Militärjuntan trappar upp våldet

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den gångna helgen blev den blodigaste hittills sedan militären tog makten i Myanmar (tidigare Burma) den 1 februari. Minst 120 människor dödades. Antalet dödsoffer har nu stigit till 520 (den 30 mars) och många fler har skadats. Trots det brutala våldet fortsätter dock motståndet.

När lördagen den 27 mars gick mot sitt slut hade 114 människor fallit offer för militärens kulor, många hade skjutits i ryggen och flera var barn. Det var ingen tillfällighet att denna svarta lördag sammanföll med att militären firade Armed Forces Day, ”väpnade styrkornas dag”, till minne av kampen mot japanska ockupationsmakten under andra världskriget. 
Medan chefsbödlarna firade med en militärparad i huvudstaden Naypyidaw och en avslutande lyxmiddag tillsammans med de utländska gästerna gick specialtrupper till våldsam attack mot demonstranterna på gatorna runt om i Myanmar.
Till militärens firade hade Ryssland sänt vice försvarsminister Alexander Fomin, som dagen innan hade träffat juntaledare för att säkra ännu en rysk vapenleverans. Övriga länder som deltog var Bangladesh, Indien, Kina, Laos, Pakistan, Thailand och Vietnam, vilka representerades av personal från respektive lands ambassad.

Efter den svarta lördagen fortsatte dödsskjutningarna och i måndags dödades ytterligare 14 personer. Militärjuntan har också genomfört väpnade attacker inkluderat flygräder, mot etniska minoriteter i landets norra och sydöstra delar. 
Med urskiljningslöst våld försöker en isolerad militärjunta krossa det nu två månader långa motståndet. Det är en allvarlig upptrappning i ett läge där mycket nu står och väger. 
Sedan kuppen har landet varit i det närmaste lamslaget av de många strejkerna, demonstrationer och andra protestaktioner. 
Efter kuppen har juntan varit oförmögen att inte bara konsolidera sin maktställning, utan också utöva makt: ”I stort sett hela statsapparaten i Myanmar ligger nere för att alla statsanställda har anslutit sig till demokratirörelsen och slutat gå till jobbet” (SVT den 27 mars).
Strejkerna har stannat ekonomin, transporter, bankernas verksamhet samt statsförvaltningen. 

I stort sett alla grupper i samhället har deltagit i motståndet, men det är främst arbetarkampen och strejkerna som utmanar militären. 
Det är en försvagad militärmakt som har gått till våldsam offensiv för att kunna bli kvar vid makten. Ännu finns dock inga tecken på att militären vinner framgång i sitt krig mot arbetarna, de fattiga och ungas protester. Under måndagen anslöt sig exempelvis ännu fler arbetare till de strejker som sedan en tid tillbaka pågår vid vapenfabriker som ägs av militären.
– De ungas mod och den trots de har visat har inspirerat mig och gett mig mod. Det är en konstig känsla att vara rädd och hoppfull samtidigt. Men när 80 procent av personalen är med i CDM (Civil Disobedience Movement, som organiserar och samordnar de flesta protesterna) och endast 20 procent fortfarande arbetar kan militären inte längre styra landet. Systemet fungerar inte, säger en av de många strejkande lärarna till Al Jazeera den 30 mars.
Bland inte minst organiserade grupper av ungdomar märks en ökad beslutsamhet och vilja att slå tillbaka.

Efter att ha bevittnat blodbad, eller att själva ha lidit skador, är många mer beslutsamma att kampen måste vinnas till varje pris.

Kampen behöver bygga sitt försvar, vilket har påbörjats lokalt av olika försvars- och aktionsgrupper som byggt barrikader, sett till att det finns skyddsutrustning och exempelvis sköldar med särskilt material som riktade mot solen bländar attackerande militärer samt molotovcocktails. 
Det finns också en omfattande organisering för att försörja strejkande, avskedande och gömma de som jagas av militären eller hotas av arrestering. Oundvikligen reser militärens upptrappade våld frågan om kampens försvar och hur massorna ska kunna beväpna sig.
”För många ungdomar är det regimens totala förakt för människoliv som nu får dem att vara beredda att använda sig av alla medel som kan krävas för att besegra dem. Efter att ha bevittnat blodbad, eller att själva ha lidit skador, är många mer beslutsamma att kampen måste vinnas till varje pris”, skriver den oberoende nyhetssajten Myanmar Now den 30 mars under rubriken ”Det fortsatta dödandet får många att eftersträva en väpnad kamp”.
Exempel finns också på att de unga i städerna sökt kontakter med minoritetsfolkens olika gerillarörelser, för att om möjligt få vapen. 

Erfarenheter från tidigare revolutioner och kamp visar att det är främst genom att splittra statens väpnade styrkor – militären och polisen – och arbetarnas övertagande av vapenfabrikerna som massorna har kunnat beväpna sig och ta striden mot förtryckarna till ett avgörande. 
Gerillarörelsernas strider utanför städerna kan bidra till ytterligare splittring och försvagning.
Men utgången av kampen kommer att avgöras i städerna och i vilken mån den nuvarande organiseringen (CDM, fackföreningarna och exempelvis de grupper som finns i bostadsområdena) kan bli grunden till demokratiska aktions- och försvarskommittéer – revolutionskommittéer – på alla nivåer i samhället för att möjliggöra en motoffensiv från massorna som blir till ett uppror som kan besegra juntan.
För att stödja den heroiska kampen i Myanmar måste den internationella fackföreningsrörelsen vara beredd att organisera bojkotter och blockader av alla företag som har samröre med juntan. 
• Stöd kampen i Myanmar. Ut med juntan – för ett demokratiskt och socialistiskt Myanmar.