Modis högerpolitik och covid-19 lamslår Indien

av Serge Jordan, International Socialist Alternative (ISA) // Artikel i Offensiv

Indien befinner sig mitt i en perfekt krisstorm, ställd inför sin värsta folkhälsokatastrof sedan självständigheten, en oemotsvarad ekonomisk nedgång och den allvarligaste konflikten med grannlandet Kina på över femtio år.

Indien hade sitt första bekräftade fall av covid-19 den 30 januari. Narenda Modis och BJP:s djupt reaktionära, hinduchauvinistiska regering tonade till en början ner hotet från viruset. Idag har landet det tredje största antalet bekräftade fall i världen.
Modi tog efter två månaders overksamhet till slut beslutet att genomföra en svepande nedstängning i slutet av mars – i ett land med 1,3 miljarder invånare utan någon planering och med mindre än fyra timmars varsel. Pandemin och nedstängningen har i sin tur utlöst en omfattande samhällskris. 
I de mest drabbade städerna, som New Delhi och Mumbai, vittnar ett ökande antal rapporter om de svåra prövningar som patienter och deras anhöriga upplever, då många upprepade gånger nekas behandling på överbelastade och underbemannade sjukhus. Foton har till och med visat covid-19-patienter som sover bredvid döda kroppar inlindade i plast på ett sjukhus i Mumbai. 
Utarbetade läkare och vårdpersonal smittas också alltmer på grund av bristen på skyddsutrustning.
BJP, Kongresspartiet och många andra prokapitalistiska partier på delstatsnivå har i många år medverkat till att svälta ut den offentliga sjukvården på resurser. Indien anslår endast ynkliga 1,3 procent av BNP till den nationella sjukvården. Den privata sjukvårdssektorn kan nu raka in dödsbringande vinster ur denna tilltagande mänskliga tragedi genom att utkräva ockeravgifter av patienter med covid-19-symptom som inte ens medelklassindier har råd med.

Den indiska ekonomin var redan innan pandemin på fallrepet och förutspåddes få sin lägsta tillväxt på åratal. Pandemin och den globala ekonomiska nedgången har skyndat på processen för dess första fullskaliga recession på fyra årtionden. Den officiella arbetslösheten har nu gått från 7,8 procent i februari till över 21 procent i juni, enligt Centrum för studier av Indiens ekonomi.
Modis regering har svarat med ett stimulanspaket på 2 320 miljarder kronor, som dock mestadels utgörs av räddningspaket för de superrika och storföretagen, med några få smulor till arbetare, fattiga bönder, de arbetslösa och andra utsatta samhällsskikt.
Covid-19 har också använts som en förevändning för att stärka BJP:s storföretagsvänliga agenda och utvidga utsugningen av arbetarklassen. Åtminstone 12 delstatsregeringar, varav 10 kontrollerade av BJP, har genomfört brutala arbetarklassfientliga lagstiftningar, inklusive förlängd arbetstid (både per dag och per vecka), upphävande av minimilöner, minskade socialbidrag, mindre restriktioner för att avskeda anställda, med mera. 

Tron om att Modis regering kan fortsätta med sådana planer utan att möta ett hårt motstånd underifrån är emellertid önsketänkande. De fackliga ledarna känner tveklöst av trycket från sina medlemmar. Efter en första landsomfattande protestdag den 22 maj mot Modis attacker på arbetares rättigheter organiserade tio centrala fackföreningar ytterligare en dag av ”ickesamarbete” den 3 juli. En halv miljon kolgruvearbetare gick ut i en tredagarsstrejk från och med den 2 juli mot regeringens planer på att auktionera ut mark för kolbrytning till privatföretag.
Dessa stridsåtgärder är välkomna, men vad som behövs är en seriös och samordnad strategi för att utveckla dem till en större kamp för att besegra Modi och hans regerings reaktionära offensiv. 
Den generalstrejk som ägde rum den 8 januari i år kan mycket väl ha varit den största någonsin, med över 250 miljoner deltagare – fler än de 229 miljoner som röstade på BJP i maj 2019. De fackliga ledarna har sett dessa strejker som en årligt återkommande ceremoniell händelse snarare än som en chans att bygga upp en politisk utmaning mot Modis styre. Därmed har de gång på gång missat chansen att bygga vidare på den potentialen. 
Det brådskar med en offensiv strategi som kan länka ihop ”plånboksfrågorna” med kampen mot BJP:s kommunalistiska, kastväsendeinriktade och antidemokratiska politik, som miljontals har visat sin beredskap att utmana.

Foton har till och med visat covid-19-patienter som sover bredvid döda kroppar inlindade i plast på ett sjukhus i Mumbai. 

Situationen i Indien håller på att byggas upp till stora sociala konvulsioner. Det är just precis denna framtidsutsikt som driver Modi och BJP:s ideologer och politiker till att mer aggressivt främja det styrande partiets Hindutvaagenda (hinduisk överlägsenhet) och utökade statliga hot och repressiva åtgärder. Krisen har förstärkt de nationalistiska dragen i regeringspolitiken.
Modis år vid makten har medfört en stadig uppgång i det kommunalistiska våldet, särskilt mot den muslimska minoriteten. 
Nu har hinduhögerextremistiska fanatiker under medverkan av den lokala polismakten arbetat på övertid för att skuldbelägga muslimer och porträttera dem som anledningen till virusets spridning i landet, med argumentet att de (muslimerna) var ute på ett ”coronajihad”-uppdrag för att infektera hinduer.

Den globala ekonomiska krisen för kapitalismen, utlöst av covid-19, har i särskilt hög grad turboladdat konflikten mellan USA och Kina, som Indien har blivit alltmer indraget i. 
Indiens allt närmre militära samarbete med USA-imperialismen som en del av bygget av en strategisk motvikt till kinesiska ambitioner i Indien-Stilla havsregionen, och expansionen av kinesiskt geopolitiskt, ekonomiskt och militärt inflytande vid Indiens tröskel (som i Nepal, på Sri Lanka, i Pakistan), har under en tid ökat spänningarna på båda sidor. Kollapsen i världsekonomin har tänt stubinen.
Den globala nedgången har också förstärkt den protektionistiska politiken. Den indiska regeringen har rest tullmurar mot Kina för att skydda den indiska industrin och tillkännagett striktare regleringar av kinesiska investeringar i Indien.
Man har samtidigt försökt balansera dessa åtgärder med försök att främja sig själv som ett alternativt tillverkningscentrum för västliga företag som försöker skifta ut sina produktionskedjor från Kina.

Delar av Indiens styrande elit verkar vara villiga att använda den nuvarande kraftmätningen som ett tillfälle att minska landets investeringar i och handelsförbindelser med Kina. BJP-företrädare och handelsidkare har uppmanat till bojkott av kinesiska varor.
Denna konflikt och den antikinesiska kampanj som har kommit med konflikten ger en användbar avledning bort från Modis avgrundslika misslyckanden med att ta itu med den allt värre ekonomiska krisen och pandemin på hemmafronten. 
På det sättet tjänar den tilltagande ekonomiska nationalismen och krigshotet också det ideologiska syftet att återuppliva den bankrutta idén att arbetare och fattiga har gemensamma intressen med den egna regeringen och härskande klassen – en idé som har blivit grundligt undergrävd av krisen och dess konsekvenser för miljontals människors liv.
Att organisera dessa miljontals människor mot kapitalismen som system, dess krig, dess många skikt av förtryck och dess fasor utan slut, samt för ett socialistiskt alternativ baserat på ekonomisk planering, internationellt samarbete och arbetarklassolidaritet, har aldrig varit så relevant som idag, i Indien likaväl som i världsskala.