av MAZEN KARMALMAZ// Artikel i Offensiv

De brutala bilderna av slaktade barn och gamla människor, antingen av israeliska bomber eller av militanta Hamasmedlemmar, blir virala och känslorna följer efter. Antisemitismen och islamofobin är på topp, krigsförbrytelser begås och försvaras utan en skymt av ånger, och att försvara offren kräver inte bara ett humanitärt sunt förnuft, utan också stark karaktär och mod.
Vad som finns där är ett helvete för vanliga människor, medan stora regionala och internationella makter tävlar om hegemoni.

För dem som inte känner till Mellanöstern är detta uppsving för nationalismen inget nytt. Det första uppsvinget var en normal och berättigad reaktion från koloniserade länder mot deras imperialistiska kolonisatörer – det räcker med att nämna de stora antiimperialistiska revolutionerna i Egypten 1919, Irak 1920, och Syrien och Libanon 1925.
Den andra vågen följde efter det första arabisk-israeliska kriget 1948 då unga arabiska officerare tog makten i Egypten, Syrien och Irak genom militärkupper i syfte att störta de regeringar som hade förlorat kriget och återta arabisk suveränitet över Palestina och kasta bort den koloniala hegemonin och exploateringen.
Men dessa officerare byggde nya förtryckarregimer och istället för sin vaga slogan om ”social rättvisa” drev de kapitalistiska relationerna framåt och gav näring åt en ny exploaterande kapitalistklass. En viktig faktor var råden från Moskva till de nya regimerna och ländernas kommunistpartier, att inte ”gå för långt” och avskaffa kapitalismen, samtidigt som statsapparaterna kopierade stalinismens förtryck.
Dessa officerare förvandlades till diktatorer som inte kunde hålla sina löften, och en ny våg av missnöje och kamp uppstod som de mötte med mer förtryck och ökad brutalitet mot ”sitt eget folk”, vilket manifesterades i de egyptiska arbetarnas och studenternas stora kamp från 1968 till det spontana upproret 1977.

På grund av kommunistpartiernas samarbete med regeringarna, istället för att driva socialistisk arbetarkamp och klasspolitik, kunde i skuggan av dessa strider och det ökande missnöjet en ny våg växa fram: högerextrem islamistisk fundamentalism. Baserat på antivästlig retorik och genom att delvis anamma massornas känslor mot korruption och exploatering började de vinna stöd hos de mest konservativa delarna av massorna.
Det ironiska här är att Sadat, som var Egyptens president 1970-81, själv var den som släppte dem från fängelserna och gav dem rörelsefrihet och propaganda för att använda dem som chocktrupper mot den folkliga vänstern i fabrikerna och universiteten, men senare vände de sig mot sin sponsor och dödade honom. I Israel uppmuntrade den israeliska regeringen framväxten av Hamas som ett alternativ till PLO och Fatah.
De iranska arbetarnas och studenternas kamp utmynnade slutligen i en stor revolution 1978-79 som tvingade bort shahen. Revolutionen kidnappades av den islamistiske ledaren Khomeini, som drev hård retorik mot USA-imperialismen och dessutom hade stöd av kommunistpartiet Tudeh. Khomeini drog därefter in landet och de fattiga massorna i ett meningslöst blodbad mot grannlandet Irak, som leddes av den panarabiska nationalistiska diktatorn Saddam Hussein.
Samtidigt stärkte Khomeini sin järnhand över Iran och gjorde sig av med all opposition, inklusive sina rivaliserande mullor. Massorna påtvingades en teokratisk förtryckarregim med hjälp av antikolonial retorik blandad med antivästlig propaganda, samtidigt som han gjorde eftergifter till imperialismen när det behövdes.
Liksom i Iran och Afghanistan innebar inte ersättandet av den proimperialistiska shahen med mullorna frihet och välstånd för de iranska massorna, utan en ny form av exploaterande förtryckarregim.

Hamas är en produkt av denna våg. Efter att med våld ha tagit kontrollen över Gazaremsan från sin rival Fatah lade de den under sin stränga kontroll och förtryckte all oenighet eller opposition med hjälp av islamistisk fundamentalism som statsideologi för att rättfärdiga sitt styre och förtryck. Hamas står inte för en demokratisk lösning på den palestinska frågan, de föraktar folkligt motstånd och internationell kamp från både judiska och palestinska massor. Under det och ett halvt decennium som de har haft full kontroll över Gazaremsan byggde de en kapitalistisk stat som ägdes och styrdes av deras närmaste förmånstagare, där mervärde genererade privat ägande och exploatering.
Som Trotskij sade i sina svar om den judiska frågan: ”Jag tror inte alls att den judiska frågan kan lösas inom ramen för den ruttnande kapitalismen och under den brittiska imperialismens kontroll”.
Det är dags för massorna att vägra användas som krut i sina förtryckares köttkvarnskrig och kämpa för en värld där alla kan leva fritt och utan exploatering.
Den palestinska frågan kan inte och kommer inte att lösas inom det kapitalistiska och imperialistiska systemet. Det krävs revolutionär kamp för en rättvis socialistisk värld fri från förtryck och exploatering för att uppfylla detta mål. ■

Palestina: Osloavtalets återvändsgränd

Den första palestinska intifadan, som inleddes 1987, var ett massuppror mot den israeliska ockupationen och det brutala förtrycket på Västbanken och Gaza sedan 1967. Intifadan bestod av protester, revolter och civil olydnad.
Inledningen var spontan, och det växte fram lokala kommittéer som diskuterade och tog beslut om kampen. Den officiella palestinska ledningen i exil togs på sängen och stod till stor del vid sidan av kampen, som fick massivt stöd internationellt, men även i Israel. Fokus låg på organiserad masskamp mot den israeliska statens trupper, inte på begränsade terrordåd mot civila i Israel. Intifadan tvingade både USA-imperialismen, Israels regering och PLO-ledningen att försöka ta kontroll. Det ledde fram till Osloavtalet 1993, som utpekades som en väg till en palestinsk stat och fred.
Men avtalet förhandlades fram över huvudet på massorna och alla viktiga frågor förblev olösta. Israel behöll ekonomisk och militär kontroll, även över de områden som skulle kontrolleras av den nya palestinska myndigheten (PA) under ledning av Yassir Arafat. PA byggde upp en egen säkerhetsapparat som också har använts mot strejker och protester. Idag är PA under Abbas än mer en apparat utan verkligt stöd och förankring, känd för sin korruption. Den israeliska staten har under de 30 år som gått helt struntat i Osloavtalet. Antalet judiska bosättare på Västbanken har under tiden ökat från 93 000 till över 500 000. Israels armé kontrollerar allt med militära attacker och vägspärrar.
Medan intifadan visade vägen till en palestinsk stat, ledde Osloavtalet istället till fortsatt ockupation, förtryck och nöd, orsakade av kapitalism och imperialism. Vägen framåt är en socialistisk och internationalistisk masskamp mot makthavarna, inklusive från arbetare och unga i Israel. ■