Militärkuppen i Niger: Nej till invasion – låt folket bestämma

Militärkuppen i Niger följer efter tidigare kupper i Mali och Burkina Faso. Dessa har visat att nya militärregimer inte har en politik eller ens en genuin avsikt att ta itu med de djupt rotade problem som orsakas av storföretagens plundring av dessa länders resurser.

Ory
Militant Côte d’Ivoire (ISA i Elfenbenskusten)

Det som verkade vara ett rykte blev till slut en sanning. Nigers president Mohamed Bazoum avsattes av militären. Hur kom vi hit och vilka lärdomar har vi dragit av denna femtioelfte kupp i Sahelregionen som konfronteras med jihadister och fattigdom?
Formellt verkar allt ha börjat med president Bazoums önskan att avskeda chefen för sitt presidentgarde, men landets nya starka män motiverar sin handling med ett försämrat säkerhetsläge – åtföljt av tunga nederlag för Nigers armé mot jihadisterna sedan Bazoum kom till makten. Armén anser därför att FN:s och de franska styrkornas allestädes närvaro i landet är värdelös.

Erfarenheten visar dock att jihadismen i regionen inte kan besegras på rent militär grund, eftersom den också har en social rot – bland annat i jordfrågan, som inte finner någon lösning i en situation där klimatförändringar och ökenutbredning ökar trycket på mark och resurser.

Vi minns de många demonstrationer som ägde rum i Niger efter ankomsten av de franska soldater som drivits ut ur Mali. Samma dag som franska militärkolonner samlades i Niger utbröt protester. Men de nigeriska myndigheterna har försökt begränsa denna ilska och till och med gått så långt som att beteckna Frankrikes militära närvaro som hälsosam och fördelaktig för landet, samtidigt som de undertryckte och förbjöd demonstrationer.
Idéer som tas upp av massorna har en materiell kraft. Det faktum att den franska armén hade drivits ut ur Mali och Burkina Faso störde inte presidenten, som ville stärka sitt samarbete med de franska myndigheterna och därmed bygga en solid vänskap med den västerländska, och i synnerhet den franska imperialismen, i den alltmer för dem fientliga Sahelregionen. Bazoums idé om att göra Niger till en stabil bas för den tidigare kolonialmakten mitt i en krisregion har nu slagits i spillror. Detta innebär också att den borgerliga demokratin har misslyckats, i ett land som nyligen hade utmålats som en ”demokratisk framgångssaga” på kontinenten, eftersom man lyckades övervinna ett långt arv av militärkupper.

Det uppenbara stödet från en del av befolkningen för militären och fientligheten mot statliga institutioner avslöjar faktiskt den borgerliga demokratins bankrutt. Detta gäller inte bara i Niger, utan generellt i hela regionen. För mindre än ett decennium sedan svepte rörelser mot att presidenter försökte sitta kvar en tredje mandatperiod och för demokrati över regionen, som ”Y’en a Marre” i Senegal och ”Le Balai Citoyen” i Burkina Faso. Men de borgerliga politiker som kapade dessa rörelser glömde bort sina sociala löften och reducerade allt till frågan om val med allmän rösträtt genom hemlig omröstning. Därefter kan de härskande klasserna i skydd av legaliteten behålla den ekonomiska och statliga makten, och i allians med imperialismen göra vad de vill medan befolkningen måste vänta på nya val för att kunna sanktionera dem.
Men Sahels folk visar nu sin iver att bli delaktiga i de politiska, ekonomiska och sociala val som görs för deras räkning, att synas lite tydligare i styret av offentliga angelägenheter efter valen. Missnöjet med fattigdom, ojämlikhet och våld växer, men avsaknaden av en oberoende organisation som kan föra denna kamp för arbetarklassen ger tillfälligt militären möjlighet att fylla tomrummet.

Vi har tydligt sett att massorna inte längre har någon tilltro till uppmaningar om en återgång till institutionell ordning eller konstitutionell laglighet. Människor har också blivit döva för vädjandena från de internationella kapitalistiska institutionerna (Ecowas, AU, EU, FN). Ecowas politiska trovärdighet står på spel efter så många kupper i regionen. De har fördömt kuppen och hotar nu med att ingripa militärt, och agerar likt den franska regeringen, som sade att den var redo att reagera om ”franska intressen” äventyras.
Samtidigt som ISA motsätter sig de nya militära ledarna i Niamey, motsätter vi oss bestämt varje militärt ingripande i Niger, som hotar med ytterligare destabilisering, våld och elände för folken i regionen. Vi uppmanar arbetande människor i Elfenbenskusten, Nigeria och hela regionen att vidta avgörande åtgärder om detta imperialiststödda hot skulle förverkligas.

Människor tvingas välja mellan pest och kolera. De är motståndare till de ”lagliga” civila myndigheterna, men avsaknaden av politiska partier som kan driva igenom deras legitima krav tvingar dem att stödja kuppmakare som kan tacka avsaknaden av ett trovärdigt alternativ för sin maktposition.
Den korta erfarenheten av kupperna i Mali och Burkina Faso visar redan att de nya militärregimerna inte har något program eller ens en genuin avsikt att ta itu med de djupt rotade problem som orsakas av storföretagens privata tillägnande och plundring av dessa länders resurser, den grundläggande orsaken till massfattigdomen och alla de sociala missförhållanden som dessa samhällen har drabbats av.
I Mali har militärregimen attackerat strejkande arbetare. Toppskikten i dessa regimer, till exempel den nya juntaledaren i Niger, Abdourahamane Tiani, har själva tjänat på detta system i åratal.

Länderna kännetecknas av både ett enormt missnöje med ständiga försämringar och avsaknaden av en politisk massorganisation som kan samla massan av arbetare, fattiga och ungdomar kring en kamp för att uppfylla sina egna behov och intressen. Det har fått många att tro att Ryssland – som försöker utnyttja slagen mot den franska och amerikanska imperialismen i Västafrika och utbrottet av vrede mot den före detta kolonialherren för sin egen skull – kan vara en mer pålitlig partner att klamra sig fast vid.
Vi ska inte ha några illusioner om att Ryssland, eller Kina för den delen, utgör ett verkligt, ”arbetar- och folkvänligt” alternativ. Massornas törst efter att förändra sina liv och bli av med det imperialistiska greppet över sitt land kommer inte att få något positivt resultat om man ersätter en imperialistisk makt och ett beroende med andra imperialistiska makter som styrs av sin egen agenda och försöker utvidga sitt eget geopolitiska inflytande över kontinenten i en ny ”kamp om Afrika”.
All imperialism stödjer diktaturer och lägger beslag på naturresurser. Folket i Niger bör kunna bestämma över sin egen framtid utan utländsk inblandning. Tillsammans med sina klassyskon i hela regionen bör de leda en kamp på sina egna villkor för att själva ta kontroll över hur deras länders enorma rikedomar nyttjas.

I denna period av turbulens i Sahel uppmuntrar ISA till att bygga upp embryon till kamp i denna region med en tydlig analys av kapitalismens begränsningar, imperialismens roll, de borgerliga institutionernas misslyckande, misslyckandet för militärregimerna i Mali och Burkina Faso att tillhandahålla grundläggande sociala tjänster – vård, utbildning, dricksvatten, elektricitet etc.

ISA förespråkar att nyckelsektorerna (t ex urangruvorna) nationaliseras under demokratisk kontroll av arbetarna och befolkningen så att deras potential kan användas för att tillgodose sociala behov: massiva investeringar i utveckling av infrastruktur och offentliga tjänster, skapande av anständiga jobb för ungdomar, betydande stöd till småbrukare för klimatanpassning etc. Folket i Niger och regionen måste föra denna kamp inom fackföreningarna och på gatorna, och bygga revolutionära organisationer som kan formulera sådana krav för befolkningen i regionen och som är redo att kämpa in i det sista för att de ska förverkligas. ■