MOTSTÅND I TIDER AV AUKTORITÄR KAPITALISM

Fördjupning: Bonapartism

Tre artiklar på temat i Offensiv #1639:

1. MARX: HUR EN MEDELMÅTTA BLEV KEJSARE NAPOLEON III av Per-Åke Westerlund
2. MOTSTÅND I TIDER AV AUKTORITÄR KAPITALISM av Katja Raetz
3. KRISREGIMER SOM STYR MED SVÄRDET av Stephen Rigney

DEL 2: MOTSTÅND I TIDER AV AUKTORITÄR KAPITALISM

Av Katja Raetz

Året 2024 slutade med en uppvisning av arbetarklassens styrka när fackföreningar gick ut i strejk i Sydkorea. Detta efter att den nu häktade presidenten Yoon Suk-Yeols kuppförsök den 3 december, “för att skydda landet från kommunistiska krafter”. Tiotusentals människor fyllde gatorna, många av dem kvinnor, och undantagstillståndet hävdes redan efter två timmar. Avgörandet för att avsätta Yoon och ställa honom inför riksrätt var motståndet och fackföreningarnas strejker och strejkhot.

Hotet från högern finns dock kvar, vilket protester från Yoonanhängare mot hans arrestering har visat. Även om Yoon skulle fällas och det blir nyval är utgången långt ifrån given. Den nuvarande oppositionen Demokratiska partiet lovar reformer, men dessa löften måste tas med försiktighet. Under deras tidigare styre från 2017 ökade exempelvis militärbudgeten med årliga 7,4 procent och gemensamma militärövningar med USA återupptogs. För arbetarklassen återstår det att upprätthålla trycket underifrån, oberoende av vilket parti som styr.

Marx och Engels diskuterade behovet av arbetarklassens självständiga organisering redan 1850, efter den misslyckade borgerliga revolutionen i Tyskland 1848. De varnade för att arbetarna skulle låta sig luras av de borgarliga demokraterna, som behövde arbetarna i kampen mot reaktionen så länge som de själva var förtryckta: ”För ögonblicket, då de demokratiska småborgarna överallt är undertryckta, predikar de på det hela taget enighet och försoning för proletariatet, räcker det handen och strävar efter att skapa ett stort oppositionsparti […]. En sådan förening skulle enbart vara till småborgerlighetens fördel och helt och hållet till proletariatets nackdel. Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin.”

Med uppsvinget för rasistisk och reaktionär kapitalism idag har frågan om man ska rösta på det minst onda ställt sig i flera länder under senare år. Under Trumps första valkampanj fanns chansen med Movement4Bernie kring Bernie Sanders att skapa ett kämpande politiskt alternativ för arbetare och unga i USA. Tyvärr övergav Sanders sitt program för en politisk revolution när han inte blev Demokraternas presidentkandidat 2016 och tog inte chansen att lägga grunden för ett oberoende arbetarparti. Som bekant vann Trump denna omgång. Även efter hans valseger fanns det kvar ett momentum för ett nytt arbetarparti som märktes i de stora massprotesterna som följde på Trumps första installation. Men chansen gick till spillo, med följden att Trumpismen kunde vinna mark. Möjligheten att stoppa Trumps andra presidentskap skulle utan tvekan ha varit större om det hade funnits ett förankrat arbetaralternativ.

Detta är ett varnande exempel för aktivister i andra länder. I Brasilien vann Bolsonaro valet hösten 2018, med bland annat antifeministiska paroller och attacker mot ursprungsbefolkningen. I valet 2022 slogs han med mycket liten marginal av Lula från det socialdemokratiska partiet PT, som dock framför allt sökt sitt stöd hos liberala partier. Istället för att socialistiska PSOL i det läget använde situationen för att kämpa för ett politiskt alternativ agerade de mest som ett stödparti till Lula. Trots att Bolsonaro efter sitt misslyckade kuppförsök väntar åtal, kontrollerar högerpartiet majoriteten av alla kommuner och majoriteten i kongressen.

Marx och Engels var tydliga med att arbetarklassen behöver ha egna oberoende kandidater: ”Till och med där det inte finns någon som helst utsikt till framgång, måste arbetarna sätta upp sina egna kandidater för att bevara sin självständighet, räkna sina styrkor och bringa sin revolutionära inställning och sina partiåsikter inför offentligheten. De får härvid inte låta prata omkull sig av demokraterna, till exempel med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger.”

Dessa ord skrev Marx och Engels under arbetarrörelsens barndom, i en tid där kapitalismen var på uppgång. I och med kapitalismens vidareutveckling blev också arbetarklassens organisering i fackföreningar och arbetarpartier mer omfattande.

För socialister innebär denna ständiga utveckling att man behöver kunna anpassa sina metoder och paroller, utan att överge det grundläggande marxistiska programmet. En sådan skarp vändpunkt var första världskrigets utbrott 1914, där majoriteten av den socialistiska internationalen övergav den internationella arbetarsolidariteten till förmån för stödet till sin egen nationella borgarklass.

Ett annat exempel är fascismens uppgång på 1930-talet i Tyskland.

Trotskij visade hur Socialdemokraternas stöd till den borgerliga kandidaten Bruening och kommunisternas taktik att attackera socialdemokraterna som huvudfiende, kunde leda till Hitlers maktövertagande. Han förespråkade arbetarklassens enhetsfront mot fascisterna, utan att partierna skulle överge sina egna program. Samtidigt tillbakavisade han skarpt samarbete med borgare då dessa är företrädare för samma kapitalistiska system, även om de kan vara i konflikt med varandra.

I dagens kapitalism är fascism inte på dagordningen. Det finns dock fler auktoritära regimer. Ett exempel är Indien, där hindunationalisterna under president Modi styr med en aggressiv politik mot demokratiska rättigheter och hets mot landets cirka 200 miljoner muslimer. Samtidigt är förmögenheten hos den rikaste en procenten av Indiens befolkning den högsta på sex decennier (World Inequality Lab, 2024).

Samtidigt bröt enorma protester och strejker ut när en kvinnlig läkare våldtogs och mördades på sin arbetsplats i fjol. Strejkerna var särskilt betydelsefulla då de också delvis kunde övervinna den antimuslimska hetsen. I januari bildades för första gången en fackförening på Samsung India, vilket besvarades med att 17 aktivister varslades. Facket CITU kallar nu ut 15 000 arbetare inom Kanchipuramdistriktet till endagsstrejk på Internationella kvinnodagen den 8 mars.

Det visar att arbetarklassen kan organisera sig även under auktoritär kapitalism. För att kunna vinna bestående segrar och visa en väg bort från rasistisk och nationalistisk splittring är den internationella arbetarsolidariteten avgörande. Som Kommunistiska manifestet avslutar: ”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!”