Massprotester mot blodbadet i Gaza

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

När detta skrivs (den 3 juni) har Israels offensiv mot Gazabornas sista tillflykt Rafah pågått i en månad, med fruktansvärda konsekvenser. Samtidigt pressas Israels högerextrema regering av massprotester både internationellt och på hemmaplan.
Det är mot den bakgrunden attackerna mot studentockupationerna världen över och USA:s president Joe Bidens utspel om ett israeliskt förslag till fredsavtal ska ses.

Polisens attacker på tältprotesterna i Lund och på KTH i Stockholm följer ett internationellt mönster – medan de styrande ger mumlande kritik till Israels fruktansvärda invasion av Rafah, som har tvingat en miljon på flykt igen, gör de allt för att stoppa protesterna mot kriget, men inget för att stoppa den israeliska mördande krigsmaskinen.
Joe Biden sade sig vara emot Israels offensiv mot Rafah, men accepterade ändå en begränsad aktion” – vilket i praktiken har inneburit att israeliska stridsvagnar rullat in i centrum av Rafah och att IDF (Israels militär) har tagit kontroll över hela gränsen mot Egypten. Israel kontrollerar nu hela Gazas gräns, med resultatet att två tredjedelar av allt humanitärt bistånd har strypts. Med Rafahövergången stängd sprids nu svälten, som hittills har lett till minst 30 döda barn, från norra till södra Gaza. När FN-organet WHO undersökte mattillgången i maj såg de att 85 procent av barnen har hela dagar när de inte får någon mat överhuvudtaget.

Symboliskt för USA:s dubbelspel är att det var en bomb levererad från USA som dödade minst 35 civila när IDF bombade ytterligare ett flyktingtältläger i slutet av maj.
Ett annat talande exempel är USA:s hot om sanktioner mot den internationella brottsdomstolen, ICC, när domstolen ville utlysa en arresteringsorder mot Netanyahu, hans försvarsminister och även ledare för Hamas för brott mot mänskligheten. Bara några dagar senare avslöjades uppgifter om att den israeliska skerhetstjänsten Mossad för två år sedan försökte utpressa en ICC-åklagare till att inte ta upp fall om den israeliska statens behandling av palestinier.

De stora protesterna mot Israels övergrepp pressar regeringar världen över och kanske speciellt Biden. Med bara månader kvar till presidentvalet är Israels krig en katastrof för Bidens chanser till att bli omvald. En undersökning av Yougov från slutet av maj visar att bland 20 procent av väljarna i fem nyckelstater (”swing states”) i presidentvalet är det “mindre troligt” att de kommer att gå och rösta på Biden på grund av hans stöd till Israels krig. Bland amerikaner med arabisk bakgrund har stödet rasat från 60 till 20 procent. Förutom avskyn mot kriget framstår Biden som svag. Det senaste exemplet på det är den “fredsplan” som han presenterade som israelisk, men som Israels president Netanyahu snabbt tog avstånd ifrån trots att den bara innehöll en begränsad vapenvila i sex veckor.
Även Netanyahu är alltmer under tryck, både av pressen globalt, hemmaopinionen samt krigets utveckling. När kriget bröt ut upphörde nästan helt de massprotester mot hans regim som hade skakat landet under månader.
Nu växer protesterna igen, med tusentals som deltar i demonstrationer mot regeringen och för ett avtal som ska få hem gisslan.

det meningslösa dödandet bäddar för fortsatt lidande.

Samtidigt bygger president Netanyahu sin makt på samarbetet med högerextrema judiska ultranationalister, som hotar med att avgå om något avtal tecknas med Hamas. För Netanyahu skulle detta innebära inte bara förlorad makt, utan också att han både granskas för katastrofen den 7 oktober och döms i rättegångarna mot honom, där han anklagas för bland annat mutbrott och bedrägeri.
När detta skrivs är det fortfarande oklart hur Hamas svarar på förslaget som Biden har presenterat, men Netanyahu har redan upprepat sitt mantra om att kriget ska fortsätta tills Hamas har “utrotats”. Allt fler inser dock att detta är fullständigt orealistiskt, vilket visade sig tydligt i och med de hårda strider som har brutit ut i norra Gaza, som IDF för fyra månader sedan sade var ”rensat” från Hamas. Och även om IDF skulle lyckas med att “besegra” Hamas brigader, ser palestinier med all rätt kriget som en attack på hela den palestinska nationen och deras strävan efter frihet och självbestämmande.

Det är allt mer uppenbart att det meningslösa mördandet bäddar för fortsatt lidande, otrygghet i hela regionen och risken för nya krig. Detsamma gäller för Bidens ”fredsplan”, som i grunden bygger på en fortsatt ockupation och förtryck av det palestinska folket.

Men kriget är även en uppenbar del i stormaktsspelet. USA-imperialismen försöker nu få med Saudiarabiens diktator på ”fredsplanen” medan den kinesiska imperialismen försöker utnyttja USA:s vanrykte i Mellanöstern för att ta ledningen i ett försök att medla mellan de palestinska grupperna, främst Hamas och Fatah. Hamas å sin sida vill ha regimerna i Kina, Ryssland och Turkiet som ”garanter” för ett fredsavtal. Netanyahu spelar samtidigt maximalt på det faktum att Israel kommer att åtnjuta USA-imperialismens stöd så länge de står på rätt sida i den alltmer bipolära motsättningen mellan USA och Kina.

Massrörelsen mot kriget har vunnit ny styrka genom studentockupationerna runt om i världen. Nu väntar en utmanande tid när terminerna går mot sitt slut, hur ska rörelsen gå vidare? Nyckeln är att bredda protesterna, söka nya allianser med kraft som att stoppa både krigsmaskineriet och hela samhället: Den organiserade arbetarklassen.
När Palestinamarschen och Tillsammans mot rasism förenades på Stockholms gator, med deltagande från bland annat Seko Stockholm, visade det på potentialen om man går samman och kopplar ihop frågorna.
Fler behöver bli aktiva – kan vårdanställda och fack involveras för att protestera mot att den svenska regeringen vägrar att ta emot skadade civila från Gaza? Socialister måste peka på det uppenbara – ett förtryck och krig skapat av kapitalism och imperialism kan inte stoppas utan kamp mot kapitalism och imperialism. Det behövs kamp för ett internationellt socialistiskt alternativ!

Socialistiskt Alternativ och Offensiv säger:

• Utvidga och ena studenternas, skolelevernas och arbetarnas protester överallt för att stoppa blodbadet.

• Stoppa Rafahinvasionen, avsluta blodbadet i Gaza – inklusive tillbakadragandet av alla israeliska militära styrkor från Gaza. Ja till återlämnande av gisslan och fångar, alla för alla. Ett slut på offensiven från militära styrkor och bosättare på Västbanken, ett slut på politiken med lönnmord, nej till regionalt krig.

• Fäll den blodiga regeringen Netanyahu-Gantz-Ben Gvir, som en del av en kamp mot hela dess reaktionära politik. Bara organisering och kamp mot nationellt förtryck, belägring, ockupation, fattigdom och kapitalets styre kan ge fred, jämlikhet och personlig säkerhet i regionen.

• Ett slut på ockupationen och det koloniala bosättningsprojektet. Ja till kampen för upprättandet av en oberoende, demokratisk, socialistisk och jämlik palestinsk stat, och till kampen för demokrati och socialistisk förändring i Israel och regionen, samtidigt som lika rättigheter för alla nationer och alla minoriteter säkerställs.

• Kamp för en socialistisk förändring i regionen, inklusive inrättandet av en regional socialistisk konfederation, som skulle främja demokrati och personlig säkerhet och utnyttja de viktigaste resurserna, under demokratiskt offentligt ägande, till förmån för alla. ■