Miljoner på gatorna mot Erdoğans diktatur

Turkiet skakas sedan gripandet av Istanbuls borgmästare Ekram Imamoğlu den 19 mars av en massiv politisk kris. Denna kris kan antingen innebära dödsstöten för vad som ännu finns kvar av demokratiska rättigheter i en än så länge civil kupp, stödd på regimkontrollerade domstolar, eller efter 22 år bli början till slutet för Tayyip Erdoğans alltmer autokratiska regim.

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

De spontana massprotester som omedelbart efter gripandet inleddes av studenterna vid Istanbuls universitet utvecklades med blixtens hastighet. 

Trots demonstrationsförbud, stängda tunnelbanestationer, avspärrade torg, polisvåld och 1 900 gripanden av studenter, lokalpolitiker, journalister och andra triggades hundratusentals i nästan hela landet till att gå ut i dagliga protester. 

Till lördagens protestmöte i distriktet Maltepe på den asiatiska sidan av Istanbul samlades enorma folkmassor, som enligt arrangörerna i Imamoğlus ”kemalistiska” (efter det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk; ett hopkok av sekularism, nationalism och populism) parti CHP (Republikanska folkpartiet) uppgick till 2,2 miljoner. ”Överallt är Taksim, motståndet är överallt”, löd enligt en reporter från AFP ett av de slagord som ekade (Taksimtorget var epicentrum för bittra massprotester till försvar för den hotade Geziparken vid Taksim i Istanbul 2013).

Att inget av detta visades i någon av av Turkiets tre största TV-kanaler visar i vilken grad yttrandefriheten redan har saboterats.

Gripandet av Imamoğlu och hundratals andra som anklagas för att vara ett ”kriminellt nätverk” kom dagarna innan denne skulle utses till CHP:s presidentkandidat i presidentvalet 2028, ett val som Erdoğan antagligen hade planerat att tidigarelägga för att kunna ställa upp än en gång utan att ändra i grundlagen. 

I ett sådant val skulle Imamoğlu, trots att det vore i hög grad riggat, ha stora chanser att besegra Erdogan, vars popularitet har rasat i takt med den turkiska ekonomin. Med årliga inflationssiffror på 60-70 procent (den senaste månaden 40 procent), ett massivt skuldberg och ett ras för den turkiska liran med över 80 procent gentemot dollarkursen sedan 2018, har matpriser, hyror och hård åtstramning underminerat levnadsstandarden för både turkiska arbetare och mellanskikt i alla etniska grupper. 

Särskilt under 2022 och 2023 provocerade detta också till omfattande strejker. Erdoğans AKP-parti lyckades visserligen vinna presidentvalet 2023, men ytterst knappt, och tillfogades sedan i mars förra året  ett svidande nederlag i lokalvalen, då oppositionspartiet CHP vann klart inte bara i  Istanbul, Ankara, Bursa och Izmir och andra storstäder utan även i flera tidigare AKP-fästen i Anatolien.

Att röja undan Imamoğlu genom att först pressa ledningen för Istanbuls universitet att ta ifrån honom det examensbevis som varje presidentkandidat i Turkiet måste ha och dagen efter låta honom gripas på basis av gamla anklagelser för att ha förolämpat valmyndigheten och nya, lösa anklagelser för korruption och terrorkopplingar är en kalkylerad chansning från Erdoğan i ett desperat försök att klamra sig fast vid makten.

Imamoğlu, som vann valet i Istanbul redan 2019 och igen 2013, är den mest populära oppositionspolitikern med  en mer folklig stil och enande retorik gentemot kurder och andra minoriteter än Erdoğan och andra makthavare. Han påstås även stå för en populär prioritering av välfärd, som gratis bröd och grön infrastruktur.

Att Erdoğan vågat slå till just nu kan hänga samman med Turkiets stärkta geopolitiska ställning; i Mellanöstern genom Assadregimens fall i Syrien och axeln Iran-Hizbollahs försvagning; i Europa som en stöttepelare för Nato i den militära kapprustningen i spåren av Ukrainakriget, samtidigt som Trumps provokationer mot tidigare allierade och katastrofen i Gaza drar blickarna åt annat håll. Som Financial Times uttryckt det kan ”Ankaras nyfunna betydelse för Europas försvar, tillsammans med Trumps återkomst till Vita huset ha varit faktorer som stärkt Erdoğan … att agera mot sin främste rival”. 

Frågan är nu om trycket kan fortsätta att byggas upp från fortsatta gatuprotester i Turkiet, som Erdoğan föraktfullt har avspisat som ”gatuterror” från ”marginella grupper”? Enligt CHP planeras nya massmöten varje lördag landet runt och varje onsdag i Istanbul för krav på att frige de fängslade och utlysa nyval. Att hemliga samtal tycks ha inletts mellan Erdoğan och Abdullah Öcalan, den fängslade ledaren för PKK (Kurdiska arbetarpartiet, som har fört en väpnad kamp för kurdiska rättigheter ända sedan 1984), uppfattas av många som ett slugt försök att splittra den turkiska oppositionen. 

Att Öcalan den 27 februari spektakulärt uppmanade PKK att både lägga ned vapnen och upplösa sig självt, följt av att även det PKK-lierade syriska YPG öppnat för att låta sig integreras i den nya syriska staten tyder på att hemliga samtal har förts om att återuppta den fredsprocess som avbröts 2015. Dessa ser ut att ha inletts med ett utspel i oktober 2024 från den med Erdoğan lierade ultrahögern med fascistiska förtecken inom MHP (Turkiska nationella aktionspartiet) om att byta ett nedläggande av PKK mot Öcalans frigivning.  Men att detta skulle räcka för att slå en kil mellan kurder och andra i oppositionen mot Erdoğan är osannolikt. 

När det prokurdiska vänsterpartiet HDP (Folkets demokratiska parti) åren efter sitt grundande 2012 firade stora framgångar som landets tredje största parti, kvästes förhoppningarna om en fredlig lösning av den kurdiska frågan av brutala militära operationer både i Turkiet och i Syrien, politiskt ledda av AKP och MHP.  Sedan 2026 har mer än 4 000 HDP-medlemmar varit fängslade, anklagade för terroristkopplingar. Mer än 20 tidigare riksdagsledamöter sitter fortfarande fängslade, inklusive den manlige partiledaren Selahattin Demirtas (partiet hade två partiledare) och mer än 50 av partiets valda borgmästare har avsatts och ersatts av, av Erdoğanregimen utsedda funktionärer. 

Att den svenske ETC-anställde journalisten Joakim Medin när detta skrivs ännu inte har släppts och anklagas för terroristkoppling för sina skildringar av den kurdiska kampen i framförallt Syrien är ett annat utslag av samma repression. 

När HDP i praktiken förbjöds grundade den prokurdiska rörelsen 2023 ett nytt, snarlikt parti, DEM (Demokrati- och jämlikhetspartiet). Då de anklagelser som nu riktas mot İmamoğlu för terrorkopplingar med all säkerhet beror på hans öppenhet för samarbete med DEM, väntar sig många att det blir mot DEM som Erdoğan slår till nästa gång.

Samtidigt som  de demokratiska frågorna just nu är allra mest akuta, liksom möjligheten att äntligen besegra Erdoğan, saknar inte bara CHP:s provästliga och liberala republikaner utan även DEM och ledningarna för Turkiets fackföreningar ett verkligt svar på kapitalismens djupa ekonomiska, sociala och politiska kris i skuggan av kapprustningen mellan imperialistiska rivaler. Försvaret av demokratiska rättigheter inklusive Imamoğlus, får inte innebära att arbetarrörelsen och vänstern underordnar sig prokapitalistiska CHP och dess ”ledarskap” för proteströrelsen. Nu gäller det att börja förbereda för generalstrejk som kan störta Erdoğans och staka ut en väg framåt för arbetarklassen.

Att besegra Erdoğan vore stort, men otillräckligt. Under den nya, stormiga period som nu har inletts i Turkiet, kommer nödvändigheten av en demokratiskt socialistisk och revolutionär lösning, som också kan tillgodose demokratiska rättigheter för alla minoriteter, att framstå som alltmer uppenbar.■