”Mina barn ska få finnas på riktigt”

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Så kom det äntligen ett positivt besked. Zahra Hosseiny, hennes man Habib och de två barnen har fått uppehållstillstånd. Efter fem års kamp har de fått ett tre års tillfälligt uppehållstillstånd.

Zahra var en av de mammor som med sina barn sittstrejkade förra sommaren i två månader. Hon har sedan fortsatt att kämpa och har det senaste året blivit en av de allra starkaste rösterna för flyktingars och speciellt barns situation. Det är ett otroligt glädjande besked. Alla som har träffat Zahra, pratat med henne eller hört henne tala – vilket är väldigt många vid det här laget – vet att hon är exceptionellt stark, modig och slagkraftig och samtidigt en så djupt kärleksfull person. 
Det var när hon vid en tidigare intervju berättade för mig om målet för hennes kamp som jag förstod vidden av det här. Målet är att hennes egna barn inte ska bli den fjärde generationen som växer upp i flykt. Redan Zahras morföräldrar flydde från Afghanistan. Zahra växte upp i Iran, men där får afghaner inte papper. 

– Jag är så glad för mina barns skull. Att de slipper ovissheten ett tag, ska få börja på förskola och bli behandlade som vilka barn som helst. De ska få bli behandlade som barn som finns på riktigt.
Zahra känner sig samtidigt kluven till tillståndet:
– Det är jättesvåra känslor. Jag är så klart glad för vår skull, men samtidigt grusas glädjen av alla de vänner i kampen som har tvingats lämna. Många har efter fem år i Sverige fått fortsätta flykten och nu sökt i Tyskland eller Frankrike. Jag lyssnar på dem när de ringer och jag skäms över deras situation.
Vi pratar om hur viktigt Zahras uppehållstillstånd ändå är för alla. Att det ger kraft att fortsätta kämpa. Hennes seger är en seger för alla. 
– Vi sökte för verkställighetshinder. Alla vi barnfamiljer är i limbo, eftersom det inte går att utvisa oss så länge som barnen är under 18 år. Afghanistan tar inte emot barnfamiljer som utvisas mot sin vilja. Jag vill inte gå in på mitt fall i detalj, men så som jag har agerat som kvinna för barns rättigheter och för mänskliga rättigheter kan en inte göra utan risk för sitt liv i Afghanistan.

Vet du vad som händer efter tre år? Måste du visa att det fortfarande föreligger hot eller räcker det att du har egen försörjning?
– Jag har inte hunnit gå igenom det. Jag vet i alla fall att man måste kunna försörja sig för att få permanent uppehållstillstånd.

Vad ska du göra nu?
– Första två månaderna blir jättetuffa. Jag hade redan massa med planer för oktober och nu blir det ännu mer med allt som måste fixas. Vi måste fixa boende. Tiden innan beskedet kom var riktigt tuff, jag hade blivit nedbruten och deprimerad. Beskedet kom som en överraskning. Jag hade ringt advokaten dagen innan och frågat om jag kunde få arbetstillstånd som asylsökande eftersom jag fått anställning på RSFU, men det blev nej på det. Dagen efter ringde hon och sa att vi har fått tillfälligt uppehållstillstånd.
– Jag kommer att fortsätta kämpa för flyktingar. Det här är inte alls klart och vi måste fortsätta höja våra röster. Politikerna som tog beslut om den tillfälliga lagen 2015-16 måste inse vilken psykisk ohälsa som barnfamiljer lever i. Och alla ensamkommande ungdomar som har tvingats till liv som papperslösa. Denna lag har skadat oss helt och hållet. Tänk, vad har Frankrike som Sverige inte har. Står inte Sverige också för mänskliga rättigheter? 

Ja, det är exakt den frågan som måste ställas och svaret är att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna alldeles för ofta. Men tack vare att det finns sådana kämpar som Zahra går det att bryta igenom den hårda muren. Ju fler hål vi kan skapa, desto starkare blir motståndet. Tillsammans måste vi riva den.