Mitt 2021: ”Mörbultad – men vi kämpar för något bättre!”

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Mörbultad ramlade jag raklång in i det nya året 2021. Det fanns en längtan, en förhoppning och ganska många löften; hopp om bättre tider, äntligen. Förra året var mest ett evigt slit. Vi som inte blev sjuka fick jobba för tre, med tröttheten som ständig följeslagare. Sociala medier blev ett sätt att hålla kontakt med världen. Vi lärde oss att ha möten och utbildningar via datorn, vi kröp in i mjukisbyxor och tog av BH:n.
Klädindustrin uppfann Lounge wear och IKEA matchade dyra myspyjamasar med stora soffor och internethandeln växte. Eftersom jag hade jobbat för tre upptäckte Fogden och CSN att jag hade en krona över och snipp snapp snorum hade jag införsel på lönen och ingen chans att komma undan. 
Alla som så innerligt behövt bli av med och aldrig mer få höra talas om den före detta presidenten i USA, mig inkluderad, chockades av kuppen när Capitolium stormades och högermilis blandades med allehanda högertokar med högafflar och hängsnaror.
Jobb, restriktioner och oro, väntan på vaccin – för mig, för lilla mamma, för alla runt mig och för min brukare. Tvätta händerna, åk inte kollektivt, mask på. Världen kämpar med ännu en farsot, bland andra. 
De rika blir ännu rikare surfande på covid-19 och på vår nöd. Regnskogen brinner, de rikas palats i Kalifornien brinner, men miljöförnekarna bara ler. De flesta på jorden får inget vaccin. En hycklande medelklass fortsätter sina liv, skvättandes smitta lite här och där medan de gamla dör. 
Sammanbitna går vi till jobbet, tysta och resignerade, gigarbetare, papperslösa, trångbodda. Arbetare.

Hoppet och trösten finns i kampen, att mötas på nätet, att efterhand kunna stå, vaccinerade och maskbeklädda och kämpa mot marknadshyror. Att kunna vara ute, sommaren, kunna simma och vila lite. 
Men hela tiden finns oro och vrede, som en lång brännande tråd från en manet; inte synlig, men kännbar. Människor nöts ut, ger upp, livet krymper. Vi ser överklassen pysa iväg till Mars, till sina öar, sina fester, iskalla, cyniska, förljugna, som de politiker och kapitalister vi inte har råd med längre, de dödar oss. 
Jag vägrar slita mer, nu får det räcka. År 2022 är ett helt nytt år. Håll ut, vi klarar det. Vi har kommit ganska långt ändå. Och i Seattle vinner Kshama Sawant ännu en gång, mot borgerlighetens attacker. 
Människor i rörelse, på gator och torg vägrar lyda och vågar tro på ett annat liv, ett liv där vi inte bara överlever.