Matpriserna: Vänstern måste kräva det som behövs

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Matpriserna skenade till nya rekordnivåer i februari. I genomsnitt var ökningen 2,5 procent. På ett år har matpriserna ökat med 20 procent, dubbelt så mycket som inflationen. Trots att de globala livsmedelspriserna har sjunkit 11 månader i rad fortsätter prishöjningarna i Sverige. Genom att höja priserna med mer än de egna kostnadsökningarna gör nu livsmedelsjättarna rekordvinster som aldrig förr.

Det handlar om ICA, Axfood (Willys och Hemköp) och Coop, som tillsammans innehar 90 procent av marknaden och likt en kartell styr import, kommunala och regionala inköp, utbud och prissättning. Detta extrema monopol och parasitära prishöjningar har inga riksdagspartier velat tala om. Tills förra veckan då Vänsterpartiet äntligen tog bladet från munnen. Tyvärr är V-utspelet tandlöst:
”Vänsterpartiet kräver att regeringen kallar till sig de tre dominerande livsmedelsföretagen för att få kontroll på matpriserna”, skriver Vänsterpartiet om sitt förslag.
”Regeringen bör i första hand försöka få till en frivillig överenskommelse med dessa tre för att stoppa prischocken på mat, men samtidigt vara tydlig med att om detta misslyckas kommer staten gå in med lagstiftning för att reglera dagens marknadsmisslyckande.”
Vänsterpartiet lyfter fram den franska regeringens överenskommelse med några av de största franska livsmedelsföretagen som modellen. Under en tremånadersperiod, till och med den sista juni, kommer kedjorna att frysa priserna på utvalda livsmedelsprodukter till ”lägsta möjliga nivå”, vad det nu innebär.

Faktum är att detta inte är något nytt, precis som kedjornas nästa stora ”rea” inte heller kommer att vara något nytt. Megajätten Carrefour sa att de kunde ”ta igen” på andra varor, eller ”höja mer senare” – för det talas bara om tillfälliga sänkningar, eller tillfälliga frysningar.
Vänsterpartiet har gått från tystnad till teater i frågan om matpriserna. När dagens ETC i valkampanjen förra året frågade Vänsterpartiet vad de har för förslag blev svaret: ”Vi föreslår idag inga åtgärder direkt mot matpriserna, utan fokuserar på att underlätta människors ekonomi på andra sätt”.
De ”andra sätt” som avsågs var bränslepriserna; V gav sig i lag med M, SD, KD och L för förslaget om fem kronor lägre pris vid bensinpumpen. Att slopa momsen på mat – 12 procent av priset på all mat vi handlar – ger inte bara mer i plånboken än vid fem kronor lägre pris vid bensinpumpen, det hjälper hela arbetarklassen oavsett om de använder bil eller kollektivtrafik.

”I valrörelsen slåss partierna om att ge mest i kompensation för de höga el- och bränslepriserna. Men de ökande kostnaderna för mat talas det tystare om (…) Men det parti som kanske kampanjar hårdast för billigare mat sitter inte i riksdagen. Rättvisepartiet Socialisterna hade nyligen en kampanj där ett soppkök sattes upp utanför en mataffär i Stockholm, och fler manifestationer är planerade”, uppmärksammade dagens ETC dagarna innan valet.
Hade V plockat upp matpriserna och drivit frågan på samma sätt hade de varit ensamma bland riksdagspartierna om att driva valets potentiellt mest avgörande fråga.
Det är positivt att Vänsterpartiet har brutit tystnaden om matpriserna. Men det behövs ett tydligt program, som går längre än en tre månaders frysning av utvalda produkters priser. Sänkt matmoms, statlig priskontroll, importkontroll, livsmedelskontroll, småskalig och lokal matproduktion samt konsumentmakt kopplat till miljö och klimat var frågor V tog upp på ett samlat sätt vid den förra stora inflationskrisen i början av 1990-talet.

Idag behövs ännu radikalare åtgärder. De tre livsmedelsföretagen utgör en oemotsvarad oligarki. Men att ta över dessa samhällsviktiga företag i samhällets egen ägo och kontroll är inte något som V driver.
Vänsterpartiets ensidiga fokus på att ingå i framtida regeringsunderlag, framför att driva arbetarklassens viktigaste frågor, förklarar varför de inte längre driver krav på sänkt eller slopad moms på mat.
Vänstern måste stå på sig mot den samlade högerns (från S till M) hitte-på-argument om att sänkt matmoms – eller höjda löner – skulle ”driva på inflationen”. Det är tvärtom stimulans- och räddningspaketen till storföretagen som lade grund för inflationen och som nu drivs på ytterligare av de räntehöjningar som berikar bankerna, Europas mest orättvisa elstöd och de tre livsmedelsjättarnas prishöjningar.