Missnöjet växer på SSAB

Lönestriden på SSAB går vidare. Förra veckans fackmöte besöktes av drygt 200 arbetare och beslöt att inget avtal under 850 kronor fick skrivas under. Samtidigt har missnöjet lett till att produktionen sjunkit, när rutiner följs slaviskt och många vägrar arbeta övertid.

”Det är inget bud”, ”Våra krav står fast” och ”850 är inte så mycket, helst skulle vi ha mer. Att de delar ut tre miljarder till ägarna eldar ju på stämningarna också”. Det var några kommentarer Offensiv fick inför förra veckans fackmöte på SSAB Tunnplåt i Luleå.

Hur är stämningen på jobbet?
– Inte mer än vad som förtjänas, säger Roger Almqvist, som jobbar vid sträng 45.
– Man blir beklämd. Företaget säger att produktiviteten inte ökar, att vi ligger på ”branschgenomsnitt” och därför finns inga argument för högre löner. Men vi jobbar mycket mer nu med nischade produkter, specialstål som företaget tjänar mer pengar på, berättar Roger Löf, som också jobbar vid sträng 45, och lägger till:
– De delar ut tre miljarder till ägarna. Vi har rationaliserat med tre procent per år på personalen. Så nog finns det utrymme, menar Roger Almqvist.
SSAB:s direktörer har också gett sig själva 10-procentiga lönelyft. Förra året betalade företaget ut 12 miljoner kronor, varav 3,9 miljoner utgjorde bonus till fyra chefer. Det kan jämföras med de cirka tio miljoner kronor som arbetarnas lönekrav kostar.

Direktörer utan svar

På fackmötet deltog SSAB:s platschef Ragnar Alatalo och VD:n för SSAB Tunnplåt, Göran Carlsson, för att ”svara på frågor”. Frågan om hur mycket Göran Carlsson fick i lön och bonus kunde han inte svara på. Facket visste dock att han fått minst en miljon i bonus. De visade också på de effektiviseringar som gjorts. Sedan 1990 har personalen minskat med 60 procent och produktionen ökat drastiskt.
– Vi vill ha företaget tillbaka till förhandlingsbordet. Samtidigt har vi sagt att om de inte har något att komma med så är det ingen idé med nya förhandlingar. Varför förhandla lokalt om budet är samma som det centrala avtalets, berättar Tomas Karlsson, vice ordförande i Metalls verkstadsklubb på SSAB i Luleå.
– Göran Carlsson hotade indirekt med att säga upp folk om lönekraven blev för stora. Han berättade hur Kina nu producerar mer stål än de konsumerar och att höjda löner leder till höjda kostnader. Som exempel gavs ett företag som sagt upp tio procent av de anställda, även ”om han själv inte ville att det skulle bli så här”, berättar en RS-sympatisör och metallare som deltog på mötet.
Representanter för facket har i media flera gånger rapporterat att strejk hänger i luften om inte SSAB visar någon förhandlingsvilja.
– Det finns en stor samstämmighet om kravet på 850 kronor. Vi har fått uppdraget från medlemmarna att vi inte får skriva på något annat avtal, oavsett hur länge det här drar ut på tiden. Folk blir mer och mer irriterade, säger Tomas Karlsson.
Många har sagt att de vägrar arbeta övertid, vilket ger problem när många sommarvikarier gör verksamheten beroende av några få ordinarie. Redan har produktionen gått ned på grund av att arbetarna nu följer alla föreskrifter till punkt och pricka.
Dessa motåtgärder har dock inte kommit till efter gemensamma beslut och är därför inte kända, diskuterade och förklarade för alla vilket begränsar effekterna.

”Nu är det vår tur”

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv ger fullt stöd till SSAB-arbetarnas lönekrav och uppmanar arbetarna till att i samband med nya fackträffar diskutera en gemensam strategi för hur de ska agera utanför förhandlingsrummet för att sätta press på SSAB och nå fram till en uppgörelse som är värd namnet.
Kontakter kan också sökas med andra arbetare, till exempel gruvarbetarna vid LKAB, för att söka stöd, men också för att redan nu börja diskussionerna om en gemensam linje inför den centrala avtalsrörelse som väntar nästa år.

Jonas Brännberg