MARX: HUR EN MEDELMÅTTA BLEV KEJSARE NAPOLEON III

Fördjupning: Bonapartism

Tre artiklar på temat i Offensiv #1639:

1. MARX: HUR EN MEDELMÅTTA BLEV KEJSARE NAPOLEON III av Per-Åke Westerlund
2. MOTSTÅND I TIDER AV AUKTORITÄR KAPITALISM av Katja Raetz
3. KRISREGIMER SOM STYR MED SVÄRDET av Stephen Rigney

DEL 1: MARX: HUR EN MEDELMÅTTA BLEV KEJSARE NAPOLEON III

Av Per-Åke Westerlund

I en tid av kapitalistisk nationalism och militarism breder “den starke mannens” styre ut sig. Orbán i Ungern, Yoon i Sydkorea, Erdoğan i Turkiet och nu förstås framför allt Donald Trump utövar statsmakten i eget intresse, undergräver och direkt åsidosätter ”demokratiska” normer, utan samråd med partier eller parlament.

Karl Marx bok Louis Bonapartes adertonde brumaire, som gavs ut för första gången 1852, ger en otroligt klarsynt analys av dessa händelser och hur en medelmåttig ”stark man” kom till makten i ett samhälle i en återvändsgränd.

Frankrike från 1848 till 1852 var en period av revolution, klasskamp, förtryck, vacklande ”demokrater” och populism som slutade i en bonapartistisk diktatur – och innehåller viktiga lärdomar för oss idag.

TIDSLINJE:

1789 Franska revolutionen: kungen störtas och borgarklassen tar makten.

1799 Napoleon Bonaparte upprättar sin diktatur.

1815 Napoleon avsätts. Monarkin och reaktionen återkommer, kung Karl X (Charles X på franska)

1830 Revolution störtar Karl X, Han ersätts av kung Ludvig Filip I (Louis Philippe).

1848 Februari: Revolution i Frankrike sprids i hela Europa. Provisorisk regering tar över.

1848 Juni, Arbetarrevolt mot regeringen krossas i blod. General Cavaignac styr med järnhand..

1848 December. Louis Bonaparte vinner presidentvalet och utser Ordningspartiet att bilda regering.

1849 Maj. Stora framgångar för ”socialdemokraterna” Montagne i valen.

1849 Juni. Montagne provoceras till protester som krossas.

1849-51 Ökad repression, tidningar förbjuds, rösträtten inskränks, populism och väpnade grupper.

1851 December. Louis Bonaparte tar makten i en kupp och utropar sig till kejsare Napoleon III.

Revolutioner följs alltid av kontrarevolutioner som syftar till att återställa det gamla systemet eller åtminstone delar av det. Detta är mer påtagligt än någon annanstans i Frankrikes historia, efter den stora franska revolutionen, den borgerliga revolutionen par excellence, som inleddes 1789.

Det var en revolution, förklarar Marx, med ”till uppgift att bryta alla lokala, territoriella särmakter i stad och på land för att skapa nationens borgerliga enhet”, vilket var nödvändigt för att bana väg för kapitalistisk ekonomisk utveckling.

Det var bara genom massaktioner av den begynnande arbetarklassen – ”sansculotter” (‘utan knäbyxor’) som adeln kallade arbetarklassen och de fattiga i det tredje ståndet – som bourgeoisien (kapitalistklassen) kunde ta makten och som genom sina mest beslutsamma skikt förde revolutionen framåt.

Men år 1799 tog Napoleon Bonaparte makten genom en kupp, utnämnde sig själv till kejsare och ledde en brutal enmansdiktatur. Medan många av de mest långtgående radikala åtgärderna från den franska revolutionen rullades tillbaka, förblev de ekonomiska vinsterna från den borgerliga revolutionen på plats: feodalismen avskaffades och kapitalismen etablerades som det dominerande systemet. Genom krig över stora delar av den europeiska kontinenten spreds revolutionens landvinningar även utanför Frankrike.

Napoleon förlorade makten 1815, och den konservativa Bourbonmonarkin, baserad på godsägarna, återvände till makten men omkullkastade inte de kapitalistiska egendomsförhållandena. I revolutionen 1830 tog sedan en annan gren av kungafamiljen (Orleans) över tronen och förlitade sig på borgarklassens finansiella och industriella gren. Dess instabila styre banade väg för revolutionen 1848.

Revolutionen 1848

Den främsta drivkraften bakom revolutionen 1848 var den växande arbetarklassen. Från Frankrike spred den sig till en rad revolutioner runt om i Europa och skakade om de härskande klasserna. I Paris bildades en provisorisk borgerlig regering, fortfarande under starkt tryck från proletariatet. En tillfällig republikansk ledare, Raspail, ”befallde han den provisoriska regeringen att utropa republiken. Om denna befallning från folket inte hade genomförts inom två timmar, skulle han återkomma i spetsen för 200 000 man”.

Som ett resultat av detta bildades en ”social republik”. Den försökte dock omedelbart avväpna och krossa arbetarklassen. Arbetarna provocerades av den nya nationalförsamlingen och försökte återta initiativet, först i maj genom att storma parlamentet och sedan under ”junidagarna” med ”det våldsamma uppror, då den första stora striden utkämpades mellan de båda klasser, i vilka det moderna samhället är uppdelat” (Karl Marx i Klasstriderna i Frankrike 1848-1850). Det tog armén och nationalgardet fem dagar att besegra arbetarna. 3 000 dödades i en massaker och 15 000 deporterades. Arbetarledarna sattes i fängelse och arbetarnas rörelse pressades tillbaka i årtionden.

Att ge denna bakgrund, förklarade Marx, är det enda sättet att ”visa hur klasskampen i Frankrike skapade omständigheter och förhållanden, som gav en medelmåttig och grotesk person möjligheten att spela hjälterollen (…) Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”.

”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart förhandenvarande och nedärvda.”

Med andra ord var den utveckling som ledde fram till Bonapartes diktatur varken oundviklig eller ett resultat av en smart individs handlingar.

Genom att avväpna arbetarklassen, förlita sig på arméns styrka och åsidosätta alla demokratiska rättigheter påbörjade borgarklassen resan mot diktatur.

Alla reaktionära och borgerliga krafter stod mot arbetarklassen, förklarade Marx: ”Under junidagarna hade alla klasser och partier förenat sig i ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins, socialismens och kommunismens parti. Det gamla samhällets ledord var ”egendom, familj, religion, ordning”.

Istället för att föra revolutionen framåt, som från 1789 till 1815, representerade 1848 en vändning. ”Under junidagarna 1848 förenade sig bourgeoisin och småborgarna i nationalgardet med armén mot proletariatet, den 13 juni 1849 lät bourgeoisin armén upplösa det småborgerliga nationalgardet, den 2 december 1851 var bourgeoisins eget nationalgarde försvunnet, och Bonaparte konstaterade endast detta faktum, när han därefter undertecknade dekretet om dess upplösning.” General Cavaignac, som ledde massakern i juni, etablerade sig som diktator.

Louis Bonaparte, Napoleons brorson, vann presidentvalet i december 1848. Han var den enda välkända kandidaten och de olika borgerliga fraktionerna var säkra på att de skulle kunna kontrollera honom. Marx beskriver hans seger som ”en reaktion från landet mot staden”, med stort stöd i armén och bland monarkisterna. Även många arbetare och småborgare trodde att han skulle bli en motvikt mot Cavaignac.

Som president kontrollerade han formellt armén och nominerade regeringens ministrar. Till en början ingrep han inte i församlingens debatter mellan olika delar av borgarklassen och hade inga problem med att de verbalt kritiserade honom eller hans ministrar. Naturligtvis stödde han varje steg mot att undertrycka den demokratiska oppositionen.

Bonaparte uppmuntrade det växande missnöjet med de politiska partierna, församlingen och ”Paris”. Han klargjorde ”sitt motstånd mot nationalförsamlingen och antyda en hemlig reserv, som bara på grund av förhållandena hindrades att öppna sina dolda skatter för det franska folket”. Därefter föreslog han populistiskt högre löner till officerare och möjligheter för arbetare att ta lån.

Bonaparte turnerade också runt på landsbygden med sin populistiska kampanj: ”På hans resor måste avdelningarna från detta sällskap som packade järnvägarna improvisera en publik åt honom, iscensätta folklig entusiasm, vråla Vive l’Empereur, förolämpa och misshandla republikaner, naturligtvis under polisskydd.” Populismen fyller ett politiskt vakuum, när det saknas en arbetar- och vänsterrörelse underifrån.

Han förberedde sig för en slutstrid, i motsats till ordningspartiet som hoppades kunna undvika en konfrontation med honom. ”Bonaparte – som just i sin egenskap av bohem, av furstlig lumpproletär hade det företrädet framför den skurkaktiga borgaren, att han kunde föra kampen med gemena medel”. Marx förklarar hur Bonaparte organiserade ”Sällskapet den 10 december”, en prototyp för en fascistisk organisation baserad på trasproletariatet i Paris, ruinerade borgare, brottslingar och så vidare. Den var hemligt organiserad och omfattade tiotusen personer. Denna hans privata armé upplöstes formellt, men inte i verkligheten.

I Bonapartes populistiska manövrer ingick också ett ”guldtackelotteri”, en bluff som han tjänade miljoner på.

Det sista halmstrået

Ordningspartiet, en koalition av monarkister, gick från till synes full kontroll till att förlora allt till Bonaparte, utan strid. De accepterade hans ord om fred och lugn och ignorerade de växande varningarna om en statskupp. De skickade en delegation för att övertyga Bonaparte om att inte avskeda generalen Changarnier, som de hoppades stod på deras sida. Men som Marx sade: ”Vem man än försöker övertyga, erkänner man som situationens herre”. Bonaparte avskedade naturligtvis Changarnier.

Innan dess hade Ordningspartiet upprepade gånger vägrat att mobilisera massorna, som i flera val fortsatte att rösta på de mest revolutionära kandidaterna. På detta svarade Bonaparte med att avskaffa rösträtten för tre miljoner människor. Arbetarklassen, som saknade ledarskap och fortfarande led av sviterna efter nederlaget i 1848 års revolution, var oförmögen att svara.

År 1851 fick Bonaparte hjälp av en ekonomisk nedgång och ökad arbetslöshet. Detta skylldes på politikerna, och huvuddelen av borgarklassen, inom finans och industri, blev anhängare av bonapartismen. Detsamma gällde de borgerliga företrädarna i de städer som han turnerade i. Ordningspartiet drev bara en kampanj för att inte revidera konstitutionen, enligt vilken Bonaparte inte kunde väljas om, medan storbourgeoisin ”nästan enhälligt uttalade sig för en revidering, och därmed mot parlamentet och för Bonaparte”.

Borgarklassen anslöt sig också till Bonapartes attacker mot pressen, som först tvingade de revolutionära tidningarna att upphöra med sin utgivning och sedan borgarnas press.

Borgarklassen hade gång på gång varnat för den ”röda faran” – en regim ledd av de proletära massorna. I stället fick de Bonapartes kupp natten till den 2 december 1852, då han lät ”den brännvinsentusiasmerade ordningsarmén skjuta ner de förnäma borgarna från deras fönster vid Boulevard Montmartre och Boulevard des Italiens”. Trupper fanns på gatorna och ledande politiker fängslades. Arbetarklassens ledare satt redan i fängelse, vilket tillsammans med nederlaget i juni 1848 förklarade varför det inte fanns någon opposition från massorna.

Louis Bonaparte blev Napoleon III, en stark man, en enmansdiktatur. Han var en representant för det borgerliga kapitalistiska samhället, men i ännu högre grad för de konservativa bönderna, en stor del av den franska befolkningen. Bönderna pressades av kapitalistiska jordägare och banker, men behöll hoppet om att Bonaparte skulle rädda dem.

Som chef för den enorma statsapparaten, med en halv miljon i armén och en halv miljon tjänstemän, framställde Bonaparte sig själv som oberoende.

Bonaparte vet hur han samtidigt ska framställa sig som representant för bönderna och för folket i allmänhet, som en man som vill göra de lägre klasserna lyckliga inom ramen för det borgerliga samhället”, ”den patriarkaliska välgöraren åt alla klasser. Men han kan inte ge åt den ena utan att ta från den andra”.

I slutändan representerade Bonaparte kapitalisterna, inklusive de internationella, som Marx illustrerade på följande sätt: ”I sitt nummer av den 29 november 1851 förklarar Economist i sitt eget namn: ’Presidenten är ordningens väktare, och erkänns nu som sådan på varje börs i Europa’.”

Bourgeoisins, demokraternas och monarkisternas bana sammanfattades av Marx: ”Den förstörde den revolutionära pressen; dess egen press är förstörd. Den satte folkmöten under polisövervakning; dess salonger är satta under polisövervakning. Det upplöste det demokratiska nationalgardet, dess eget nationalgarde är upplöst. Den införde belägringstillstånd; den påtvingas ett belägringstillstånd.”

Napoleon III, även känd som ”den dummaste mannen i Europa”, kom till makten som ett resultat av sociala krafter, av klasskamp. Hans namn i sig, Bonaparte, gav honom status och ett rykte som frälsare. När ledarskapet för de stora samhällsklasserna inte lyckades lösa den sociala återvändsgränden blev kejsarens starke man en attraktiv lösning.

För Frankrike innebar det en återgång till det gamla. Marx beskrev det som att ”de gamla datumen återuppstår – den gamla kronologin, de gamla namnen, de gamla edikten, som för länge sedan hade blivit föremål för antikvarisk forskning, och de gamla lagens hantlangare som hade verkat döda för länge sedan”. Så ”…det verkar som om staten bara har återgått till sin äldsta form, till ett skamlöst enkelt styre med svärd och munkkåpa.”

Men med staten i centrum för sitt styre fortsatte Napoleon III att låtsas representera alla klasser. Han kombinerade vissa begränsade reformer för att minska risken för klasskamp med en aggressiv kolonialpolitik för att gynna den franska kapitalismen och imperialismen.

Så småningom förlorade han kriget mot Preussen 1870 och tvingades i exil. Den preussiska ockupationen ledde i sin tur till ett revolutionärt uppror från arbetarklassen i Paris. Pariskommunen, där arbetarklassen höll makten i två månader, var ett lysande exempel som gav lärdomar till Marx och bolsjevikerna.

Händelserna med revolution och kontrarevolution i Frankrike för 175 år sedan innehåller viktiga lärdomar även för idag, samtidigt som det är avgörande att förstå skillnaderna. Den viktigaste lärdomen är arbetarklassens roll. De olika borgerliga flyglarna kunde bara åstadkomma förändring genom revolutionära åtgärder av de arbetande massorna. Av rädsla för att revolutionen skulle gå längre blev det en prioritet för både liberaldemokrater, republikaner och monarkister att avväpna proletariatet politiskt och fysiskt. Men utan massorna kunde de inte besegra Bonaparte.

Louis Bonaparte (Napoleon III) kunde bli kejsare endast på grund av stora nederlag för arbetarklassen. I dagens USA, Ungern och Sydkorea har arbetarklassen inte lidit sådana nederlag som i Frankrike 1848, och de starka männen har inte samma makt som Napoleon III. Hotet om förtryck och statliga attacker mot demokratiska rättigheter och levnadsstandard är dock verkligt. Dagens socialister måste studera historien och betona arbetarklassens och alla förtrycktas avgörande roll mot auktoritärt styre, och koppla denna kamp till kampen för socialism som ersättning för det krisdrabbade, snabbt militariserade kapitalistiska och imperialistiska systemet.