Miljonregn över riksdagspartierna

År 1966 beslutrade riksdagens partier att de skulle få ett statligt stöd till sin egen verksamhet. Tre år senare, 1969, beslutade de att även kommuner och landsting borde ha rätt att bevilja stöd till partier som är representerade i fullmäktige. Detta beslut innebar att de partier som är representerade i riksdag, kommuner och landsting subventionerar sin egen politiska verksamhet med skattemedel. Partistödet har därmed blivit ett bidrag som i allt större utsträckning gör de etablerade partierna bidragsberoende. Istället för medlemsavgifter och insamlingar samt försäljning av politiskt material, blir det skattepengar som säkerställer att partiernas politiska verksamhet kan fortsätta.

Sedan införandet av partistödet 1966 har denna utveckling accentuerats. En artikel i Dagens Arena publicerad den 7 augusti visar tydligt hur de etablerade partiernas verksamhet finansieras. År 2021 uppgick det samlade offentliga bidraget till partierna till nästan en halv miljard kronor!

Förutom det offentliga stödet (läs partistöd) finansierar Socialdemokraterna sin verksamhet med lotteriet ”Kombilotteriet” som gav S cirka 150 miljoner kronor år 2021. Partistödet gav ungefär lika mycket. Dessutom fick S intäkter från fastighets- och aktieaffärer, sammanlagt drygt 320 miljoner kronor! Inte illa jobbat av ett parti som säger sig vara ett arbetarparti.

De andra riksdags- och kommun/landstingpartiernas inkomster visar samma tendenser, en stor del av intäkterna kommer från offentliga bidrag, resten från fastighetsaffärer och aktiespekulation. Centerpartiet tjänade dessutom drygt 1,8 miljarder kronor på försäljning av centerns tidningar till tidningskoncernen GP/Stampen, pengar som nu förvaltas av ett centerägt holdingbolag.

Allteftersom bidragsberoendet har ökat har intäkterna från medlemsavgifterna minskat och utgör idag en bråkdel av inkomsterna. Ett lustigt faktum nu när riksdagsvalet närmar sig, är att alla partier pratar om hur bidragsberoendet måste minska och att det ”måste löna sej att arbeta”, samtidigt som man blir allt mer bidragsberoende själva. Uppenbarligen gäller det motsatta förhållandet för de etablerade partierna, ”det måste löna sig att inte arbeta”. ■

Anders Wemmert / RS Lund