Kampen har spridit sig snabbt till över 100 städer och är en bris av revolutionen 1979.
Efter ett år av strejker och protester från industriarbetare, lärare och pensionärer utbröt den 28 december massiva protester och uppror i den konservativa staden Mashad, Irans andra största stad. Vad som inledningsvis var en lokal protest mot prisökningar på mat och bränsle blev snabbt ett landsomfattande uppror mot den islamiska republiken.
När Offensiv går i tryck är massrevolten inne på sin tredje vecka. Den islamistiska diktaturen har svarat med maximal repression. Den 8 januari var den officiella dödssiffran 25 – bland dem en 22-åring som greps under protesterna och fördes till det ökända Evinfängelset. Regimen hävdar att han tog sitt liv, men det mest troliga är att han har misshandlats till döds. Över 1 700 har fängslats, bland dem över 100 studentledare som har hämtats av säkerhetspolis i sina hem.
Protestvågen spreds mycket snabbt till över 100 städer, samt till Rohjelat, Östra Kurdistan. Konfrontationer mellan kurdiska demonstranter och Irans paramilitära basijimilis fortsatte sedan under måndagen i Kermanshar.
I Teheran skanderades talkörer mot regimen som ”Död åt Khamenei”, ”Död åt Rouhani” – alltså den högste ledaren respektive presidenten – samt ”Död åt diktaturen”, talkörer som nu har tagits upp landet runt.
Regimen svarade med att kommendera ut polis och säkerhetsstyrkor. Mobil- och internettrafik stängdes för att försvåra protesternas spridning, men utan effekt.
Studenter på en rad campus i Teheran reste sig i protester, inte minst på Teherans universitet. Studenterna möttes av statlig repression och massgripanden, men backade inte. Studentdemonstrationerna är de tydligaste vänsterledda protesterna, ledda av studenter som identifierar sig med marxismen.
Under flera år var stämningen på universiteten demoraliserad för dem som hade ett hopp om den gröna rörelsen under massprotesterna mot valfusk 2009. Men vänstern har stärkt sina positioner då de aldrig satte sitt hopp till ledarskapets ”reformistiska” flygel.
Efter ett år av offensiv arbetarkamp från offentliganställda, lärare, sjuksköterskor, industriarbetare, gruvarbetare, transportarbetare och pensionärer har studenterna fått tillbaka självförtroendet, stärkta av att lärarna – som tillhör en av de mest militanta arbetargrupperna i Iran – uppmanar till landsomfattande strejker mot regimen. Själva var lärarna senast ute i kamp den 5 oktober, då tusentals lärare krävde höjda löner och fackliga rättigheter. Detta visar tydligt på skillnaden i protesternas klasskaraktär jämfört med år 2009.
Rouhani kom till makten för fem år sedan med löfte om förändring, men har fortsatt den hårdföra politiken. Rouhani, som gick till val på ett reformprogram som lovade civila och politiska rättigheter, har genom sin politik avslöjat att det inte finns några större skillnader mellan de så kallade reformisterna och de hårdföra konservativa.
Detta är den mest omfattande massrörelsen sedan revolutionen 1979. Det är en rörelse vars omfattning, snabba spridning och militans skakar regimen i dess grundvalar. 27 av Irans 31 provinser har skakats av protester.
På nyårsafton hade protesterna spridit sig till Baluchistan-provinsen med en befolkning på 5 miljoner. Provinsen är landets andra största och den mest underutvecklade, isolerade och fattiga delen av Iran. Baluchistan möter systematisk repression och förtryck. De genomlever institutionaliserad diskriminering, statligt våld och fattigdom. Fattigdomen i Baluchistan är fem gånger mer omfattande än genomsnittet i övriga landet. Det är inte ovanligt att regimstyrkor kan utplåna en hel by. Att de anslöt till motståndet är därför inte förvånande.
Rörelsen landet runt var militantare och demonstranterna mer beslutsamma än vid tidigare protester. Rörelsens politiska karaktär är tydligare. Det är som en bris av revolutionen 1979. Talkörer som ”reformister, konservativa, det är över nu” visar på rörelsens politiska sprängkraft. Att dessa båda flyglar inom regimen är lika hårda i sina attacker mot protesterna bekräftar demonstranternas slutsats.
Efter fem dagars protester hade upproret spridit sig till över hundra städer i stora delar av Iran, inklusive den heliga staden Qum. I ett Youtube-klipp från den 1 januari intervjuas en kvinna på en demonstration, där hon uppmanar ungdomen att resa sig och bli en aktiv del av protesterna; ”Ned med mullornas regim! Jag kommer vara beredd på att möta dem, jag är inte rädd för någonting längre”.
I Karaj sattes rättviseministeriets byggnad i brand. I Arak ockuperades regeringsbyggnaden. I Malayer sattes mullorna kontor i brand.
10 000-tals har intagit gatorna i en rad städer över hela landet. Myndighetsbyggnader har ockuperats och polisstationer har satts i brand. Banker och religiösa stiftelser kopplade till regimen har attackerats. Enligt rapporter på sociala medier har regimen tappat kontrollen i en rad städer.
Polis som har försökt stoppa demonstranter har attackeras våldsamt. Polismotorcyklar har satts i brand och det finns exempel på att poliser har jagats längs gatorna av uppretade folkmassor. Minst en polis och en basiji-milisman har dödats i konfrontationerna.
I Izeh, en stad med 120 000 invånare i Khuzestanprovinsen som har stor arabisk befolkning, tog befolkningen kontroll över staden beväpnade med jaktgevär. Det tog flera dagar innan regimens basijimilis kunde återfå kontrollen.
Under måndagen den 8 januari dödades ytterligare elva personer, varav nio i sammandrabbningar med polis. Myndigheterna vill ge sken av att de har situationen under kontroll, men hade då ännu inte lyckats stoppa massprotesterna.
Statlig TV rapporterade även under måndagen att sex demonstranter hade dödats vid en attack mot en polisstation i Qahdarijan där de försökte komma åt vapen. En medlem av regimens säkerhetsstyrkor dödades i Najafabad.
I Kermanshah utmanade demonstranterna vattenkanoner, tårgas och skarp ammunition.
Rouhani uttalade att ”nationen kommer att ta itu med de som förolämpar revolutionens helighet och värderingar” och ministern Rahmani uttryckte i statlig TV att ”de som bryter mot lagar och skadar statlig egendom kommer få betala”.
Två demonstranter dödades av polis i Doroud när polis öppnade eld för att skingra demonstranter som försökte ockupera en lokal myndighetsbyggnad.
På flera håll i landet har konfrontationer ägt rum mellan demonstranter och polis, där polisen har tvingats till reträtt av folkmassorna.
Upproret 2009 slogs ned med våld av den islamiska republikens väpnade styrkor. Det är mycket som skiljer protesterna 2009 och idag: då var det framför allt medelklassen och unga som protesterade, medan arbetarklassen avvaktade vad som skedde. Då uppfattades striderna av många arbetare som en konflikt mellan regimens två inbördes stridande delar, reformister och konservativa. Idag spelar arbetarklassen en aktiv roll, om än på individuell nivå och ännu inte som kollektiv.
Kvinnorna spelar på nytt en avgörande roll och allt fler har trotsat de stränga lagarna gällande slöja, vilket visar att rädslan för regimen successivt börjar luckras upp.
Talkörer bland de stora grupperna av kvinnor i demonstrationerna löd ”Hussein, Hussein är deras slogan, men våldtäkt är deras ära” och ”Folket lever i fattigdom, men mullorna som gudar”. I takt med att gripanden har ökat har ett huvudkrav blivit ”Frige alla politiska fångar”.
Regimen har svårt att få kontroll då de inte kan förflytta sina styrkor där de bäst behövs eftersom massprotester sker i hela landet. Säkerhetsstyrkor har koncentrerats till de större städerna, vilket har gjort att de hårdaste sammanstötningarna har ägt rum i många mindre städer, där arbetslösheten kan vara 40-60 procent.
Från Rasht kommer rapporter om hur demonstranter snarare än att konfrontera soldater försöker vinna över dem till upproret.
För att rörelsen ska avancera framåt måste de bästa erfarenheterna från revolutionen 1979 tas tillvara, liksom lärdomar från revolutionerna i Tunisien och Egypten 2011 och de nyvunna erfarenheterna från dagens kamp. Iran är ett nyckelland i Mellanöstern. Det är den andra största ekonomin i Mellanöstern och Nordafrika, efter Saudiarabien, och andra största i befolkningsmängd efter Egypten.
Arbetarklassen måste ta ledningen i rörelsen, inte bara bli en del av den. Kommittéer behöver upprättas på arbetsplatser, skolor och i bostadsområden och länkas samman över hela landet. Proteströrelsen måste utvecklas till revolution. I första hand handlar det om vem som vinner kontrollen över gatorna, men en regim som den islamiska republiken kan inte demonstreras bort. Arbetarklassen måste därför ta kontroll över arbetsplatser och bostadsområden och bygga sitt eget demokratiskt kontrollerade självförsvar. En avgörande lärdom från Egypten är att soldaterna måste vinnas över och militärapparaten avväpnas och ställas till svars.
Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei anklagade på tisdagen ”Irans fiender” för att ligga bakom oroligheterna i landet. Syriens diktatur har uttryckt sitt stöd till Iran och anklagar likt Khamenei USA och Israel för att uppmuntra protesterna.
De paramilitära regeringsstyrkorna i Revolutionsgardet har i början av förra veckan tagit över säkerheten i Teheran från polisen. Islamiska republikens ledarskap meddelade samtidigt att demonstranter kan komma att dömas till döden i kommande rättegångar anklagade för ”brott mot gud”.
Demonstrationerna i Iran är fullt legitima och förtjänar vårt fulla stöd. Det handlar om ett uppror mot fattigdom och förtryck. Inga illusioner ska stå obesvarade om att imperialismen skulle vara en allierad i denna kamp. När Trump, Netanyahu, Juncker eller Löfven säger sig stödja folket i Iran är det sina egna intressen de talar om.
Ett viktigt steg för rörelsens utveckling är att den har spridit sig till industristäderna och stadsdelarna runt Teheran. I industriområdet Karaj utanför Teheran har tusentals arbetare konfronterat polis.
Talkörerna har på många håll en tydlig klasskaraktär, som ”Bröd, Arbete, Frihet” och ”Studenter och arbetare, förena er”. Socialister och fackliga aktivister måste ingripa i rörelsen, ge den en politisk ledning som riktas mot hela regimen, kopplar samman de sociala kraven på jobb och löner med ett aktionsprogram för att fälla dagens kapitalistiska och islamistiska regim, och etablera ett genuint folkstyre, där krav på fulla demokratiska rättigheter åt alla verkställs, inklusive landets minoriteter, samt stöd ges åt självständighet till ockuperade områden som Kurdistan och Baluchistan om befolkningen så önskar.
Arbetare, unga och förtryckta kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet från arbetare internationellt. Imperialismen hycklar ”stöd”, men Trump är allierad med diktaturer och EU vill gärna göra affärer med diktaturen i Iran.
Regimen hävdar att den har krossat rörelsen. Men inte ens det mest brutala våld skulle lösa regimens grundläggande problem, även om den tillfälligt skulle kunna stoppa rörelsen. Vad vi nu ser början på i Iran är en process av massorna politiska återuppvaknande, en process där rädslan börjar försvinna. En verklig revolution i Iran kan visa vägen för övriga regionen och så fröet till en socialistisk konfederation. ■
Korrupt diktatur i djup kris
Bakgrunden till protesterna är fattigdom, arbetslöshet, stigande priser och bortskurna subventioner. Priset på bränsle har ökat med 50 procent, och ägg och kyckling med 40 procent.
40 miljoner människor, vilket är hälften av Irans 80 miljoner invånare, lever under fattigdomsstrecket. 21 miljoner människor lever i slumområden som helt saknar hälsovård och samhällsservice. 7 miljoner barn är barnarbetare.
Ungdomsarbetslösheten uppgår till 40 procent i ett land där en stor del av invånarna är under 30 år. 46 procent av Irans unga kvinnor 15-24 år är arbetslösa, och de som har ett arbete är hårdast ansatta av arbetsgivarna.
2015 giftes 37 000 flickor under 15 år bort, framför allt på landsbygden. Orsaken var främst familjernas ekonomi. 75 procent av flickorna avslutade därmed sin utbildning.
Protesterna riktas också mot bankerna. Enbart under 2017 gick fem banker i konkurs, och 2,5 miljoner sparare förlorade sina pengar. Lärarnas pensionsfond kollapsade också.
Det riktas också en omfattande ilska mot att unga iranier skickas till att strida och dö i Irak och Syrien, samtidigt som deras familjer svälter där hemma.
Den brutala diktaturen i Iran avrättade 557 personer under 2016. Enbart under två veckor i september 2017 avrättades 33 personer.
Många fackliga ledare sitter fängslade, däribland Reza Shahabi från bussförarnas fackförening i Teheran, som suttit i fängelse sedan 2010.
Frige de fängslade studentledarna
CWI, den internationella socialistiska organisation som Rättvisepartiet Socialisterna ingår i, uppmanar till protester mot arresteringarna av studentledare. Skicka protester till:
Ministern för vetenskap och högre utbildning, cisc@msrt.ir
President Hassan Rouhani, media@rouhani.ir
Twitter: @HassanRouhani (English) och @Rouhani_ir (Persian).
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
• Internationell solidaritet med upproret i Iran – Stoppa den statliga våldsrepressionen.
• Förbered för obegränsad generalstrejk – Fäll den islamiska republiken.
• Frige alla politiska fångar – Avskaffa dödsstraffet.
• Kamp för jämlikhet – Avskaffa könsapartheid med fulla fri- och rättigheter för kvinnor.
• Upprätta kampkommittéer på arbetsplatser, skolor och bostadsområden – Ett frö till en jämlik framtida arbetarstat.
• Förbered för en revolutionär konstituerande församling under arbetarkommittéernas kontroll.
• För fria demokratiska rättigheter åt alla – Rätten att organisera sig i partier och fackföreningar.
• Rätten till självbestämmande åt ockuperade områden – mot rasism och diskriminering av etniska minoriteter.
• Demokratisk kontroll och gemensamt ägande över landets ekonomi och naturtillgångar
• Nej till imperialistisk inblandning – låt det iranska folket avgöra sin framtid.
• För arbetares, småbönders och de fattigas regering – lägg grunden för en socialistisk konfederation.
