foto: Fredrik Hjerling / Miljöpartiet / Flickr
Trots vackert väder på många orter blev årets 1 maj inte början till en vändning för regeringen och Socialdemokraterna. Det var märkbart glest i S-tågen. I Göteborg, där statsminister Stefan Löfven talade, var det rekordfå som gick med i S och LO:s Första maj-demonstration.
Miljöpartiets kris har förvisso kastat sin skugga över regeringen. Men MP-krisen är långt från den enda förklaringen till varför stödet till de båda regeringspartierna rasar. Huvudorsaken är istället att S-MP-regeringen snabbt kom på kant med de förväntningar som fanns om en politisk kursändring efter att Alliansregeringen hade röstats bort. Efter regeringsskiftet har högerpolitiken, med vissa modifieringar, legat fast och till och med skärpts vad gäller exempelvis flyktingpolitiken, samtidigt som klassklyftorna har fortsatt att öka.
Den besvikelse som regeringens politik har skapat har i sin tur inneburit att S och MP tillsammans knappt ens når upp till vad Socialdemokraterna ensamt fick i valet 2014, 31 procent – partiets näst sämsta valresultatet någonsin.
För Miljöpartiet har tiden i regeringställning blivit en tid av stadigt fördjupad förtroendekris. Sedan MP kom in i regeringen har partiet gjort en helomvändning i en rad frågor som försvarsanslagen, Förbifart Stockholm, Vattenfalls brunkol och flyktingpolitiken. Efter de återkommande sveken mot flyktingarna är förtroendet för partiet nere på nollpunkten.
I sin iver att visa sig ”regeringsdugligt” har partitopparna inom Miljöpartiet gjort den egna målsättningen om att MP ska bli landets tredje största parti till en utopi. I Novos/TV4:s väljarbarometer från april 2016 är det endast KD av de åtta riksdagspartierna som får lägre opinionssiffror än MP, som främst går tillbaka bland unga.
Genom att resa förtroendefrågan hoppas språkrören och nuvarande partiledning behålla sina positioner. Men, som Lena Melin kommenterar i Aftonbladet, spelar ”språkrören Fridolin och Romson ett högt spel. Förlorar de utlöses den värsta regeringskrisen på över ett decennium.”
Om det blir utfallet av MP:s kris återstår att se. Alliansen vill inte ta över nu, utan siktar på att ta över efter nästa val. Klart är dock att media, och Alliansen, hoppas skadeskjuta regeringen ytterligare genom att sikta in sig på Miljöpartiet.
En rad högertidningar kampanjar för att Stefan Löfven ska göra sig av med Miljöpartiet eller sparka fler MP-ministrar. På Första maj sade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ”att LO-medlemmar inte gillar miljöpartister”. Men han passade också på att beröma MP:s samarbetsvilja och skandallöst nog var LO:s ordförande särskilt nöjd med uppgörelserna om den skärpta flyktingpolitiken.
Miljöpartiets uppgång och snabba fall ger en bild av djupet och omfånget av dagens politiska kris. Inget av riksdagens partier har någon förankring, folkrörelsekaraktär eller varaktigt stöd, utan är helt beroende av parlamentariska platser, stats- och kommunpengar och tillfälliga opinonsvindar. Därmed är man också alltid nära till att bli nästa offer för den samhälls- och förroendekris som den egna politiken skapar. ■
