Mitt 2020: ”Ett år vi vill glömma”

Mitt 2020

av Cesar Andersen Lindholm

Hur har år 2020 varit för unga? För de flesta skulle svaret på den frågan komma utan vidare tankar: ”hemskt”, ”förödande”, ”värsta året någonsin”. Det verkar vara den allmänna åsikten och det är onekligen svårt att inte hålla med. Karantän och 1,62 miljoner döda av ett nytt virus var inte i närheten av vad jag hade önskat och förväntat mig av det här året.

Som gymnasieelev är jag en av de som har berörts av distansundervisningen först i våras, men nu även de sista veckorna före jul. Detta har påverkat ungdomar negativt på en mängd olika sätt, speciellt de med psykisk ohälsa och sämre studie- eller levnadsmöjligheter hemma.

Har man ett säkert, rymligt och lugnt hem har man med stor sannolikhet klarat sig relativt oskadd genom pandemin. Hör man å andra sidan inte till dem som har den turen kan detta, tillsammans med årets alla prövningar, ha resulterat i hög nivå av både mental och i vissa fall fysisk skada.

Dessutom kan umgänge med familjen inte ersätta fysiskt socialt umgänge med vänner, vilket också har haft negativa psykiska konsekvenser på unga.

Detta har också varit året av innovation. Utöver den digitala omställning som redan har gjorts på andra plan är jag säker på att de nya verktyg, metoder och strategier som har utvecklats för mer (eller mindre) ”oväsentliga” vardagssyften också kommer att sätta permanenta avtryck på många aspekter av våra liv i framtiden. Däribland saker som videomöten och noggranna hygienrutiner, för att inte tala om uppskattningen av gemenskap och andra saker som vi tidigare kanske har tagit förgivet.

Hur ser den ut annars, framtiden alltså? Jag vill gärna tro att vi alla kommer över den här pandemin över en natt när den så småningom är över, men det vet vi alla att så är inte fallet. De dominerande negativa effekterna av 2020 kommer att tyna bort någon gång i framtiden, men innan dess har vi en brant uppförsbacke att ta oss uppför. Som det ser ut nu kommer det nya året, oavsett vaccinens framgång, föra med sig många motgångar.

På ämnet om studier har det varit svårt att hålla sig i fas under distansundervisningen, något som har lämnat många med flera försenade inlämningsuppgifter samt provresultat och andra bedömningar som man är missnöjd med. Jag menar att det är oundvikligt att vi inte har kunnat få den hjälp vi behöver i skolan när inga märkbara insatser har gjorts för att rusta upp de undermåliga digitala verktygen och elevers studiesituationer.

Ungdomsarbetslösheten är en annan sak som har förvärrats av pandemin och den ekonomiska krisen; när det var som värst var siffran på 27 procent. Något som naturligt har gått hand i hand med rastlösheten hos unga under karantän.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att det gångna året har varit året av hopplöshet och förfall, inte bara för unga. 2021 skulle behöva bli året för reparation av 2020:s förödelse. Studier behöver arbetas ifatt, jobb behöver återskaffas och livsglädjen behöver återfås. Mycket förväntas av det kommande året. Hoppas för allas skull att 2021 kan leverera. ■