Massiv kvinnostrejk på Island

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Den 23 oktober strejkade och demonstrerade 100 000 kvinnor och ickebinära på Island – mer än en fjärdedel av hela den isländska befolkningen. Största samlingen skedde i en massdemonstration på platsen Arnahóll i Reykjavik, men även utanför huvudstaden ägde protester och aktioner rum.

Fokus för den massiva strejkdagen var kampen mot löneskillnader mellan könen och krav på uppvärdering av lönerna i typiska kvinnodominerade yrken. Kvinnor som arbetar med städning samt omsorg av barn, funktionshindrade eller äldre är några av de sämst betalda inom yrkena på Island.
I uppropet betonar organisatörerna att invandrarkvinnor utgör cirka 22 procent av alla arbetande kvinnor på Island, ofta med låga löner och otrygga anställningar. Strejken krävde även ett slut på våldet mot kvinnor.
Förtrycket av transpersoner lyftes särskilt fram med en medveten uppmaning till ickebinära personer att ansluta sig till strejkdagen. Utöver det restes även problemet med det så kallade tredje skiftet – det obetalda arbetet i hemmet och familjen som fortsatt till största delen ligger på kvinnor. I utropet uppmanades deltagarna vägra att utföra både det betalda och det obetalda arbetet den dagen.

Strejken, som varade i 24 timmar, hade ett enormt genomslag. De flesta skolor och förskolor förblev stängda, och i vissa skolor var det bara manlig personal som tog hand om de yngsta eleverna. På sjukhusen och vårdhemmen fanns bara nödbemanning kvar. Alla banker utom en var stängda den dagen, likaså nästan alla simhallar. Offentliga förvaltningar och myndigheter hade endast begränsade öppettider och service.
Genomslaget är desto mer imponerande då detta inte var en egentlig strejk i juridisk mening, utan en ”kollektiv aktion för att kämpa för jämställdhet”, som det framgår av uppropet. Att en stor andel arbetare och anställda trots detta kunde delta den dagen, många även med lön, visar på det enorma trycket i frågan.
Kvinnorna hittade i vissa fall kreativa lösningar. Det rapporterades i media om hur handelsanställda på ett företag, som skulle förlora lönen vid deltagande, istället tog med sig stickning till jobbet och satt med det eller läste böcker på arbetet.

Strejken ägde också rum som ett högtidlighållande av den första stora kvinnostrejksdagen i Island 1975. Organisatörerna bakom årets strejk är ett nätverk av ett 40-tal olika organisationer och nätverk, därav olika kvinnoorganisationer, organisationer för transpersoners rättigheter och flera fackföreningar, som den största fackföreningen för offentlig­anställda, BSRB, ASI (isländska LO), Islands sjuksköterskeförening och Islands lärarförening.
Kvinnostrejken innebär ett enormt framsteg för den globala kvinnokampen. Flera års högerpopulistisk backlash har i många länder kastat tillbaka kampen för kvinnors rättigheter. Det kan nämnas att även den isländska premiärministern Katrín Jakobsdóttir deltog, vilket är ett uttryck för strejkens omfattning.
Samtidigt bör det påminnas om att långt ifrån alla kvinnor drabbas lika av kvinnoförtrycket. Kraven som restes under kvinnostrejkdagen för både rättvisa löner och ett slut på mäns våld mot kvinnor samt det osynliga obetalda arbetet visar på hur olika former av förtryck hänger ihop. Organisatörerna påminde om hur låga löner och osäkra anställningar försvårar för kvinnor att lämna våldsamma förhållanden.

Socialister ser att kvinnoförtrycket i dess olika former är en strukturell del av dagens kapitalistiska klassamhälle. Det oavlönade arbetet inom familjen, med ansvar för hushåll och uppfostran, vården av anhöriga med mera, är en förutsättning för att klassamhällets fortbestånd. Kvinnans roll i familjen påverkar samtidigt hennes svaga ställning på arbetsmarknaden.
Mäns våld mot kvinnor är både ett uttryck och ett medel för att bevara könsmaktsordningen – makt­obalansen mellan män och kvinnor. Transpersoner och ickebinära attackeras eftersom deras blotta existens ifrågasätter den heteronormativa familjen.
Avtrycket som kvinnostrejken lämnade på Island visar att kvinnorörelsen är en viktig del av arbetarrörelsen. Socialistiskt Alternativ menar att det behövs gemensam kamp mot den kapitalistiska utsugningen. Med strejker och massdemonstrationer kan sexism, rasism och queerfobi bekämpas, inte som ett bihang utan som en central del av arbetarkampen.