Revolutionerna och protesterna som började runtom i Mellanöstern och Nordafrika efter Mohammed Bouazizis självmord i protest mot fattigdom och förtryck i Tunisien har i många länder nått en ny vändpunkt.Trots de heroiska massrevolterna sitter merparten av de gamla eliterna fortfarande kvar vid makten i Tunisien och Egypten.
Den tyska tidningen Der Spiegel skrev nyligen att: ”Den arabiska revolutionen har kört fast och alla tecken pekar på ett återupprättande av status quo”.
Men förrförra veckans ”andra revolution” av massprotester i Egypten visade dock att betydande grupper av arbetare, de fattiga, ungdomar och delar av medelklassen inte alls är nöjda med den rådande situationen och vill ha igenom en mer omfattande förändring.
USA och de europeiska makterna intervenerar samtidigt, under humanitärt flagg, för att installera en västvänlig regim i Libyen och hjälpa sina vänner i Saudiarabien, Bahrain med flera länder att undvika revolutionära omvälvningar.
För ett ögonblick såg det i slutet av januari/början av februari ut som att det räckte med demonstrationer för att fälla tyranner.
Två av de långvarigaste diktatorerna i regionen, Ben Ali och Mubarak, föll efter några veckor av massprotester.
Även om det inte var fråga om helt smärtfria segrar – i Tunisien miste åtminstone 147 människor sina liv i kampen mot Ben Ali, medan över 840 dödades och 6 400 skadades i Egypten – föreföll det som att man genom gatuprotester kunde nå snabba framgångar. Protesterna spred sig snabbt till andra länder. Hundratusentals människor gick inspirerade av Tunisien och Egypten ut på gatorna mot diktatoriska regimer.
Revolutionerna har också haft en effekt på de palestinska territorierna, där ett växande tryck underifrån tvingade PLO och Hamas att underteckna ett formellt avtal vid samma tidpunkt som bredare protester utvecklades mot den israeliska ockupationen.
De initiala segrarna mot tyrannier var i grunden de arbetandes och de ungas egen förtjänst.
Somliga har argumenterat för att det i själva verket inte har varit fråga om revolutionära rörelser, utan endast om protester. Revolutionerna har definitivt inte genomförts fullt ut, även i Tunisien och Egypten.
Men revolutioner kännetecknas av massornas inträde på kampens arena och de utvecklas inte rätlinjigt; det är en process med upp- och nergångar, framryckningar och reträtter som exempelvis under den spanska revolutionen 1931-37.
Vi har långt ifrån sett den sista akten, de internationella revolutionära, och kontrarevolutionarära, efterverkningar som Bouazizis självmord orsakade har inte upphört.
Ett klart lysande tecken på Egyptens fortsatta radikalisering var ”Den andra Vredens dag” den 28 maj som genomfördes bara fyra månader efter den första massprotesten mot Mubarak den 25 januari.
Den 28 maj gick tiotusentals ut på gatorna i städer runt om i landet och manade till en ”andra revolution”.
På Tahrirtorget i huvudstaden Kairo samlades 100 000 personer, trots opposition och varningar från Egyptens militära härskare och från islamiska grupper som Muslimska Brödraskapet och fundamentalistiska salafistgrupper.
Denna protest förde fram varierande krav, som inkluderade snabba rättegångar mot Mubarak och andra nyckelfigurer inom den gamla regimen, frigivandet av alla de politiska fångar som har arresterats av militärpolisen efter Mubaraks fall, ett slut på att civila ställs inför militärdomstolar, upphävandet av undantagstillståndet, stopp på censuren inom statligt ägda media och ersättande av De väpnade styrkornas högsta råd med ett presidentråd för att styra landet fram till dess att val har genomförts.
Det fanns framförallt en känsla av den gamla eliten fortfarande har makten, vilket av vissa protesterande sammanfattades med att de säger att de ”inte har märkt av någon förändring” sedan Mubaraks avgång.
Det har å ena sidan ägt rum stora förändringar, i synnerhet i fråga om erfarenheten av massrörelser som undergräver diktaturer och det självförtroende som detta har gett till många arbetare och ungdomar.
Massan av befolkningen har inte enbart kämpat för att få bort korrupta diktatoriska klickar, utan för att öppna vägen till en omvandling av deras liv.
I dessa revolutioner fanns
det en potential för en grundläggande samhällsförändring, det fanns en enorm vilja att sopa bort den gamla ordningen, men det fanns ingen klarhet i frågan om vad som skulle ersätta den och vad som på ett konkret sätt skulle behöva göras.
Många av de framväxande vänstergrupperingarna i dessa länder håller dessvärre inte med om denna analys eller klarar inte att göra denna idé till grundvalen för sina dagliga aktiviteter. De begränsar därför med hänvisning till den rådande medvetenheten bland många arbetare och ungdomar sina program till i grund och botten inomkapitalistiska försök.
Detta i sin tur leder dem till att förkasta idén om att argumentera för att den regering som behövs för att genomföra revolutionen fullt ut är en som bildas av arbetarna och de fattiga, en politisk linje som därefter öppnar dörren för dessa grupper att direkt eller indirekt stödja en kapitalismvänlig regering.
Naturligtvis börjar socialister som är seriösa i fråga om bygget av en massrörelse med att ta med i beräkningen hur arbetare och ungdomar tänker idag för att sen se hur idén om en socialistisk förändring, en socialistisk revolution, kan bli en kraft som kan omvandla samhället. Det var genom denna övergångsinställning som bolsjevikerna var kapabla att knyta samman omedelbara paroller som ”Bröd, Fred, Jord” med idén om att störta kapitalismen och skapa den massrörelse som ledde till oktoberrevolutionen 1917.
Idag innebär detta bygget
av en rörelse som både driver kamp i de omedelbara ekonomiska, sociala och politiska frågorna och för störtandet av kapitalismen.
I själva verket kan de härskande klasserna på grund av kapitalismens relativa svaghet i många av dessa länder inte under någon längre tid tolerera existensen av verkliga demokratiska rättigheter, i synnerhet inte rätten att organisera sig och kämpa.
De fruktar för arbetarnas, ungdomarnas och de fattigas kamp för krav som kapitalismen inte har råd med under någon längre tidsperiod.
Det är därför frågan om bygget av en rörelse som kan föra en regering av och för arbetarna och de fattiga till makten är så avgörande.
Endast på den grundvalen kan kapitalismens och jordägarväldets makt brytas, demokratiska rättigheter garanteras och en demokratiskt planerad användning av samhällets resurser påbörjas.
Robert Bechert (CWI)
