foto: Metallfacket NUMSA:s nybildade parti saknar förankring och tydligt socialistiskt program.
IndustriALL Global Union / Flickr CC
Sydafrikas metallarbetarförbund NUMSA har länge utlovat bildandet av ett nytt arbetarklassparti. Fem år efter att en specialinkallad NUMSA-kongress beslöt att arbeta mot bildandet av ”en politisk organisation ägnad (…) åt etablerandet av ett socialistiskt Sydafrika”, har NUMSA-ledare nu registrerat partiet Socialist Revolutionary Workers Party (SRWP).
Är SRWP destinationen för det långa sökandet efter ett nytt arbetarparti i Sydafrika? Snarare ett hinder längs vägen på grund av sekterism och ett stalinistiskt program, menar Workers and Socialist Party (WASP, CWI i Sydafrika). Möjligheterna för uppkomsten av ett socialistiskt massparti, genuint förankrat i fackliga och andra kamprörelser, är stora – men på andra håll.
Det var i efterskalven av den massiva politiska jordbävning som orsakades av polismassakern på strejkande gruvarbetare i augusti 2012 (Marikana-massakern) som NUMSA i december 2013 samlades i en speciell kongress där fackföreningen beslutade att bryta sig loss från Cosatu, den en gång så mäktiga fackföreningsfederationen som är länkad till det styrande partiet African National Congress (ANC).
Besluten att bilda ”United Front” och ”Movement for Socialism” sågs av miljoner som ett löfte att röra sig mot bildandet av ett nytt arbetarparti för att utmana ANC och dess allierade, det så kallade kommunistpartiet SACP. Men de här initiativen hölls tillbaka av NUMSA-ledningens toppstyrning och överdrivna tro på att själv kunna regissera takt och kurs för utvecklingen.
Istället för att orientera initiativen mot de många arbetar-, ungdoms- och bostadsområdeskamperna som skakar Sydafrika dagligen låg fokus på akademiska studier av ”marxism-leninism” – ett ”universitet” sattes till och med upp för att träna upp de ”Röda 100”, fackliga ombud som skulle lära sig ”marxism” från akademiker innan de bedömdes som redo att utgöra en del av det ”avantgarde” som NUMSA-ledarna hade i åtanke.
United Front-nätverket mottogs med viss entusiasm när det till slut sattes i rörelse under 2015, men det stannade snart av då klicken kring NUMSA:s generalsekreterare Irvin Jim ingrep för att undertrycka demokratisk debatt.
Frukten av den här felande processen har nu mognat: SRWP har registrerats som parti hos valmyndigheten. Tyvärr kan SRWP:s program sammanfattas som en stalinistisk röra. Stalin och Mao citeras okritiskt, och det verkar finnas ett fortsatt fasthållande vid den stalinistiska tvåstadie-teorin – som grovt kan sammanfattas som ”först med ANC i den ’nationellt-demokratiska revolutionen’, sen (någon gång i en allt mer avlägsen framtid) med arbetarklassen för socialism”.
Om något kan SRWP:s kritik av SACP (Sydafrikas kommunistparti) bara vara att de inte tillämpade sitt stalinistiska program tillräckligt väl (vilket tragiskt nog var just vad SACP faktiskt gjorde – med resultatet att de fortsätter proppa upp den nyliberala, kapitalistiska ANC-regeringen som nu leds av Cyril Ramaphosa, den fackliga kämpen som blev kapitalist och miljardär och dessutom hade en hand med i Marikana-massakern).
I nuläget engagerar inte SRWP några stora antal. Medan det presenteras som ”NUMSA:s parti” står facket som helhet faktiskt inte bakom initiativet. Det har blivit en het potatis för de rivaliserande interna fraktionerna och ses som ägt av fraktionen kring Irvin Jim. Det är anmärkningsvärt att det inte syns till någon betydande SRWP-aktivitet i de viktiga industriområden där NUMSA har lejonparten av sina medlemmar.
Istället verkar det som att Jim med flera försöker manövrera facket till de facto-stöd för partiet, till exempel genom att blanda in ett tvång att stötta SRWP bland arbetsplatsombudens normala uppgifter.
Möten i organiserade bostadsområden har släppt in SRWP och lyssnat, men det är inte nödvändigtvis detsamma som ett faktiskt stöd och deltagande i bygget av partiet. Inga andra fackföreningar är involverade i SRWP.
Det allvarligaste problemet med SRWP är att historiens hjul har rullat vidare sen 2013. Erosionen av ANC:s grepp om den svarta arbetarklassen resulterade förra året i bildandet av den nya fackföreningsfederationen SAFTU (South African Federation of Trade Unions). SAFTU har redan lett imponerande arbetarstrider och tagit stora steg framåt i organiseringen av de mest prekära arbetarna, som i årtionden nästan helt ignorerades av de ANC-länkade facken.
SAFTU har också plockat upp tråden som NUMSA-ledningen verkade tro att de kunde lämna hängande och har tagit på sig att agera som en katalysator för bildandet av ett arbetarklassens politiska parti. SAFTU tar sig an frågan på ett annorlunda sätt: med en orientering mot kamp – ”ett arbetarklassparti kan inte byggas i styrelserum, utan på gatorna” – och genom att arbeta ”på grundval av öppenhet och icke-sekterism” (som federationens styrelsemöte i mars uttryckte det).
I juli i år kallade SAFTU till ett ”Working Class Summit”, arbetarklassens toppmöte, där nära 1 000 delegater som representerade 147 organisationer möttes i Soweto i två dagar. ”Toppmötet” deklarerade ”behovet av att bygga ett självständigt, demokratiskt och revolutionärt arbetarklassens politiska parti, som ska bli starkt nog att erövra den samhälleliga, ekonomiska och politiska makten, avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialism”. En styrgrupp valdes som, tillsammans med SAFTU, fick i uppdrag att ta diskussionerna om att bilda ett parti vidare bland gräsrötterna.
Medan SAFTU och ”toppmötet” också har sina begränsningar framträder här konturerna av de krafter som skulle kunna lägga grunderna och agera som en attraktionspol för bildandet av ett nytt parti.
Nästa vecka hålls ett bredare SAFTU-styrelsemöte följt av ett uppföljningsmöte efter ”toppmötet”, där WASP:s medlemmar kommer att argumentera för en ännu tydligare överenskommelse om att katalysera bildandet av en ny formation. SAFTU planerar en serie ”Section 77”-strejker – politiska eller ”socioekonomiska” strejker – under 2019.
WASP anser att det här måste kopplas till uppmaningen att bilda ett nytt parti, ett parti som i början borde anamma en federal struktur för att kunna bygga enhet medan ideologisk klarhet hamras fram genom erfarenhet av gemensam kamp och öppna diskussioner – enhetsfrontens metod.
Om SAFTU-processen går vidare snabbt skulle det här också kunna vara ett sätt att ta sig an parlamentsvalet som lär hållas i april 2019, med kandidater från de olika fackföreningarna och organisationerna – utvecklingen de närmaste månaderna kommer att avgöra om det blir möjligt.
SRWP säger att de ska besluta om huruvida de ska ställa upp i valet eller inte när partiet lanseras i december.
Bäst vore om SRWP tog intryck av de uppmaningar som flera fackföreningar har gjort inom SAFTU:s strukturer att bredda ”NUMSA-parti”-processen och istället sikta på att vara en del av ett sådant enat initiativ. På så sätt skulle 2019 års val kunna bli ett steg framåt i bygget av en verklig, självständig, socialistisk politisk kraft ur Sydafrikas kraftfulla kamprörelser.
