Det var klockan 3.15 på natten till söndagen den 3 mars 1940 som en kraftig explosion ägde rum i fastigheten Kungsgatan 27 i Luleå. Fastigheten brann sedan ned i en kraftig eld- svåda. Fastigheten hyrdes av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman och innehöll dess redaktion, men flera personer knutna till tidningen och kommunistpartiet bodde i huset.Under röjningsarbetena på söndagen hittade man fem lik, varav två barn: Arthur Hellberg, kommunistpartiets distriktsordförande och Norrskensflammans ekonomichef, hans fru Alice och deras dotter Maj, 8 år, Svea Granberg, ungdomsdistriktets kassörska, och hennes son Torgny, 12 år.
Dessa bodde på andra våningen. De på vindsvåningen hade tagit sig ut.
Från början visste man inte om det var en olyckshändelse eller ett attentat. Vittnen hade sett fönstren sprängas och eldslågor slå ut omedelbart, vilket tydde på en explosion. Kommunistiska tidningar misstänkte attentat, men det tillbakavisades av andra tidningar.
Först efter ett par veckor hittade kriminaltekniker bitar av bränd stu-bintråd och en del andra ledtrådar bland rasmassorna, som bevisade att det rörde sig om ett sprängattentat. Stubinen spårades till en fänrik Hans Borgström vid ingenjörskåren. Han var också frivillig i finska vinterkriget. Han greps den 16 april och historien rullades upp. Hans medbrottslingar greps dagarna efter: Fänrikarna Norström och Krendel vid ingenjörskårens reserv, Borgströms värnpliktige ordonnans Palmqvist, och, de tre viktigaste, journalisten Hedenström vid högertidningen Norrbottens-Kuriren, kapten Svanbom, chef för hemliga avdelningen vid personavdelningen vid Övre Norrlands milostab, samt, mest sensationellt, polischefen i Luleå, stadsfiskal Ebbe Hallberg! Hedenström, Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist hade genomfört attentatet, men Hallberg och Svanbom hade varit med och planerat det. Alla sju häktades. Även redaktören Vilhelm Lindgren på Norrbottens-Kuriren och GM Lundquist vid Frivilligbyrån (som organiserade svenska frivilliga soldater i finska vinterkriget) åtalades för att ha känt till attentatet i förväg utan att ingripa.
Det fruktansvärda dådet visar vad etablissemanget är kapabelt till när det känner sig hotat. Bakgrunden är följande:
Finska vinterkriget hade brutit ut den 30 november 1939, då Sovjet anföll Finland.
Stalin hade krävt att vissa finska territorier skulle avträdas till Sovjet. Men den finska regeringen sa nej och Sovjet anföll. Trots att den sovjetiska armén mötte hårt motstånd stod det snart klart att Finland skulle förlora kriget.
Det borgerliga etablissemanget använde kriget och opinionen mot det sovjetiska angreppet för att göra ”Finlands sak till vår”.
En frivilligkår sattes upp för att sända svenska frivilliga soldater till Finland. En liten inflytelserik grupp aktivister från överklassen, men det fanns också några vänsterintellektuella bland dem, utnyttjade sympatierna och krävde att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida. Detta särskilt i februari 1940 när kriget börjat gå dåligt för Finland och Finlands regering begärde att Sverige skulle ingripa.
Dessa profinska stämningar dominerade pressen totalt, men Norr-skensflamman och andra kommunistiska tidningar stödde dock Sovjet och menade att det fanns skäl för en gränsjustering. Det var svårt att få gehör för sådana synpunkter och andra tidningar, även socialdemokratiska, kunde utan större svårigheter driva en hatkampanj mot kommunister. De framställdes som landsförrädare. Inte blev det bättre av att Sovjet av misstag bombade både Luleå och Pajala.
Hetsen och repressionen mot kommunisterna tilltog.
Hökarna inom frivilligrörelsen och högern, och även inom socialdemokratin, ville emellertid ta till ytterli-gare åtgärder mot kommunister. Man var särskilt nervös över att kommunisterna var starka i Norrbotten.
Ytterst på initiativ av militärbefälhavaren över Övre Norrland, general Reuterswärd, bildades i månadsskiftet januari/februari 1940 en sexmannakommitté för bekämpande av kommunisterna. Den bestod av de tidiga- re nämnda Hallberg, Hedenström och Svanbom, och järnvägstjänstemannen Rydberg, socialdemokraten Holmberg från Norrländska Socialdemokraten (NSD), som också var facklig ombudsman, samt redaktören Lindgren från Norrbottens-Kuriren.
Målet var att ”söka bevis för kommunisternas landsförrädiska verksamhet”.
Att tysta Norrskensflamman hade högsta prioritet för kommittén. Ett förslag var att tidningens redaktion skulle inkallas till militärtjänst och därmed sättas i interneringslägret (arbetskompaniet) i Storsien. Man försökte få Cellullosabolaget att sluta le- verera papper till tidningen, men det stöp på att det skulle utgöra kontraktsbrott. Man försökte, och lyckades delvis, med att få banker i vilka tidningen hade lån att samtidigt säga upp lånen. Man diskuterade att rekvirera tidningens tryckeri för en så kallad ”fronttidning” – men det fanns redan en sådan tidning.
Till slut började man diskutera mer handgripliga metoder: att spränga tryckpressarna. Flera utomstående inom Finlandskommittén, militärledningen och NK:s redaktion kände till att ett attentat diskuterades och även om det inte direkt godkändes av dessa reagerade de inte särskilt skarpt. Kommittén tyckte knappast att ett attentat var ett särskilt stort steg.
De tre fänrikarna, som var sprängämneskunniga, och ordonnansen rekryterades bara någar dagar innan at- tentatet.
På kvällen den 2 mars genomförde man en ”generalrepetition” av attentatet på Norrbottens-Kurirens redaktion. Minst ett par redaktörer på Norrbottens-Kuriren kände till attentatet i förväg. De fem attentatsmännen begav sig till Norrskens- flammans hus vid tretiden på natten. Borgström och Norström tände på stubinerna.
När det stod klart att det var ett attentat tog alla avstånd från attentatsmännen. Attentatet visade sig dessut- om vara meningslöst ur attentatsmännens synpunkt, för Norrskensflamman utkom redan dagen efter atten- tatet i en stencilerad upplaga tryckt genom dess brodertidning Ny Dags försorg.
Det lär ha varit det mest lästa numret av Norrskensflamman någonsin.
Attentatsmännen åtalades aldrig för att ha bragt fem människor om livet, utan bara för skadegörelse.
Alla utom stadsfiskal Hallberg hade erkänt ansvar för sprängningen av tryckpressarna, men de förnekade att de anlagt eller förorsakat branden.
Åklagaren i Luleå rådhusrätt ansåg att de inte haft för avsikt att döda någon. De åtalade medgav att de vetat om att åtminstone några människor fanns i husets övervåningar (redaktionen och tryckpressarna fanns i nedervåningen), främst Hellberg, men att de trott att dessa skulle kunna ta sig ut. De gav dock olika besked vid olika tillfällen om vilka de trott fanns i huset.
Rådhusrättens domar kom den 21 juni respektive den 20 september 1940.
Först dömdes Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist till straffarbete i mellan ett år och 10 månader och två år (Borgström högst), för skadegörelse och anskaffande av sprängmedel för att begå skadegörelse. Lindgren och Lundquist frikändes; de hade nekat till allt ansvar. Sedan dömdes Hedenström och Svanbom till två års straffarbete för skadegörelse. Svanbom och fänrikarna blev dessutom av med sina grader och avsatta som militärer.
Stadsfiskal Hallberg hade ända sedan 1920-talet varit en välkänd person i Luleå. Han var en ohederlig, alkoholiserad fifflare. Han hade hela tiden förnekat ansvar för attentatet. Han var också anklagad för förskingring och försumlighet som han begått många år tidigare. Han lyckades fixa ett utlåtande från Medicinalstyrelsen som sa att han var mentalsjuk och inte kunde dömas för attentatet. Han dömdes dock av rådhusrätten den 3 februari 1941 till ett och ett halvt års straffarbete och avsättning för förskingring och falska räkenskaper, som han gjort sig skyldig till redan 1931, då han ansågs ha varit ”frisk”.
Han dog i fängelset på Långholmen redan den 6 mars 1941.
Åklagaren överklagade domarna mot de andra (inte Lindgren och Lundquist). Till rättegången i hovrätten för Övre Norrland i Umeå, som började den 21 mars 1941, började det dyka upp uppgifter om att explosionen inte kunde ha orsakat branden, utan att någon tänt på separat. Om det var sant skulle attentatsmännen som sprängde inte vara ansvariga för branden och dödsfallen. Denna teori fick visst stöd av kriminalteknikerna, som gjorde ytterligare undersökningar, särskilt av Harry Söderman, en av Sveriges mest kända kriminaltekniker.
Han menade också att det inte kunde uteslutas att någon hade tänt på elden medan stubinerna brann. Rätten gick på den linjen, men skärpte ändå straffen för att sprängningen i sig kunde antas orsaka stor förödelse.
Den 7 maj 1941 kom domarna. Hedenström och Svanbom fick sju års straffarbete, Borgström, Norström och Krendel sex år och Palmqvist två år. Domarna fastställdes se- nare av Högsta Domstolen.
Trots de låga straffen för ett så allvarligt brott behövde ingen av de dömda (utom möjligen Palmqvist) sitta hela strafftiden ut. Borgström, Norström och Krendel frigavs villkorligt i juni 1944, Hedenström och Svanbom i maj 1945.
Kommunister kritiserade de låga straffen, och det är bara att hålla med. Man får intrycket att åklagare, domare och andra försökte tolka så mycket som möjligt till de anklagades fördel.
Jämför detta med hur kommunister och anhöriga behandlades. Man fick inget skadestånd trots att man krävde det. Etablissemanget satte också käppar i hjulet vid begravningen av de fem döda den 10 mars 1940. Man fick inte hyra den lokal man ville ha, inte tåga i procession den väg man ville, och man fick inte sänka kistorna symboliskt i gravarna, trots att man tidigare hade fått löfte om det.
Man kan fråga sig vad som hänt om det istället hade varit kommunister som sprängt NK:s redaktion med fem döda som resultat. Skulle de skyldiga ha kommit undan med bara några års straffarbete? Skulle man då ha tagit teorier om att någon annan anlagt elden på allvar? Skulle de då ha släppts i förtid? Man kan jämföra med domarna mot dem som sprängde strejkbrytarfartyget Amalthea i luften 1908. En person dog i det attentatet, vilket var oavsiktligt.
Två av de tre huvudåtalade för sprängningen av strejkbrytarbåten, Anton Nilson och Algot Rosberg, dömdes till döden. Den tredje, Alfred Stern, fick livstids straffarbete. De båda dödsdomarna omvandlades sedan till livstids straffarbete för först Rosberg och därefter Nilson till följd av den massiva reaktionen mot de barbariska dödsstraffen.
Det krävdes revolutionär jäsning och massprotester för att de tre skulle blir frisläppta 1917.
Attentatsmännen år 1940 behandlades däremot milt av de styrande och domstolen.
Myndigheterna tillät inte ens att de fem som dog den 3 mars för 70 år sedan fick en hedersam begravning.
Erland Gadde
