Militarism, vapenexport och upprustning osäkrar världen

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

År 2020 steg militärutgifterna i världen till hela 20,000 miljarder kronor, en ökning med 2,6 procent från året innan, trots pandemin (enligt fredsforskningsinstitutet Sipri). Siffrorna för 2021 är inte klara, men trenden är kraftigt uppåtgående. Militärutgifterna 2020 är betydligt högre mer än vad som krävs för att utrota all fattigdom i hela världen.

Istället för att bekämpa fattigdomen och klimatkrisen har världens stormakter kastat in världen i en ny era av allt hårdare och oberäkneliga motsättningar, där huvudaxeln går mellan den gamla stormakten USA och den uppstickande imperialistiska makten Kina.
I denna ”era av oreda” har Putin och hans härskande klick sett chansen att med sin militära styrka flytta fram sina positioner till priset av tusentals människoliv, enormt lidande och miljoner flyktingar.
”Krig är bara en fortsättning på politiken med andra medel”, är ett klassiskt citat av den preussiska generalen och militärteoretikern Carl von Clausewitz. Hans analys förklarar varför stormakterna dominerar inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också militärt. Militärutgifterna i världen domineras av USA och Kina samt Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

Militärallianserna och imperialismen

Efter andra världskriget var kalla kriget (1945-1990) mellan det kapitalistiska väst och det stalinistiska Sovjetunionen och östblocket ett kitt som höll motsättningarna mellan olika imperialistiska block i schack.
Med stalinismens kollaps 1990 blev USA ”världens enda supermakt”. USA-imperialismen använde sin maktposition för att utöka sin maktsfär genom bland annat Natos utvidgning till 14 länder i Östeuropa och försökte skaffa sig total dominans i Mellanöstern genom krigen i Irak och Afghanistan.
Krigen i Irak och Afghanistan visade på USA-imperialismens begränsningar, samtidigt som Kinas numera kapitalistiska ekonomi växte snabbt och allt mer utmanar USA även på andra plan – tekniskt, geopolitiskt och snart även militärt. 
Det kapitalistiska Ryssland som föddes efter stalinismen ärvde ett enormt krigsmaskineri från Sovjetunionen, men det är först de senaste tio åren som den ryska härskande klassen har uppdaterat och satt militären på stridande fot, som ett sätt att ”återupprätta Rysslands plats” i världen; att använda den militära styrkan för att vinna makt, inflytande och vinster till de ryska oligarkerna.

Upprustningen har gett den ryska imperialismen blodad tand. I Syrien vände ryska bombningar krigsutvecklingen till diktatorn Assads fördel. I Mali har ryska legoknektar allt mer tagit över efter Frankrike, Sveriges och andra västländers misslyckade militära insats. 
Även i Belarus och Kazakstan använde Putin Rysslands militära makt för att stödja sittande regimer mot folkliga uppror, samtidigt som han använder situationen för öka Rysslands inflytande. Lukasjenko i Belarus är numera bara en marionett för Putinregimen.
Putinregimens krig har tätat de sprickor inom EU och Nato som har växt på senare år. I en värld av ökad nationalism och ekonomisk kris, där kapitalister i varje land sätter sina intressen främst, kommer dock nya motsättningar uppstå.  Det visar till exempel Indiens tveksamma stöd till Ukraina på grund av deras omfattande vapenaffärer med Ryssland, trots att de nyligen har gått med in den nya ”säkerhetsdialogen” Quad, riktad mot Kina, tillsammans med USA, Australien och Japan.
Militär upprustning under imperialismens era skapar inte säkerhet, utan osäkrar tvärtom vår värld. Arbetarklassen internationellt har ett gemensamt intresse av att bekämpa krig och upprustning – för solidaritet och socialistiskt samarbete istället för imperialistiska konflikter.

Vapenhandeln

De ökade imperialistiska motsättningarna innebär att vapenhandeln är på den högsta nivån sedan slutet på det första andra kalla kriget. USA står för 37 procent av exporten; näst värst är Ryssland med 20 procent.
För arbetarklassen innebär krig död och förödelse, oavsett vilken sida om fronten den befinner sig på – för kapitalister är krig bland det lönsammaste som finns. Sveriges största vapentillverkare Saabs aktiekurs har i skrivande stund ökat med 50 procent sedan kriget startade!
Svenska vapenkapitalister har ökat vapenexporten femfaldigt jämför med i början av 2000-talet, och 2020 exporterades krigsmateriel till ett värde av 16,3 miljarder (enligt Svenska Freds). Det gör Sverige till världens 15:e största exportör av större vapensystem (Sipri), och förmodligen en av de största i förhållande till folkmängden. 
År 2020 gick 35 procent av svensk vapenexport till diktaturer eller halvdiktaturer som till exempel Förenade Arabemiraten, som krigar i Jemen. Vapenexporten till länder som deltar i den Saudiledda koalitionen som för krig i Jemen har mer än fördubblats det senaste året.

GER NATO MER SÄKERHET?
Kriget i Ukraina har inneburit en enorm aktivism från stora delar av etablissemanget, militären och media för ett svensk Natomedlemskap. Argumentet, som i princip aldrig ifrågasätts av borgerlig media, är att de behövs för säkerheten. Men vilken historia har Nato av att skapa säkerhet?

AFGHANISTAN
Efter USA:s invasion 2001 tog Nato kommando över ISAF-styrkorna vars ansvar var att backa upp den regering som USA hade tillsatt i landet. Som mest deltog cirka 1 000 svenska soldater. ISAF-operationen avslutades 2014 och ersattes då av Nato-missionen Resolute Support Mission, som pågick ända tills talibanerna intog Kabul i september 2021.
Nästan en kvarts miljon dog under kriget, som förvärrade fattigdomen, undernäringen och nöden samt tillgång till sjukvård.

IRAK
Även om Nato inte formellt deltog i kriget skickade 18 Natoländer soldater. Argumentet för kriget, att landet hade ”massförstörelsevapen”, var falskt. Ingen vet hur många som dog under kriget och ockupationen. 
Cirka 200 000 direkta dödsfall har registrerats, men de verkliga siffrorna är troligen mycket högre. Till det kommer lidande och död på grund av krigets effekter. Kriget i Irak gav också grunden för bildandet av terrororganisationen IS.

LIBYEN
Under upproret 2011 upprättade Nato en flygförbudzon över Libyen; från Sverige deltog bland annat åtta JAS-plan. Operationen var ett försök att ta kontroll över den revolutionära vågen och stödja olika krigsherrar för att etablera en västvänligt regim efter Ghadaffi i det oljerika landet.
Resultatet är en katastrof där landet har kastats ned i blodigt sönderfall, där flyktingar behandlas som slavar, och där olika imperialistmakter stödjer olika sidor för att stärka sin makt. 

SERBIEN
År 1999 genomförde Nato på tio veckor 38 000 bombattacker mot mål i Serbien, utan något stöd i den så kallade folkrätten. Bombkriget skapade ingen fred, utan resulterade i Europas värsta flyktingkatastrof sedan andra världskriget, och landets härskare Milošević kunde sitta kvar i ytterligare två år.

JEMEN
Kriget i Jemen är världens värsta humanitära katastrof. 20 miljoner riskerar svält av ett krig och en blockad som upprätthålls av Saudiarabien.
Fram till 2021 gav USA ”underrättelsestöd” till Saudiarabien i Jemen, i det som är ett krig genom ombud av Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Iran med flera. USA, Storbritannien, Frankrike och även Sverige är stora leverantörer av vapen till kriget.