av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

”Sänkta priser på tusentals varor” – det går knappt att hitta någon yta utan en skrytannons om lägre priser när man handlar nuförtiden. Dessa priskampanjer kommer nu efter ett år när matpriserna i Sverige i snitt har stigit med 21 procent och där vart femte hushåll har tvingats ta av sina besparingar för att få mat på bordet.
Hur den femtedel av hushållen som saknar någon buffert har klarat sig (eller inte) är en annan fråga. Såväl ideella organisationer som stadsmissionerna som kyrkorna har berättat om en explosionsartad ökning av antalet som söker deras stöd.

Redan år 2021 påpekade Rädda Barnen att barnfattigdom i Sverige är högst i Norden, med 20 procent. Samtidigt rapporterar fler skolor nu om hungriga barn som äter allt mer på måltiderna.
Blombackaskolan i Södertälje har exempelvis slutat servera soppa på fredagar – den är inte matig nog inför helgen, när det kanske inte finns tillräckligt i kylen hemma.
Men efter att ha haft rekordvinster är det nog inget större besvär för de tre matjättarna – Ica, Coop och Axfood (som äger Hemköp och Willys) – att dela med sig lite smulor från bordet. Tillsammans kontrollerar de mer än 90 procent av livsmedelsmarknaden – ett effektivt oligopol, där de inte bara höjer priser för att täcka ökade kostnader utan även lite till för att säkra sina vinster.
Konkurrensverket har sedan tidigare hållit på med en undersökning och analys av bolagens agerande under levnadskostnadskrisen medan SCB har påpekat att de driver på inflationen. Men bortförklaringar om höjda inköpspriser och en svag svenska krona håller inte måttet när man jämför med våra grannländer.
I Danmark, Finland och Norge (och de flesta andra europeiska länder för den delen) har matinflationen generellt varit lägre än i Sverige och började avta under andra halvåret av 2022. Detta trots att den norska kronan också har påverkats av en svag valutakurs.

Så pass uppenbar är bolagens girighet att även den blåbruna regeringen nu känner sig tvungen att kalla dem till ett möte. Men regeringen har inget problem med övervinster, vilket dess vägran att slå mot elbolagens hånfulla övervinster bara bekräftar i en tid när begreppet ”energifattigdom” har blivit allt vanligare.
Och som Konkurrensverkets generaldirektör, Rikard Jermsten, har uppgett till näringsutskottet kan verket ingripa mot enskilda aktörer, men inte mot strukturella problem inom en hel bransch. Men matpriserna och matproduktionen generellt är inte något annat än ett strukturellt problem under kapitalismen, där människans mest grundläggande behov kontrolleras av ett fåtal storbolag – ett fåtal storbolag som kan höja sina priser som de vill och som förväntar sig att vi ska buga och bocka när de drar av några ören ett år senare.

Rättvisepartiet Socialisterna kräver:
• Bort med moms på maten. Detta skulle kunna sänka matpriserna med 12 procent rakt av.
• Inför statlig priskontroll. Företag som använder sig av prisökningar för att öka sina vinster ska tas över av samhället. Matpriserna ska sänkas.
• Skolmatsalar, äldreomsorgen med mera ska ha full kompensation för matprisökningarna och mer därtill. Inför skolfrukost.
• Samhället ska verka för en förbättrad mathälsa. Minskat socker och mer näringsrik samt vegetarisk kosthållning. Ekologiska varor ska vara de billigaste.
• Omedelbar höjning av försörjningsstöd, sjukpenning, bidrag och pensioner för att kompensera för matpriserna. Kamp för kraftigt höjda löner som täcker inflationen.
• Inför kraftigt ökat stöd till småskaliga ekologiska jordbruk. Maten ska vara lokalt producerad. Ställ om animalieproduktionen med hänsyn till djurrätt och minskat lidande för djuren. Upprätta en plan där jordbruket blir minusutsläppare av koldioxid genom att binda kolet i marken.
• Avskaffa den förödande kapitalismen. För ett socialistiskt samhälle baserat på gemensamt ägande och demokratisk kontroll underifrån. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.