Aldrig i modern tid har behovet av ett nytt och brett sociali-stiskt arbetarparti känts så på- trängande som nu, då världen gastkramas av den kapitalistiska krisen och Mona Sahlin i spetsen för s försöker forma ett ”fördjupat” regeringsalternativ tillsammans med miljöpartiet, men utan v, genom att i en rad frågor lägga sig så nära moderaterna som möjligt. Ställd inför denna utmaning gör vänsterpartiet allt för att också de visa sig så ”ansvarsfulla” mot det rådande rövarsystemet och dess spelregler att också de kan vara med i en sådan regering.Att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands utspel om en rödgrön allians utan v, med en utblick ända till 2020, inte ens var förankrat i den socialdemokratiska partistyrelsen vittnar om en total avsaknad av inre demokrati i den socialdemokratiska partiorganisationen.
Manegen har krattats av en lång räcka s-rapporter från ”rådslag” om allt från skolan, skatterna, flyktingpolitiken och sjukvården till välfärdspolitiken, med det uttalade målet att vinna tillbaka den välbärgade medelklassen. Nu försöker Mona Sahlin cementera en politik så nära högeralliansens som möjligt förutom i ett fåtal profilfrågor, som ett snäpp radikalare miljöretorik tillsammans med miljöpartiet.
Högervridningen av s har gått så långt att den till sist har börjat oroa det annars helt handlingsförlamade fackliga etablissemanget. Sekos ordförande Janne Rudén och Handels ordförande Lars-Anders Häggström har till exempel på DN Debatt efterlyst en socialdemokratisk ”front med vänstern”, samtidigt som de invänder mot att socialdemokratins nya välfärdspolitik låter ”mer som en kravretorik som lika gärna skulle kunna ha kommit ur alliansens valplattform”.
Under press från fackpampar och partidistrikt har Mona Sahlin tvingats göra ”en pudel” och bjuda in Lars Ohly till nya förhör om den ekonomiska politiken. Det sker samtidigt som Sahlin, Eriksson och Wetterstrand på DN Debatt upprepat att det är ”en grundförutsättning för att ingå i en samarbetsregering att ställa upp på det regelverk kring statsbudgeten (budgettaket m m) som skapades efter förra krisen på 1990-talet”.
Dessa piruetter sker samtidigt som varenda kapitalistisk regering nu tvingas kasta sina budgettak överbord under brandkårsutryckningar för att med hundratals eller till och med tusentals miljarder kronor av skattebe- talarnas pengar försöka rädda bankerna från en härdsmälta.
Om en ny regering samtidigt ska kunna rädda bankerna, erbjuda Ford och GM exceptionella stöd till den hotade bilindustrin, återställa en del av a-kassan, öka klimatsatsningarna och gå med på en stor del av högerns skattesänkningar inom ramen för snäva budgettak leder detta raka vägen till nedskärningar, arbetslöshet och fördjupad recession. Vänsterpartiet, som hittills stått tyst och handfallet inför krisen, har nu helt utan egen förskyllan hamnat i rampljuset tack vare Sahlins blunder och de för v så smickrande reaktionerna inom s och LO. Dessvärre tyder inget på att Lars Ohly, som över allt annat vill ta v in i regeringen, nu tar chansen att markera mot socialdemokratins högervridning.
Inte ens inför den miljardrullning av skattebetalarnas pengar som nu börjat ner i till exempel bankernas och bilindustrins svarta hål, förmår vänsterpartiet att ifrågasätta det kapitalistiska ägandet av dessa bolag. Att som till exempel Siv Holma, som företräder v i riksdagens finansutskott, hävda att det ”är nästan omöjligt” att förstatliga sånt som ägs från utlandet är en ursäkt som inte håller. Att till exempel rädda Volvo och Saab från det dödliga greppet av sina krisande ägare och samtidigt ställa om transportsektorn till en storsatsning på kollek- tivtrafik och elhybridbilar är omöjligt utan statligt ägande under kontroll av de anställda.
Det är hög tid att väcka idén om ett nytt och brett antikapitalistiskt parti även i Sverige.
