Militariseringen en reaktionär spjutspets

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

”Det kan bli krig i Sverige”. Propagandakampanjen för militären är kraftigare än någon gång sedan första världskriget, för över 100 år sedan. Med militariseringen följer återkomsten av reaktionära högeridéer, särskilt i samhällstoppen.

Krigspropagandan är spjutspetsen – en konstant chockdoktrin som innebär att högerns våta drömmar blir verklighet. Krig och krigsförberedelser betyder också ”ställ in dig i ledet”; påstådd nationell enighet ska tysta protester och klasskamp.
Nu ska hundratals nya miljarder gå till militär upprustning, samtidigt som arbetarfamiljerna, pensionärerna och vården tvingas dra ner på allt.
Sverigedemokraternas rasistiska politik drivs igenom, liksom Natoanslutningen, medan klyftorna mellan den rika eliten och resten ökar allt snabbare. Banker och privata skolkapitalister badar i pengar.
Den här utvecklingen är internationell och har gjorts möjlig därför att fackföreningar, folkrörelser, vänster- och (före detta) arbetarpartier har kapitulerat. De nya krafterna måste komma från arbetsplatserna, ungdomar, gräsrötter och den vänster som vill kämpa.

I årets budget kostar militären 119 miljarder kronor. Det är en ökning med 27 miljarder på ett år. Samtidigt har landets regioner, som ansvarar för sjukvård och kollektivtrafik, ett underskott på 24 miljarder kronor. Tusentals jobb kommer att försvinna inom vården. Sjuksköterskor och undersköterskor ersätts med sergeanter och vapenindustrins aktieägare.
Men det här räcker inte, tycker propagandan. ”Hundratals miljarder kronor behövs kommande åren”, säger politiker och militärer till Dagens Nyheter den 11 januari. Tillsammans med ökningen av det civila försvaret – där själva propagandan är en stor beståndsdel – behövs en årlig ökning med 40-50 miljarder, säger en ”militär källa” till DN.
Mot detta finns ingen opposition i riksdagen. Den blåbruna regeringens statsminister Ulf Kristersson hänvisar själv till att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har sagt sig vara ”helt överens” om satsningarna på militären. Att regeringen kan tänka sig att låna upp de hundratals miljarder kronor som de påstår behövs är enligt DN-artikeln en idé som lanserades av Aftonbladets socialdemokratiska politiska redaktör Anders Lindberg.

Påstådd nationell enighet ska tysta protester och klasskamp.

Natoanslutningen och den massiva militära upprustningen är det senaste steget i den sociala kontrarevolution som har pågått i Sverige sedan 1980. Då var Sverige landet med de minsta inkomstklyftorna. Vård, skolor, barnomsorg, apotek, arbetsförmedling och pensioner var del av den offentliga sektorn, icke-privatiserade.
På 1970-talet välkomnades flyktingar från diktaturerna i Latinamerika. Bankdirektörer, generaler och kungahuset höll sig på sin kant istället för att dominera tv-nyheterna.
Allt var långt ifrån bra, men där vände det i andra riktningen. Socialdemokraterna vågade inte utmana varken kapitalisterna eller statens hårda kärna. Istället inleddes nedmonteringen av välfärden.
Med privatiseringarna och nedskärningarna kom rasismen och de ökade klassklyftorna. Och dagens militarisering sker samtidigt med en backlash för feminismen och en klimatpolitik som ökar utsläppen istället för den nödvändiga drastiska minskningen.

Att stoppa krig har aldrig handlat om att ha en stark militär. Tvärtom har militär upprustning använts för krigshets och krigsäventyr. Arbetarrörelsen och vänstern har genom historien kämpat mot militarism och krig på en internationalistisk grund – att arbetare och vanligt folk har gemensamma intressen över geografiska, etniska, språkliga eller religiösa gränser.
Det är kapitalister, militärer och högerpolitiker som dels suger ut och förtrycker befolkningen i de egna länderna, dels strider mot sina konkurrenter och fiender i andra länder.
Frågor om säkerhet och trygghet, från miljöskydd och lager av mediciner till bostäder och välfärd åt alla, ska liksom alla samlade tillgångar ligga i hela folkets händer. Det är uppgiften för den kämpande vänster- och arbetarrörelse som behövs.