Karl Marx – hans namn och gärning kommer att leva vidare genom tiderna.
Den 5 maj var det precis 200 år sedan som Karl Marx föddes. Marx utarbetade tillsammans med Friedrich Engels den vetenskapliga socialismen och dess idéer som kom att skaka världen.
Den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland vägleddes av Marx idéer. I spetsen för arbetarnas och fattigböndernas revolution och de tio dagar som skakade världen stod det ryska bolsjevikpartiet som leddes av Lenin och Trotskij, vilka båda var Marx ”lärjungar”.
Efter oktoberrevolutionen svepte en revolutionär våg över Europa som fick återverkningar även i USA och som kom att följas av uppror och revolutioner i Asien. Dessa avgörande historiska händelser räcker som skäl till varför 200-årsminnet av Karl Marx födelse måste uppmärksammas.
I samband med 200-årsminnet kommer media på nytt att blåsa upp alla borgerliga kommentatorer och ”experter” som är beredda att förvanska och förminska betydelsen av Marx idéer. De kommer att hävda att Marx i alla avseenden hade fel och att hans förutsägelser om framtiden inte har slagit in. Men inget påstående är mer felaktigt än dessa.
Med marxismen – den vetenskapliga socialismen – togs det mänskliga tänkandet till en ny nivå under 1800-talets mitt (den tid då Marx utformade sina idéer). Genom marxismen förenades den tyska filosofin, den brittiska nationalekonomin och den franska socialismen till en sammanhållen lära.
Marx och Engels räddade dialektiken – en metod för att kunna ge en allsidig bedömning av förhållanden och deras utveckling som först formulerades av filosofer i antikens Grekland – genom att tillbakavisa den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) och hans idealism i filosofisk mening.
Marx ”vände upp och ner” på det hegelska byggnadsverket för att ställa dialektiken på fötter igen.
Hegel ansåg att det bakom människans, de sociala relationerna och naturens utveckling fanns ett övernaturligt väsen (idealism). Men Marx och Engels menade att idéer och medvetenheten har en materiell grund och återspeglar den kamp mellan levande, stridande sociala krafter som är historiens lokomotiv. Idag har Marx och Engels hållning, medvetet eller omedvetet, anammats av de flesta som gör anspråk på att vara seriös och samvetsgrann.
USA:s expresident Bill Clinton hävdade exempelvis plumpt att ”Det handlar om ekonomin, dumbom”; det vill säga, i slutändan är det ekonomin som fäller avgörandet – i Clintons fall valutgången.
Marx och Engels var de första att förklara att det är samhällets ekonomi som ytterst bestämmer hur dess juridiska och politiska överbyggnad (stat, lagar och politiskt system) ser ut. Idag är det något som nästan tas för givet.
Men Marx och Engels uppfattning var inte deterministisk – att allt är förutbestämt och att ekonomin alltid och ensamt bestämmer hur utvecklingen ska gestalta sig. Istället menade de att samhällets överbyggnad, staten, både påverkar och i sin tur påverkas av den ekonomiska utvecklingen.
Det borgerliga etablissemanget har länge hävdat att stalinismens kollaps 1989-92 innebar dödsstöten för marxismen och dess uppfattning att socialism och den planerade ekonomin är alternativet till kapitalismen.
Stalinismens kollaps i det forna Sovjetunionen och Östeuropa, och med det slutet för den planerade men byråkratiskt kontrollerade från ovan och därmed förvridna ekonomin som fanns i dessa länder, följdes av en global våg av kapitalistisk triumfalism. Ständigt upprepades att ”socialismen är ett historiskt misslyckande” och att den ligger begravd i ruinerna efter Berlinmurens fall.
Men kapitalismens återupprättande i det gamla Sovjet ledde till en kris som till och med var värre än 1930-talets ekonomiska depression i USA. Kapitalismens återupprättande i Ryssland och andra länder skapade inte de blomstrande landskap som hade utlovats.
Det dröjde inte heller länge innan det kapitalistiska systemets egna motsättningar började göra sig gällande, vilket sådde tvivel även hos en del kapitalister. Ett tydligt uttryck för detta var den artikel som den borgerliga skribenten John Cassidy skrev i tidningen The New Yorker 1997 med rubriken ”Karl Marx återkomst”. Där citerade han en vän som arbetade på en stor investmentbank som hade rekommenderat honom att börja läsa Marx. I artikeln citeras vännen från kapitalismens huvudstråk som säger att: ”Ju längre jag jobbar på Wall Street, desto mer övertygad har jag blivit om att Karl Marx hade rätt. Jag är absolut övertygad om att Marx’ approach till kapitalismen är det bästa.”
Cassidy skriver vidare att Marx ”gjorde fängslande kommentarer om globaliseringen, monopoliseringen, de tekniska framstegen, det politiska systemets korruption och samhällets utförsbacke samt den bräckliga grund som vår existens vilar på, vilket alla är problem som dagens ekonomer på nytt tvingas konfrontera och ibland genom att, utan att de själva inser det, gå i Marx’ fotspår.”
Den tidigare chefen för den brittiska centralbanken (Bank of England) Mark Carney uttalade sig nyligen i samma anda när han varnade för att automatiseringen av jobb inom en generation kan skapa såväl massarbetslöshet och stagnerande lönenedpressning som ett växande stöd för kommunismen. ”Marx och Engels kan på nytt bli relevanta”.
Samtidigt som kapitalismens alla anhängare förblindades av 1990-talets ekonomiska tillväxt kunde CWI med hjälp av Marx’ metod förutse att en ny kris höll på att utvecklas.
I Socialism Today, som är Socialist Partys (CWI England och Wales) teoretiska tidskrift, skrev vi att ”en ny djup kris oundvikligen kommer att resultera i att de kapitalistiska regeringarna kommer att vidta protektionistiska åtgärder för att skydda sina ekonomier.” Förutsägelsen besannas nu till fullo i efterdyningarna av den djupa globala krisen 2007-2008 med de handelssanktioner som Trump har genomfört mot Kina, som har svarat med motåtgärder.
De härskande klasserna runt om i världen är nu livrädda för att detta blir inledningen till en serie av protektionistiska åtgärder och motåtgärder, vilket i sin tur kan resultera i ett nytt handelskrig som påminner om det som rasade under 1930-talet, vilket allvarligt fördjupade och förlängde depressionskrisen.
I många av sina skrifter pekade Marx på att kapitalismen var ett hinder för produktivkrafternas utveckling – industri, teknik och vetenskap. Men på Marx tid – 1800-talets senare hälft – kunde kapitalismen spela en relativt progressiv roll och ta samhället framåt, åtminstone vad gäller dess ekonomi. Men första världskrigets utbrott 1914 var ett uttryck för att kapitalismen hade blivit ett rakt igenom reaktionärt system och att nationalstaten blivit en för trång kostym för produktivkrafternas utveckling.
Sedan dess har det visserligen funnits perioder av stark ekonomisk tillväxt som under kapitalismens guldålder 1950 till 1973. Men det var en unik period som till stor del hade sin grund i andra världskrigets massförstörelse och utgång, vilket skapade nya marknader för den globala kapitalismen.
Efter denna guldålder har kapitalismen stagnerat, och arbetarnas och de fattigas andel av nationalinkomsten har varit stadigt krympande. Sedan 1980-talet har den ekonomiska tillväxten trendmässigt försvagats och investeringarnas andel av BNP har varit sjunkande.
Om arbetarklassen tidigare kunde räkna med att få en liten bit av den växande kakan har arbetarna efter krisen 2007-2008 inte ens fått några smulor. Kapitalismens kris 2007-2008 riktade också ett slag mot alla de borgerliga förståsigpåare som länge hade förvanskat och hånat Marx idéer.
En seglivad myt är den påstådda ”teorin om massans absoluta utarmning” som tillskrivs Marx. Men Marx formulerade ingen sådan förenklad, allmängiltig teori. Han var mycket medveten om att arbetarnas kamp kan vinna framgångar och ibland tvinga kapitalisterna till att göra stora eftergifter. Men även när de kapitalistiska hjulen rullar snabbt och arbetarnas levnadsstandard ökar sker det inte i samma takt som produktiviteten ökar. Arbetarnas andel av det totala produktionsresultatet minskar och det sker en relativ nedgång av arbetarnas levnadsstandard.
Men idag när hungern är tillbaka och köerna till soppköken växer i Storbritannien och andra utvecklade kapitalistiska länder håller Marx förutsägelse om att kapitalismen betyder ökad misär på att besannas.
Sedan krisen 2007-2008 har arbetarnas reallöner inte bara i den fattiga delen av världen, utan även i de kapitalistiska metropolerna USA, Japan och Europa legat stilla och/eller sjunkit. Under samma tid har det skett en grotesk ökning av klyftan mellan fattig och rik.
Nyligen konstaterade brittiska Independent att ”världens nio rikaste individer har en sammanlagd förmögenhet som är större än den som världens fattigaste hälft – 4 miljarder människor – förfogar över”. Om de absolut rikaste fortsätter att samla på sig förmögenheter i samma takt kommer världen inom 25 år att få sin första dollarbiljonär.
För närvarande finns det omkring 1 500 dollarmiljardärer i världen, varav 560 i USA. Indien, Kina och Tyskland är andra länder med fler än 100 miljardärer.
Det är denna lilla grupp av superrika som håller världen och mänsklighetens framtid i sin hand. Inte ens Marx, som var den förste som beskrev hur kapitalismen koncentrerar rikedomar, ägande och makt i allt färre händer, kunde förutse hur långt denna process nu har gått. Han utgick från att arbetarklassen långt innan vi nått till dagens situation skulle ha avskaffat kapitalismen och börjat bygga ett socialistiskt samhälle som hade eliminerat och förpassat krig, klyftor och fattigdom till historiens soptipp.
Att detta ännu inte har skett beror på sveken från ledningen för arbetarnas organisationer som gång efter annan har kapitulerat för kapitalismen.
När Marx begravdes i London den 17 mars 1883 var endast 11 personer närvarande. Begravningstalet hölls av hans närmaste vän och medarbetare Friedrich Engels som avslutade med att säga: ”Hans namn och gärning kommer att leva vidare genom tiderna.” Och så kommer det att bli om vi fortsätter kampen och ser till att hans mål om en socialistisk värld blir verklighet.
”Ett spöke går runt Europa”
”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke”. Med de här orden inleder Karl Marx och Friedrich Engels det Kommunistiska partiets manifest som utkom år 1848.
Det var i november 1847 som Kommunisternas förbund, ett förbund av olika socialistiska grupperingar, gav Marx och Engels i uppdrag att skapa ett med dess egna ord ”utförligt teoretiskt och praktiskt partiprogram”.
Manifestet utkom samma år som revolutioner och revolter svepte över Europa. En utlösande faktor till revolutionerna 1848 var den svåra hungersnöden som rådde i många länder åren innan.
Men revolutionerna slutade inte i arbetarnas seger, utan borgarklassen använde dem för att konsolidera sin makt och industrialiseringen började ta fart.
I manifestet förklarar Marx och Engels orsakerna till de oundvikliga kommande revolutionerna: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.” Med denna inledande mening i manifestetet sammanfattar Marx och Engels den historiska materialismen.
Det är klasskampen som driver fram den mänskliga utvecklingen, inte enskilda idéer eller personer. Förtryckta och de förtryckande har ständig befunnit sig i antingen öppen eller dold kamp mot varandra – från det gamla Rom över medeltiden med feodalherrarna och adeln till dagens kapitalistiska samhälle.
Vad som driver utvecklingen framåt är motsättningar mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Produktivkrafterna är allt mänskligt arbete, resurser och arbetsredskap. Med produktionsförhållanden menas egendomsförhållandena eller människans relation till produktivkrafterna.
I manifestet skriver Marx och Engels att vid ett visst stadium motsvarade de feodala egendomsförhållandena inte längre de redan utvecklade produktivkrafterna: ”Dessa förhållanden hämmade produktionen istället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes.”
Med kapitalismens uppkomst renodlades klassmotsättningarna till en kamp mellan två klasser, borgarklassen och arbetarklassen (proletariatet). Tidigare klassamhällen bestod av flera egna klasser med egna särintressen.
Samtidigt med utvecklingen av borgarklassen går utvecklingen av arbetarklassen. ”Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.”
Marx förklarar i senare skrifter att det inte är arbetet som sådant som har ett värde, utan att det är arbetskraften som arbetaren säljer till kapitalisten under en viss tid.
Samtidigt som fler dras in i proletariatet ökar också motsättningen mellan klasserna. Produktivkrafterna växer för kraftigt för att kunna kontrolleras av kapitalisterna och därmed uppstår överproduktionen som oundvikligen leder till kapitalismens kris. Eftersom kapitalisterna är tvungna att ständigt sträva efter ökade profiter, ”jaga runt hela jordklotet”, finns det också ett ständigt behov av att pressa ner arbetarnas löner och levnadsstandard.
För att övervinna kriserna förstörs delvis produktivkrafterna samtidigt som det pågår en ständig jakt efter nya marknader och en starkare utsugning av de gamla marknaderna.
Genom ökad utsugning och ökad sammanslutning av arbetarklassen skapar kapitalisterna sina egna dödgrävare – arbetarklassen; ”Den proletära rörelsen är den självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intresse”.
Kommunistiska manifestet kom ut för 170 år sedan och visst märks det delvis i formuleringarna. Men fortsatt finns det viktig kunskap och vägledning att hämta för dagens aktivister och socialister. Manifestet slutar med en uppmaning till handling.
Begreppet kommunism, som betyder det klasslösa samhället, har smutsas ner av de stalinistiska regimerna som använde sig av Marx och Engels för att dölja sin diktatur. Manifestet står för det motsatta – internationalism och öppenhet.
Socialisters uppgifter är nu, precis som då, att delta i varje kamp, att vara öppna med sina idéer och förklara att verklig förändring kräver ett annat samhälle – ett socialistiskt samhälle.
