Monarkin – i kapitalismens tjänst

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Denna artikel är uppdaterad version av en tidigare artikel som var publicerad i Offensiv # 905, den 17 juni 2010.

Monarkin har alltid varit makthavarnas instrument. I nuet handlar det främst om att ”kungen öppnar internationella dörrar åt näringslivstoppar­na – i gengäld backar de upp honom”, som Expressen skrev för ett par år sedan. Och om inga andra medel står till buds kan monarkin snabbt bli ett reaktionärt bålverk mot antikapitalism och socialistiska massrörelser. Om detta vittnar historien.
Det är också det yttersta skälet till varför kapitalistklassen och sederme­ra även Socialdemokraterna låtit monarkin, en odemokratisk kvarleva från feodalismen, vara kvar. Här finns också förklaringen till varför det borgerliga etablissemanget nu blåser upp kungens 50 år på tronen och att det i år också är 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till kung.

”Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Vilhelm Moberg i sin skrift Därför är jag republikan som skrevs 1955 och uppdaterades tio år senare. Dessa ord är lika aktuella idag, om inte mer. Moderaterna har till och med skrivit in hyllningar till monarkin i sitt ”idéprogram för 2020-talet” där det står att:
”Den konstitutionella monarkin har tjänat Sverige väl och utgör en enande kraft bortom partipolitikens tillfälliga svängningar.” Tjänat vem? Kungen tillhör eliternas elit och tjänar inte minst de stora svenska exportföretagen. ”Han ställer alltid upp”, som en av Wallenbergarnas direktörer sa om kungen.

Kung Carl XVI Gustaf och hans familj brukar ofta porträtteras som alldeles ”vanliga”. Kungen har emellertid ärvt både ti­tel, rikedomar och exempelvis en rad olika slott. Den svenska kungafamiljen, Nordens rikaste, beräknades år 2021 ha en förmögenhet på minst 600 miljoner kronor och den har inte blivit mindre sedan dess.
”Klart är att kungafamiljen gillar det goda i livet. Kungen har en bilsamling som är värd runt 30 miljoner kronor och drottning Silvia äger bland annat tre exklusiva Kelly bags från Hermés – en väska kostar mellan 90 000 och 3 miljoner kronor”, skrev Expressen den 28 februari i år.
För att berika sig själv har kung Carl Gustaf äg­nat sig åt såväl vidlyftiga fastighetsaffärer som skattefiffel. Dessutom har kungen fått EU-bidrag för det jordbruk som andra bedriver åt honom, och han har makten över omkring 350 lägenheter där han bestämmer vem som får bo eller inte.
Kungen kan även begå vilka brott som helst utan att åtalas eller dömas – han åtnjuter straffrättslig immunitet.

Medan det har varit svångrem på statens övriga utgifter har hovet under de senaste åren ständigt fått ökade anslag, och i den blåbruna regeringens första budget var kungahuset en av de stora vinnarna. Anslaget till den kungliga hov- och slottsstaten ökade till 167,9 miljoner kronor i år, ett påslag på nästan 19 miljoner kronor (14 procent).
Med tusen och ett band är monarkin sammanflätad med näringslivstopparna. En särskild samhörighet har länge rått mellan hovet och Wallenbergfamiljen. Gamle Marcus Wallenberg var något av en mentor för den nuvarande kungen när han var kronprins, och genom åren är det inga som har belönats med så många kungamedaljer som Wallenbergimperiets främsta representanter.
”Idag är det personer från Wallenbergs bank som förvaltar kungens kapital, såväl det som som kommer från skattebetalarna som hans privata medel: Flera av hovets ekonomichefer, inklusive den nuvarande, har tidigare varit verksamma inom familjens bank, vilket ytterligare understryker de förtroendefulla banden mellan kungahuset och familjen Wallenberg”, skriver Mikael Holmqvist i sin bok Kungen Sveriges ledare.
Wallenbergarna är ofta med när kungen framträder eller gör sina statsbesök i utlandet. ”Kungaparet avlägger statsbesök i Estland den 2-4 maj tillsammans med en företagsdelegation. På listan över vilka företag som får följa med finns som vanligt en stor mängd från Wallenbergsfären”, skrev Dagens Industri inför kungaparets tripp till Estland i maj i år.

Kungahuset är en skattefinansierad reklampelare för svensk kapitalism. ”Visst hjälper jag gärna till som dörröppnare utomlands”, har kungen själv erkänt, och kapitalisterna kan lita på att kungen alltid ställer upp. Med hjälp av kungabesök har exempelvis JAS 39 Gripen sålts till en rad länder, bland annat diktaturen i Thailand.
De som är med i samma herrklubb som kungen, han är med i flera, och jaktsällskap tillhör alla eliternas elit. I kungens innersta krets finns H&M:s storägare Stefan Persson, landets rikaste individ, och miljardären Anders ”Aje” Philipson.
Ibland påstås det att monarkin är demokratisk, eftersom kungen kan avsättas. Och visst kan kungen avsättas, men parlamentariskt skulle det kräva en grundlagsändring och för det behövs två riksdagsbeslut med ett val emellan.
Och när borgare och kungavänner försöker försvara monarkin görs det inte sällan med argument som att även ett ärvt ämbete kan kallas demokratiskt, eller med argument som att ”Kungahuset gör stora insatser för att värna svenska intressen utomlands och fungerar som en enande symbol på hemmaplan”, som Expressens ledarsida skrev år 2021 i sin förklaring till varför man ”härmed överger kravet på att monarkin ska avskaffas”.
Maktelitens tilltagande nationalism och ”svenskhet” tenderar oundvikligen leda till att monarkin ges en större roll för att ”värna våra svenska intressen”, vilket är en omskrivning för den härskande klassens intressen.
Som socialister vill vi självfallet avskaffa monarkin. Men en av historiens lärdomar är att kampen mot monarkin behöver ha ett socialt innehåll och bli en del av kampen för att avskaffa kapitalismen.

En av historiens lärdomar är att kampen mot monarkin behöver ha ett socialt innehåll och bli en del av kampen för att avskaffa kapitalismen.

Monarkin har utmanats många gånger av revolter och masskamp, men aldrig i sådan omfattning som under den svenska revolutionen 1917-19. Det var endast genom att söka skydd bakom Socialdemokraterna som kungahuset och kapitalismen kunde klara sig genom den revolutionära krisen vintern 1918-19. Dessförinnan hade kungen – Gustaf V – konspirerat mot riksdagen, avsatt regeringar och övervägt att genomföra en kupp för att om möjligt krossa den framväxande arbetarrörelsen.
”Det förefaller vara en allmän uppfattning vid årsskiftet 1913-14 att stämningsläget bland officerarna var sådan att tanken på en omvälvning med våld, eller i alla fall under hot om våld, inte var främmande… Vidare är det påfallande att militärerna i sina resonemang går förbi partier och riksdag och knyter förhoppningar direkt till kungen”, heter det i en avhandling, Försvaret främst, skriven av Jarl Torbacke.
Kungen drev innan och efter det första världskrigets utbrott 1914 en intensiv kampanj för militär upprustning och för ett svenskt stöd till den tyska imperialismen.
I början av 1914 var kungen med och organiserade det så kallade bondetåget, som vid sin ankomst till Stockholms slott fick lyssna till Gustaf V:s borggårdstal. Ett tal som skrivits av upptäcktsresande Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich.
Den förstnämnda blev den svensk som flest gånger kom att träffa Adolf Hitler, han var ofta inbjuden till det svenska hovet. Den andra, Carl Bennedich, var en av organisatörerna bakom det svenska militära stödet till den blodiga kontrarevolutionen i Finland 1918, som slutade i en av historiens grymmaste hämndaktioner mot aktiva socialister – minst 10 000 arkebuserades och ytterligare 13 000 dog i kontrarevolutionens koncentrations­läger (totalt sattes 80 000 i dessa fångläger).
Den svenska kungen å sin sida hyllade Finlands kontrarevolutionärer till den grad att han inbjöd den finske chefsbödeln, Gustaf Mannerheim, till en galamiddag på slottet i februari 1919 (under andra världskriget fick Mannerheim, som då var i allians med Hitler, den högsta svenska militära or­den – Storkorset av Svärdsorden – av arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungens far).

När den tyska revolutionen inleddes med att kejsaren tvingades avgå i november 1918 blev den revolutionä­ra krisen i Sverige akut. Aldrig har landet varit så nära ett socialistiskt genombrott som då. Även kungafamiljen trodde att monarkin och kapitalismens dagar var över.
Kungen, som motvilligt tvingats gå med på att Liberalerna bildade regering med Socialdemokraterna 1917, tog året därpå skydd av samma socialdemokratiska ministrar som hovet hade kallat ”det där packet” (drottning Victoria när de fyra socialdemokratiska ministrarna kom till slottet för första gången 1917).
Ställd inför den revolutionära jäsningen och kravet på socialistisk republik fann sig högern och monarkin tvungen att gå med på en rösträttsreform. Med rösträttsöverenskommelsen i bagaget kunde den dåvarande S- och LO-ledningen avleda kampen och politiskt desarmera massrörelsen.
”Egenintresset hade gjort Gustav V till ett med sin regering. Han fruktade att högerns motstånd i författningsfrågan [rösträtten] skulle stärka de republikanska stämningarna och stärktes alltmer i sin förlitan på de socialdemokratiska statsråden som monarkins yttersta utpost”, skrev Anders Isaksson i sin biografi över den socialdemokratiska partiledaren och statsministern Per Albin Hansson.
Sedan 1918 har Socialdemo­krater­na i praktiken varit anhängare till monarkin, även om partiprogrammet än idag kräver republik.

Gustaf V hatade socialismen och den ryska oktoberrevolutionen 1917, som han såg som ”pesten”. När Nazityskland inledde kriget mot Sovjet 1941 hotade kungen att avgå om inte tyska trupper fick transporteras ge­nom Sverige. På hösten skrev Gustaf V, bakom ryggen på regeringen, ett personligt brev till Hitler för att gratulera ho­nom och Nazityskland till framgångarna i kriget mot Sovjet.
”Nazismen betyder uppbyggnad och ordning, me­dan bolsjevismen är som helvetet självt”, sa Gustaf V när han träffade en av Nazitysklands utsända på hösten 1941 (citerat i Staffan Thorsells utmärkta bok Mein lieber Reichskanzler, Min käre rikskansler; bokens titel är hämtad från Gustaf V:s gratulationsbrev till Hitler). Och 1943, när Hitlers styrkor var på väg att förlora kriget, sa kungen att ”Gud give att Tyskland segrar”.

Gustav V drev också en intensiv kampanj för att förmå den svenska regeringen att förbjuda kommunistpartiet (SKP), för att på så sätt ge ett ytterligare bidrag till Hitlertysklands ”korståg mot bolsjevismen”. Till Hitler förklarade Gustaf V den 28 oktober: ”att hans regering mycket snart skulle kunna föra frågan om ett förbud mot det kommunistiska partiet till ett gynnsamt resultat” (Erik Carlsson: Gustaf V och andra världskriget).
”Förbjud kommunistpartiet”, sa kungen samtidigt som han hyllade Nazityskland och lät bjuda in de sven­ska nazistledarna till slottet.
”Få svenska familjer har så starka släktband till den tyska naziststaten som kungafamiljen”, skrev Per Svensson i boken Monarkin har aldrig varit farligare än nu.
Den nuvarande kungens morfar var en fullblodsnazist, och drottning Silvias far gick med i nazistpartiet 1934. Förutom Gustaf V var exempelvis den nuvarande kungens far, arvprinsen Gustaf Adolf, en stor beundrare av Nazityskland.

Ingen ska lastas för sina föräldrars och släktingars handlingar och åsikter, men det är ändå som Staffan Thorsell skriver i sin bok: ”Carl XVI Gustaf kan inte rå för att hans morfar var en av nazis­ternas tidigaste stöttepelare. Men en monark ärver som sagt inte bara sitt ämbete. Det är inte bara titeln, slotten och serafimerorden och apanaget som går i arv. Historien är också en del av arvegodset.”
Den moderna monarkins historia är en historia av antisocialism, svärmerier för diktaturer och militarism, elitism, sexism och lyxliv. Att monarkin är ur tiden är bara förnamnet. Det är den tradition som monarkin representerar. Det kommer att framträda allt tydligare i takt med att klassmotsättningarna ökar och kapitalismens alla kriser fördjupas
Att kungen så sent som i början av året försvarade att han år 2004 hade hyllat sultanen av Brunei, en stenrik diktator och ondgjorde sig över att det riksdagsbeslut (grundlagsändring som gjorde att Sverige fick full kognatisk tronföljd – att det äldsta barnet ärver tronen oavsett kön) som innebar att prins Carl Philip inte står först i tronföljden, var ingen tillfällighet.
Inte heller är det någon tillfällighet att kungen likt hans direktörsvänner påstått att ”arbetsmoralen och löneutvecklingen Sverige är problematisk”. Äv­en dagens kung kan både hålla borggårdstal och bli språkrör för en borgerligt nationalistisk reaktion mot arbetarklassens kamp i Sverige såväl som internationellt.

Det borgerliga etablissemangets försvar av monarkin handlar om att man vill behålla en institution som tjänar kapitalismen och som kan användas mot kampen för socialism. Därför – avskaffa monarkin! Ta kamp för en demokratisk, jämlik och socialistisk republik – i en socialistisk värld.