MELLANÖSTERN: Ny maktbalans, bräcklig vapenvila och Trump

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Mellanöstern fortsätter att stå i centrum för världsnyheterna, med dramatiska händelser och förändringar i snabb takt.

Den övergripande maktbalansen i regionen har förändrats, vilket understryks av Assadregimens kollaps i Syrien. Israel och Turkiet har stärkt sina positioner, medan Iran och dess axel har lidit ett stort nederlag, åtminstone under en period.

Avtalet om vapenvila i Gaza avslöjar den totala förstörelsen och de enorma sociala och materiella behoven. Det bräckliga avtalet erbjuder ingen verklig fred eller lösningar.

Med Trump i Vita huset har hotet mot det palestinska folket ökat drastiskt.

Under de senaste dagarna har 300 000 palestinier återvänt till norra Gaza, de flesta av dem till fots på de två huvudvägarna. Halvvägs, vid Netzarimkorridoren i centrala Gaza, tvingades denna folkmassa som lider av trauma, undernäring och sjukdomar att passera en flygplatsliknande säkerhetskontroll som drivs av ett amerikanskt företag innan de anlände till sina helt förstörda stadsdelar.

Norra Gaza har ingen sjukvård, el eller bostäder. De 600 lastbilslass med hjälp per dag som utlovats i fredsavtalet är långt ifrån vad som behövs. Situationen kommer att förvärras med Israels beslut att förbjuda UNRWA, FN-organet som hanterar palestinska flyktingar sedan 1949. Parallellt med detta har Trump också blockerat ytterligare direktstöd från USA.

Samtidigt finns en stämning av stolthet över det faktum att de överhuvudtaget kunde återvända och inte blev bortkörda ”för gott” som 1948 eller 1967. Men denna känsla av att ha undkommit en ny Nakba skakades omedelbart om när Trump krävde att Gazas befolkning ska utvisas till Jordanien och Egypten i en enorm etnisk rensningsoperation.

Med Trump är det tydligt att USA-imperialismen inte bara är en sponsor i regionen, utan nu försöker vara regissören. Regimerna i Amman och Kairo motsatte sig hans krav, men Washington har ett betydande inflytande i båda staterna, som är mottagare av stora bistånd från USA. När Trump stoppade allt utländskt bistånd var Israel och Egypten de enda undantagen.

Massdeportationer från Gaza är fortfarande inte det mest troliga kortsiktiga resultatet, men sista ordet är långt ifrån sagt. Detta understryks av det faktum att Trumps agerande och kommentarer fick fullt beröm från den israeliska extremhögerns ledare, finansminister Smotrich och Ben-Gvir, som avgick som säkerhetsminister i protest mot avtalet om vapenvila.

Vapenvilan följdes av en militär offensiv av Israels armé i Jenin på Västbanken. Detta bekräftade att Netanyahus regering är den mest destabiliserande faktorn i regionen, då de kontinuerligt använder brutala militära metoder och provokationer. Två brigader skickades för att attackera Jenin två dagar efter avtalet om vapenvila.

Detta gjordes för att visa att folkmordskriget inte är över, och möjligen också för att provocera fram motstånd som skulle leda till ännu värre militära attacker. Armén samordnade med bosättare som attackerade byar och protesterade mot att palestinska fångar släpptes som en del av avtalet om vapenvila. Denna attack var också det som gjorde att Smotrich inte lämnade regeringen. Han såg attacken som början på en fullständig annektering av Västbanken, samtidigt som han krävde att kriget mot Gaza skulle fortsätta efter den första fasen av avtalet.

Allt detta skedde med fullt stöd från Trump, som hävde Bidens sanktioner mot vissa bosättare. Parallellt med detta beslutade Trump också att börja skicka de 1 000-kilosbomber som Biden tillfälligt blockerade.

Trump kommer att ge mer stöd till Netanyahu och extremhögern än någon tidigare president i USA och Mike Huckabee, Trumps ambassadör i Jerusalem, hävdar att det inte finns något palestinskt folk.

Den ömtåliga vapenvilan började den 19 januari, dagen före Trumps invigning. Den dagen hade 46 913 palestinier i Gaza officiellt dödats sedan den 7 oktober 2023, men det verkliga antalet offer är troligen mycket högre. Den första fasen, 42 dagar, har börjat med utbyte av gisslan och fångar, vilket naturligtvis, vid sidan av själva vapenvilan, välkomnas av familjer och befolkning. Att upprätthålla denna fas ligger därför i både Israels regerings och Hamas intresse.

Men det finns inga garantier.

Vapenvilaavtalet mellan Israel och Hizbollah i Libanon genomfördes den 27 november. Sedan dess har israeliska styrkor genomfört mer än 1 000 attacker, varvid 39 byar har förstörts. Den israeliska armén skulle dra sig tillbaka efter två månader, den 27 januari, men avtalet har nu förlängts till den 18 februari. Det finns fortfarande en miljon flyktingar i Libanon efter invasionen och bombningarna 2024.

I princip allt om Gaza skjuts upp till fas två och tre av avtalet om vapenvila. Avtalet säger inget om att avsluta kriget eller något om dess rötter: ockupationen, militärt förtryck, belägring och bosättningar eller imperialismens roll.

Fas två, som ska börja förhandlas den 4 februari, inkluderar ett totalt tillbakadragande av den israeliska armén från Gaza.

Netanyahu har dock redan deklarerat att de inte kommer att lämna Philadelphikorridoren på gränsen till Egypten och det är mest troligt att Netzarimkorridoren kommer att behållas av Israel också. Till detta kommer trycket från extremhögern att överge vapenvilan och istället fortsätta folkmordskriget. Netanyahu och Trump skulle naturligtvis inte ha några problem med att skylla på Hamas och inleda nya attacker.

För tillfället föredrar dock Trump att framställa sig själv som en ”fredsstiftare”. För Hamas är nyckelfrågan i fas två att släppa alla gisslan, vilket innebär att de förlorar sitt huvudsakliga förhandlingsargument.

Fas tre, som handlar om att återuppbygga Gaza och den politiska framtiden, är ännu längre bort från någon lösning. Netanyahus regering vidhåller sitt uttalade krigsmål att helt utrota Hamas. Den har också uteslutit den palestinska myndigheten (PA) som styr de palestinska områdena på Västbanken från någon roll i Gaza, trots att PA i allmänhet agerar som en underleverantör till den israeliska staten. PA är till stor del korrupt och repressivt, medan Hamas popularitet har ökat med frigivningen av palestinska fångar.

Förra året bekräftade Israels parlament också sitt motstånd mot en palestinsk stat. Generellt har Netanyahu vägrat att presentera någon plan för Gazas framtid, medan många av hans allierade har förespråkat fortsatt militär ockupation och nya bosättningar.

Osloavtalet för tre decennier sedan bevisade redan omöjligheten att upprätta en kapitalistisk palestinsk stat med någon grad av självständighet. Genom militära medel behöll staten Israel kontrollen över ekonomin och gränserna, samtidigt som bosättningarna på Västbanken massivt ökade. Detta lade grunden för Smotrichs och Ben-Gvirs.

Idéer om att Gaza ska styras av en ”teknisk regering” med stöd från Egypten, Förenade Arabemiraten och Marocko, med hjälp av PA, har framförts av Bidenadministrationen. Dessa auktoritära arabiska regimer är allierade med USA-imperialismen och därmed med Israel, men de är också under press från massorna i sina egna länder.

Trump satsar på ett avtal med Saudiarabien. ”Abrahamavtalet” som etablerade normaliserade diplomatiska och ekonomiska förbindelser mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain undertecknades under Trumps första mandatperiod 2020, följt av avtal med Marocko och Sudan. För den saudiska regimen skulle en sådan överenskommelse gynna dess ekonomi, militär och relation till USA.

Trump har redan fått ett löfte från Muhammed bin Salman, Saudiarabiens härskare, om investeringar på 600 miljarder dollar i USA, till vilket Trump sa att han hoppades på 1 000 miljarder istället. När det gäller ett avtal om Gaza tvekar den saudiske regenten. ”Prins Muhammed sägs ha sagt till amerikanska samtalspartners att han fruktar att gå Anwar Sadats väg, den egyptiske ledaren som mördades efter att han slöt fred med Israel”, rapporterade The Economist.

De styrande i Förenade Arabemiraten och Saudiarabien har inte stått nära Hamas, som snarare har fått sitt stöd från Iran, Qatar och Turkiet.

Nu, efter över 15 månader av de värsta bombningarna i historien, är Hamas fortfarande den enda makten i Gaza. Organisationen har försvagats kraftigt, med uppskattningsvis 18 000 av dess kämpar dödade. Men, som USA:s avgående utrikesminister Anthony Blinken sa, de har rekryterat lika många nya krigare under kriget och deras polisstyrka är på gatan igen.

Folkmordskriget har inte utplånat Hamas, liknande hur USA:s krig och ockupation av Afghanistan inte gjorde slut på talibanerna. I Israel har kriget säkrat regeringens överlevnad, men inte på något sätt garanterat säkerhet för befolkningen.

USA-imperialismen, Israels regering och de kapitalistiska arabiska regimerna saknar alla planer för Gaza och palestinierna, förutom fortsatt nationellt förtryck och militär kontroll.

Detta avtal om vapenvila presenterades redan i slutet av maj förra året, i varje detalj, och godkändes av Hamas i juli medan Netanyahu sa nej. Sedan dess har det skett en stor förändring i maktbalansen i regionen, baserat på militära vinster från Israel.

I september tillfogades Hizbollah avgörande förluster, inklusive att dess ledare dödades. Det uppskattas att 80 procent av Hizbollahs missiler förstördes. Hizbollah var en mycket mer formidabel stridskraft än Hamas, vilket visades i kriget 2006 där Israel misslyckades med att besegra Hizbollah, och spelade en stor roll i det syriska inbördeskriget. Hizbollah har nu trängts tillbaka och förlorat sin kontroll över Libanons premiärminister och president.

Den 26 oktober eskalerade det första direkta utbytet av attacker mellan Iran och Israel, och Israels armé påstod sig ha förstört 90 procent av Irans produktionskapacitet av ballistiska missiler. Bombangreppet betraktades som en förberedelse för en ännu större attack mot Irans kärnkraftsprogram.

Sedan följde Syrien, där Assads regim, som för några år sedan tycktes ha säkrat sin makt med hjälp av Ryssland, Hizbollah och Iran, och återställt sina relationer till andra arabiska regimer, föll som ett korthus. Detta bröt försörjningskanalen från Iran till Hizbollah och skar Teherans ”motståndsaxel” i bitar. Den israeliska armén agerade omedelbart och förstörde Syriens flygvapen, flotta och vapenförråd.

Detta händelseförlopp har kraftigt försvagat den iranska regimen, och en förväntad ny attack mot Israel kom aldrig. Det försvagade också Ryssland i regionen och globalt.

Israels förstärkta ställning, som försvagade landets officiella opposition och skapade hybris i Netanyahus regering, var en faktor bakom att avtalet om eldupphör förverkligades. Andra viktiga faktorer var det växande trycket inom Israel för ett avtal och Trumps valseger.

Netanyahu vill stå så nära Trump som möjligt, särskilt när det gäller Iran. Trump har lovat ”maximal press” på Iran (som i de flesta frågor), men på kort sikt verkar han hoppas på att trycket kommer att tvinga Teheran att ge efter utan en väpnad konflikt. Hökar i Israel vill ha en attack mot Iran för att blockera landet från att utveckla kärnvapen.

Men en attack kan inte garantera det resultatet, utan kan snarare uppmuntra den iranska regimen att påskynda processen. Den regionala konflikten har fört Iran närmare Ryssland och Kina i den interimperialistiska konflikten, med ett nytt avtal som undertecknades med Ryssland denna månad

I ett visst skede kan den israeliska regimen korsa USA:s röda linjer, i vetskap om att den kommer att få stöd ändå. Men på kort sikt vill Netanyahu undvika eventuella problem med Trump, och hoppas snarare på att vinna fullt stöd för nya upptrappningar i framtiden.

Det är i denna nya miljö som HTS-regimen, som kom till makten i Syrien efter Assads fall, försöker balansera. Den är beroende av Turkiet, som var gudfadern till dess makt i Idlibregionen i nordvästra Syrien.

Den nya Damaskusregeringen domineras av ministrar från Idlib. Samtidigt är man rädd för att uppröra Israel eller USA för mycket. Man har infört delar av sitt islamistiska program, begränsningar av kvinnors rättigheter, en ny läroplan i skolor och moskéer på universiteten, men har inte haft makten att genomföra det fullt ut. När det gäller ekonomisk politik har den lanserat ett stort privatiseringsprogram och förberett för att sparka mer än 100 000 statligt anställda.

Den så kallade Syriska nationella armén, som styrs från Turkiet, attackerar de kurdiska områdena i nordost, men Turkiet har hittills hållit sig tillbaka från en total attack. Anledningen kan vara att varken HTS-regeringen eller USA vill ha ett nytt krig. USA fruktar också en ny tillväxt av Islamiska staten och behöver de kurdiska styrkorna.

HTS huvudsakliga mål för nu är att stanna vid makten i hopp om stöd från arabstaterna. Den 29 januari blev dess ledare Ahmed al-Sharaa formellt president. HTS talar om val om fyra år, förmodligen en uppskattning av hur lång tid det kommer att ta att konsolidera makten.

Den nya maktbalansen i regionen betyder inte att den inte kommer att utmanas. För socialister är det massrörelser av arbetarklassen och fattiga massor i hela regionen som är avgörande för att vända utvecklingen.

I Israel har Netanyahus militära prestationer gett honom ett övertag gentemot officiella oppositionspartier under kriget. Men massprotester mot hans regim har också visat den potentiella styrkan från arbetare och ungdomar. Attacken den 7 oktober resulterade i en våg av reaktionär propaganda och stöd från kriget. Men resultatet blev inte vad Netanyahu lovade.

Protestörelsen mot kriget i regionen och globalt måste fortsätta och kräva ett slut på ockupationen, belägringen och förtrycket – rötterna till det fruktansvärda kriget och massakrerna. Detta bör kopplas till ett program för demokratiska och sociala krav, och organiserad kamp på arbetsplatser, skolor och i samhällen. Arbetarklassen behöver kämpande fackföreningar och politiska masspartier som slåss för deras intressen.

Kampen för palestinsk befrielse har fått massstöd internationellt och skrämt de härskande klasserna. Solidaritet och diskussioner om vägen framåt kommer att fortsätta att vara centralt för arbetare och ungdomar runt om i världen. Kommentarer från människor i Gaza inkluderar både kritik och beröm av Hamas. För de flesta är det dock tydligt att organisationens reaktionära attack den 7 oktober 2023 inte har befriat det palestinska folket och så inte heller dess allierades agerande i Iran eller Hizbollah.

Lärdomar måste dras från den första intifadan och gräsrotskamper, revolutioner och befrielsekamper.

Ockupationens nederlag och lösningen av den nationella frågan är kopplat till en kamp mot imperialismen och kapitalismen, och för ett revolutionärt socialistiskt program.