Massbojkott av valet i Iran: ”Vi unga har ingen framtid”

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Valet i Iran ägde rum den 21 februari mot bakgrund av en lång period av protester underifrån mot det korrupta styret och dess åtstramningar.

Dessutom ägde valet rum blott 1,5 månader efter USA:s mord på den iranska toppgeneralen Qassem Suleimani. Den 8 januari, bara dagar efter mordet, sköt den iranska militären av misstag ner ett passagerarplan fyllt med civila, främst iranier, vilket åter eldade på missnöjet efter ett tillfälligt uppsving för nationalistisk iver och propaganda.
Att regimen i Iran dessutom med våld har försökt kväsa protesterna har bara spätt på folkets ilska, som under protesterna mot höjt bränslepris i november då säkerhetsstyrkorna med dödligt våld stoppade en demonstration med tiotusentals deltagare. Över 300 personer dödades den dagen.

Det iranska folket lider av nedskärningar, krympande hushållsekonomi, brist på basvaror och en repressiv regim som nekar och blodigt förtrycker alla slags krav på mänskliga och demokratiska rättigheter. De införda sanktionerna mot Iran från USA efter att Trump drog sig ur kärnenergiavtalet 2018 har också bidragit till massornas armod.
Inflationen låg vid årsskiftet på 33,5 procent (en stabil inflation ska enligt ekonomer ligga på kring 2 procent), och BNP-tillväxten hade dessutom krympt med sex procentenheter. 
Och likt överallt i det kapitalistiska samhället får arbetarklassen betala för kapitalismens misslyckanden, inte den härskande klassen som är ansvarig. 

En undersökning av det statliga tv-bolaget IRIB några dagar innan valet, där 140 000 väljare tillfrågades, visade att hela 83 procent av dessa tänkte bojkotta valet. Många angav brist på framtidstro, regimens brutala repression mot de folkliga protesterna och nedskjutningen av planet som anledning. 
– Vi unga har ingen framtid. Även om vi studerar och tar examen kan vi inte hitta något jobb eller försörja oss. Regeringen har ingenting gjort för att hjälpa oss, säger den 22-åriga Fatima Hussein i en kommentar till Al-Jazeera den 19 februari.
– Jag tar ställning för de som dödades i flygkraschen och i protesterna i november. Jag skakades av de händelserna, sa också en 21-årig datavetenskapselev till Al-Jazeera som anledning till varför hen bojkottar valet, som vill vara anonym ”av rädsla för repressalier”.

Och valdeltagandet blev historiskt lågt, enligt officiella siffror bara 42,5 procent. Det kan jämföras med 62 procent 2016 och 66 procent 2012. Detta trots att de förlängde öppettiderna för vallokalerna två gånger.
Ayatolla Ali Khamenei, Irans högste andliga och politiska leda­re, menade inför valet att det var allas ”religiösa plikt” att rösta och anspelade på att det är viktigt för att skydda landets ”nationella intressen”. Men att det är någon form av demokratiska val är svårt att tala om. 
Väktarrådet, bestående av sex mullor och sex jurister (vilka alla väljs av Khamenei), hade på förhand bestämt vilka kandidater som fick ställa upp. Över 7 000 kandidater, främst ”reformister”, hade nekats till att ställa upp, däribland några sittande ledamöter.
Som förväntat vann därför de hårdföra konservativa valet som fick 219 av 290 mandat, då det framför allt var dessa slags kandidater som hade valts ut av Väktarrådet.  

I huvudstaden Teheran var valdeltagandet ännu lägre med bottennoteringen 25 procent; normalt brukar det ligga på kring 50 procent. 
Där vann den högerreaktionära konservativa vallistan, där den tidigare borgmästaren och befälhavaren för Islamiska revolutionsgardet Mohammad Bagher Ghalibaf toppade listan, alla 30 mandat. 
Detta block består av Ghalibafs konservativa parti (vid namn ”Framsteg och rättvisebefolkningen för ett islamistiskt Iran”) och Paydarifronten (också kallad Fronten för den islamiska revolutionens stabilitet).

Men att så många runtom i landet bojkottade valet, särskilt ungdomar, visar att missnöjet med den förda politiken är kompakt, oavsett om det är från de tidigare styrande så kallade ”reformisterna” eller mer hårdföra konservativa som i praktiken för samma slags politik. Det är tecken på en kris för regimen som inte kommer att ge med sig i första taget.
Protesterna mot Irans diktatoriska islamistiska regim måste fortsätta. Men för att den ska besegras krävs organisering, organiserat självförsvar mot kontrarevolutionära attacker och att arbetarklassen i hela regionen enas i ett ickesekteristiskt, klassbaserat socialistiskt program och revolutionär kamp för verklig demokrati och nationellt självbestämmande.