Mot imperialism och militarism – kamp för socialism

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Ukrainakriget, som nu har pågått i mer än fyra månader, har på ett bestående sätt förändrat världen. Militarism och nationalism är nu i förarsätet, samtidigt som motsättningarna mellan de imperialistiska makterna har tagits till en ny farlig nivå.

Den 29 juni skrev Financial Times Martin Wolf i en mörk betraktelse om den framtid som kapitalismens nya era rymmer att:
”Vi är på väg in i en ny era av världsoordning, präglad av inhemska misstag och globala friktioner. På hemmaplan har särskilt USA misslyckats med att forma en politik som dämpar följderna av de ekonomiska förändringar (USA:s minskade tyngd i världsekonomin) som ägt rum och som ger trygghet även till de invånare som drabbats hårdast av dessa förändringar.
Nationalismen och främlingsfientligheten har istället riktat ilskan mot ’orättvis’ konkurrens från rivalerna på världsarenan, särskilt Kina. Samtidigt har Kina självt blivit mer repressivt och inåtvänt. I och med kriget i Ukraina har dessa motsättningar fördjupats.”

Ett nytt kallt krig klyver idag världen, och risken för direkta militära sammandrabbningar mellan de stora imperialistiska makterna är idag större än den någonsin var under det gamla kalla krig som inleddes i slutet av 1940-talet och som avslutades först när stalinismen rasade samman i Sovjetunionen 1989-91.
De många mörka moln som svävar över mänskligheten och planetens framtid ger många skäl till oro. Världen har blivit en farligare plats och aldrig tidigare har mänskligheten konfronterat så många samverkande kriser som nu.
Men militarismen och krigshoten kommer också föda nya folkliga revolter och fredsrörelser. Det är värt att påminna om att den globala protestdagen mot USA:s Irakkrig, den 15 februari 2003, med protester i minst 600 städer världen runt, sannolikt är den största protesten någonsin i historien.
Men att inte ens detta stoppade kriget och invasionen visar att kampen för fred också måste inkludera globala strejker, arbetarbojkotter och blockader.

När behovet av internationell samordning och planering blir allt mer akut, inte minst som en följd av den globala klimat- och miljökrisen, går de kapitalistiska regeringarnas politik i motsatt riktning – tilltagande nationalism för att skydda det egna landets kapitalism och som oundviklig följd av detta också ökad militarism.
Redan innan Ukrainakriget ökade världens militärutgifter snabbt, och innan invasionen hade Ryssland på nytt ökat sina militärutgifter jämsides med att regimen trappade upp såväl repressionen som den storryska chauvinismen.
”Militärutgifterna nådde rekordnivåer under pandemins andra år. Världens militärutgifter fortsatte att öka under 2021 och nådde en toppnotering på 2 100 miljarder dollar (en summa som är nästan fyra gånger större än Sveriges ekonomi). Det var sjunde året i rad som utgifterna ökade”, konstaterar Stockholms internationella fredsinstitut (Sipri) i sin senaste årsrapport som utkom den 13 juni.
Enligt Sipri har den nya militära kapplöpningen även fött en ny djupt oroande trend: ”Det totala antalet stridsspetsar i världens militära lager verkar nu öka, vilket är ett oroande tecken på att den nedåtgående trenden som har karaktäriserat kärnvapenarsenalerna sedan slutet av det (gamla) kalla kriget har hejdats”.

Ukrainakriget har beskrivits som ”en guldrush” för världens vapenfabriker.

Efter Ukrainakriget har takten och omfattningen av den militära kapprustningen kraftigt ökat. I land efter land har regeringarna skyndat sig att höja anslagen till militären, och Nato har exempelvis beslutat att öka antalet soldater i sina särskilda insatsstyrkor från dagens 40 000 soldater till 300 000.
Vidare ska Nato stationera ut multinationella brigader, som beskrivs som slagkraftiga enheter med minst 4 000-5 000 militärer vardera i Natos östligaste länder från Estland till Svarta Havet.
”Detta är den största förändringen av vårt kollektiva försvar sedan slutet av (det gamla) kalla kriget”, enligt Natochefen Jens Stoltenberg.

Samtidigt skärps Taiwankrisen, en kris som vid sidan av Ukrainakriget utgör den största risken att utvecklas till en direkt militär konfrontation mellan de imperialistiska stormakterna.
I både Beijing och Washington skisserar makthavarna på möjliga krigsscenarier i Taiwan (som bland annat är världens största producent av halvledare) och andra områden i den indo-pacifiska regionen som består av 38 länder, vilka utgör 44 procent av jordens yta och 65 procent av dess befolkning. Den står också för 62 procent av världens BNP och 46 procent av all handel med varor.
”I maj genomförde en grupp experter, däribland tidigare amerikanska tjänstemän och kongressledamöter, ett timslångt krigsspel för att simulera en potentiell strid mellan USA och Kina om Taiwan om fem år. Denna övning, som föregåtts av många andra liknande i Pentagon och vid forskningsinstitut, slutade inte med vinnande och förlorande sidor, utan med den alarmerande lärdomen att nästa stormaktskonflikt kan eskalera mycket snabbt”, rapporterade Newsweek den 2 juni.
Kinas militära utgifter har ökat 26 år i rad och är nu världens näst största, men den makt som spenderar överlägset mest på sin militär är USA, som står för nästan två femtedelar av världens samlade militärutgifter. USA:s försvarsdepartement är också världens största arbetsgivare vad gäller antalet anställda: militär och vad som sägs vara civil personal – gränslinjerna är luddiga. Världens näst största arbetsgivare är de kinesiska väpnade styrkorna (PLA). Det ger ett mått på militärens tyngd i samhället och de enorma resurser som krigen slukar.

På nytt domineras kapitalismen av det militärindustriella komplexet, ett gammalt begrepp som beskriver den symbios som råder mellan storbolag, främst vapenindustrin, den privatkapitalistiska militärapparaten, vetenskapen och den politiska makteliten.
Amerikanska Lockheed Martin, världens största vapenproducent, räknas numera också som ett av ”världens mest inflytelserika bolag”, enligt affärstidskriften Fortune. USA:s krigsindustri står ensamt för nästan 40 procent av världens vapenexport. Världens fem största vapenproducenter (bolag) är alla amerikanska.
Men det militärindustriella komplexet existerar inte bara i USA. utan i takt med att militärutgifterna ökar får vapenindustrin och militären en allt större tyngd i samhället.
Den ryska invasionen av Ukraina har påskyndat denna process. Ukrainakriget har beskrivits som ”en guldrush” för världens vapenfabriker. Eller som en representant för den franska flygvapenindustrin uttryckte det: ”Invasionen av Ukraina har förändrat spelplanen (till vår fördel, min kommentar/PO). Den visar att krig fortfarande står på dagordningen och att försvarsindustrin verkligen behövs.”

Även den svenska vapenindustrin tillhör en av krigets stora profitörer. Till Dagens Nyheter i april säger Micael Johansson, chefen för Saab, Sveriges störst vapentillverkare:
”Att länder spenderar mer pengar på försvarsutgifter inklusive material kommer att ge oss möjlighet att växa mer” och att ”Natomedlemskap [öppnar] upp för mer affärer”.
Dagens Industris kommentar den 7 mars, efter drygt två veckor av krig i Ukraina, kan illustrera dagens kapitalism: ”Saab-aktien har rättmätigt rusat den senaste tiden då efterfrågan lär stärkas ytterligare av kraftigt höjda försvarsanslag i Sverige och Europa. Samtidigt har bolaget nu ett gyllene läge att stärka lönsamheten genom att rensa i produktfloran och ta bättre betalt för sina fina produkter.”
”Fina produkter”, när det handlar om dödliga vapen och som bland annat beväpnar den saudiledda koalitionen som har bedrivit ett terrorkrig mot Jemen, ett av världens fattigaste länder.

Bara en bråkdel av de summor som satsas på militären skulle räcka till att utrota hungern i världen. För ett par år sedan uppskattade Sipri att om 9-13 procent av världens militärutgifter istället skulle läggas på att ta bort extrem fattigdom och hunger i världen skulle det målet uppnås vid 2030.
Men idag ökar antalet hungrande, samtidigt som militärutgifterna rusar i höjden.
Militären och krigsindustrin är också en av de värsta miljöbovarna. ”USA:s militär står ensamt för mer utsläpp än många av världens länder. Pentagon är världens största institutionella konsument av olja och den enskilt största producenten av växthusgaser. USA:s fotavtryck, både i form av imperium och koldioxid, är gigantiskt. Och då har vi inte räknat med den oavbrutna förstörelsen av flera mänskliga och naturliga livsmiljöer”, skrev brittiska The Guardian förra året.
I spåren på Ukrainakriget syns en renässans för kolet och kärnkraften. Kriget har blivit ännu en ursäkt för att skjuta den gröna omställningen framåt.
Beräkningar gjorda 2019 av tankesmedjan International Institute for Policy Studies (IPS) visade att 11 procent av USA:s militärutgifter (Pentagons budget) skulle räcka till att producera tillräckligt med vind- och solenergi för att försörja var och ett av USA:s 127,59 miljoner hushåll.

”Nu slukar och behärskar militarismen Europa”, skrev Friedrich Engels, Karl Marx livs- och stridskamrat, i en kommentar i boken Anti-Dühring om följderna av det fransk-tyska kriget 1870-71 för mer än 150 år sedan, och tillade:
”Armén har blivit statens huvudändamål, den har blivit till självändamål. Men denna militarism bär också inom sig fröet till sin egen undergång. Konkurrensen mellan de enskilda staterna tvingar dem å ena sidan att år för år ge ut allt större summor på armén, flottan, artilleriet o.s.v., alltså att allt mer påskynda det ekonomiska sammanbrottet.” Det var lika sant då som nu.
Utfallet av det kapitalistiska systemets sammanbrott och kriser, som militarism och krig utgör en orsak till, bestäms dock ytterst av klasskampen. Systemet går inte under av sig självt, utan måste störtas, vilket kräver en medveten kamp och organisering för den socialistiska revolutionen.
Bara arbetarnas och de fattigas självständiga organisering och revolutionära kamp kan staka ut en väg som leder bort från de krig, kriser och katastrofer som kapitalism och imperialism orsakar.
Om framtiden ska bli möjlig måste en ny värld byggas – en socialistisk värld i fred och frihet.