Massornas stormning tvingade bort Rajapaksa

av Serge Jordan, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

De snabba händelserna i det krisande Sri Lanka har tog en ny vändning den 9 juli då hundratusentals intog huvudstaden Colombo i en enorm protest, på initiativ av unga aktivister som ockuperar den centrala protestplatsen vid Galle Face Green. Protesten kulminerade i en massiv stormning av president Gotabaya Rajapaksas presidentpalats, som Rajapaksa strax innan det hände flydde ifrån. På kvällen meddelade han sin avgång till folkets jubel.

Många tamilska familjer i Sri Lanka och utomlands kommer utan tvekan känna en lättnad och upprymdhet när de bevittnar det politiska slutet för denna blodiga diktator som är ansvarig för krigsbrott, tortyr och försvinnanden av tamiler i en folkmordsliknande skala.
Många autokrater och kapitalistiska makthavare runt om i världen kommer dock att betrakta händelserna i Sri Lanka med en reserverad panikkänsla, eftersom landets ekonomiska, sociala och politiska storm visar vad som kommer att hända härnäst i många andra länder som härjas av den globala kapitalismens nya krisfas.
Scener där hundratals demonstranter bryter sig igenom flera rader av polisbarrikader och trängde sig in i byggnaden, viftade med flaggor över taken och till och med tog ett dopp i presidentens pool spreds i stor utsträckning runt om i världen.
Detta kommer inte som någon överraskning eftersom folket i Sri Lanka har fått utstå månader av timslånga strömavbrott och olidligt långa köer för livsviktiga varor i svår värme, medan ett tunt skikt av korrupta politiker och miljonärer, med Gotabaya själv i spetsen, har fortsatt att njuta av en lyxig livsstil.

Gatorna runt presidentbyggnaden fylldes av ett hav av demonstranter som uttryckte sin ilska mot de styrande skurkarna som har kastat in den enorma majoriteten av landets befolkning i en ständigt förvärrad cykel av ekonomiskt lidande.
Bristen på tillgängligt bränsle och det därav följande förbudet mot privata fordon samt den nästintill kollapsade kollektivtrafiken hindrade inte människor från att resa flera mil, även utanför Colombo och från avlägsna delar av landet, för att ta sig till protesten. Mitt på eftermiddagen rapporterade en korrespondent från Al Jazeera:
”Tiotusentals srilankeser strömmar fortfarande in i Colombo… Människor stormade järnvägsstationer och tvingade bokstavligen anställda att sätta dem på tåg och föra dem till Colombo. De säger att de tar tillbaka sitt land.”
Överväldigade av demonstranternas antal och beslutsamhet var säkerhets-, polis- och arméstyrkornas försök att hålla dem tillbaka, för att inte tala om att driva bort den protesterande folkmassan, hopplösa. Enstaka scener där statliga styrkor sympatiserade med och till och med anslöt sig till protesterna rapporterades.
En video av en polis som parkerar sin motorcykel, kastar sin hjälm och uttalar slagord till stöd för demonstrationen har spridits på sociala medier.

Polisen hade ursprungligen infört utegångsförbud i huvudstaden och flera andra städer på fredagskvällen inför den utlovade protestdagen, men upphävde det nästa morgon efter invändningar från oppositionspolitiker och Sri Lankas advokatsamfund.
Efter händelserna uppmanade USA:s ambassadör i Sri Lanka öns polis att ge demonstranterna ”utrymme”. Delar av den härskande klassen är oroliga för att ett statligt tillslag i detta skede kan tända revolutionens lågor – och kanske till och med provocera fram splittring inom de lägre leden av militär- och polisstyrkorna, som själva är underkastade den ruinerande ekonomiska politiken från den ruttna och misskrediterade regim som de officiellt är avsedda att skydda.
Efter denna explosiva utveckling var premiärminister Ranil Wickremesinghe, som själv hade flyttats till en säker och hemlig plats, den förste att formellt meddela sin avgång. Wickremesinghe hade för mindre än två månader sedan handplockats av den hatade presidenten för att ersätta dennes äldre bror Mahinda, som hade avsatts efter en liknande explosiv massaktion.
Detta är alltså den andra premiärministern som störtas av det folkliga upproret, som bröt ut tidigare i år som en reaktion på den pågående ekonomiska kollapsen i landet.
Den härskande klassens halvhjärtade förhoppning att utnämningen av Wickremesinghe skulle göra det möjligt att dämpa massmotståndet och låta de brutala åtstramningsplanerna löpa obehindrat vidare har fått ett formidabelt svar.

Stormningen av presidentpalatset av massorna i Colombo har öppnat ett nytt kapitel i det revolutionära upproret i Sri Lanka, och betydelsen av dessa händelser kommer att kännas på internationell nivå.

För en rörelse vars tydligaste krav sammanfattades i den populära parollen ”Gota gå hem” och behovet av att störta presidenten har den brännande frågan nu flyttats till vad som kommer och bör komma härnäst. De största oppositionspartiernas alla ansträngningar är inriktade på att sätta ihop en så kallad enhetsregering eller en regering som omfattar alla partier.
Sanningen är dock att massornas ilska i Sri Lanka sträcker sig mycket längre än Rajapaksaklanen. För många är hela det politiska etablissemanget och det bakomliggande systemet skyldiga.
Detta är helt berättigat med tanke på att inget av de parlamentariska oppositionspartierna har förespråkat en grundläggande annorlunda ekonomisk väg än Rajapaksas och deras på varandra följande regeringar har följt.
Ingen av dem har i princip motsatt sig den centrala strategi som har följts, nämligen att tigga om mer pengar från IMF i utbyte mot ett hänsynslöst åtstramningsprogram som skär ned på arbetande och fattiga människors liv ännu mer än vad de redan har gjort.

Ungdomarna, arbetarklassen och de fattiga massorna i Sri Lanka har nu visat prov på en enorm revolutionär energi och potential, vilket de har gjort i flera månader i sträck trots de extrema svårigheter som dagligen läggs på deras axlar. De har än en gång visat att det är deras egen massmobilisering och organisering, och inget annat, som kan tvinga den härskande klassen att ge vika.
De behöver nu intensifiera sin kamp, inte trappa ner. Den styrka som generalstrejken och ”Hartal” (total nedstängning) visade i april och maj har visat att fackföreningarna och arbetarklassen i allmänhet har en avgörande roll att spela när det gäller att få till stånd en sådan upptrappning.
Men massorna måste också utveckla sitt eget revolutionära alternativ istället för att låta ett gäng prokapitalistiska politiker utan mandat från rörelsen kapa deras kamp och bestämma allt åt dem.
Detta kan förberedas genom att bygga upp ett landsomfattande nätverk av gräsrotsaktionskommittéer på arbetsplatser, universitet, i städer och byar kring vilken en framtida regering bestående av företrädare för arbetarklassen och det revolutionära folket skulle kunna se dagens ljus.
Genom sådana kommittéer skulle en revolutionär konstituerande församling kunna väljas demokratiskt som dynamiskt återspeglar de innersta önskemålen hos arbetare, fattiga jordbrukare, ungdomar och alla de olika och förtryckta grupperna av Sri Lankas befolkning, och som är ansvarig inför dem.
Den skulle börja med att förkasta den auktoritära och chauvinistiska, singalesiska buddhistcentrerade konstitutionen och diskutera de åtgärder som krävs för att åstadkomma ett avgörande steg bort från det nuvarande bankrutta politiska och ekonomiska systemet.
Man bör också medvetet förbereda sig på självförsvar, eftersom risken för ett blodigt förtryck eller till och med ett militärt maktövertagande inte har försvunnit. Explicita vädjanden om klassolidaritet bör riktas till soldater och poliser, och uppmana dem att inte använda våld mot folkrörelsen.

Stormningen av presidentpalatset av massorna i Colombo har öppnat ett nytt kapitel i det revolutionära upproret i Sri Lanka, och betydelsen av dessa händelser kommer att kännas på internationell nivå. En ny seger har tagits när galjonsfiguren för en korrupt, auktoritär och chauvinistisk regim har visats ut genom dörren.
Men enorma utmaningar ligger fortfarande framför oss eftersom alla de ekonomiska problem som srilankeserna står inför fortfarande finns kvar, och inget av dem kan lösas inom nationella och kapitalistiska gränser.