Myanmar: Stöd kampen – ut med militärjuntan

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den 1 februari tog militären på nytt makten i Myanmar (tidigare Burma). Nästan omedelbart möttes juntan av protester. Redan dagen efter kuppen gick vårdanställda landet runt ut i strejk, vilket blev starten på en massiv strejk- och proteströrelse. Den 22 februari stannade landet helt av generalstrejk och på den internationella kvinnodagen den 8 mars inleddes en ny generalstrejk.

Till strejkerna och demonstrationerna har också lagts en köpbojkott av varor från företag som ägs av militären och deras familjer.
Ekonomin har stått stilla i veckor och generalerna blir allt mer våldsbenägna. Över 250 har dödats och ännu fler har skadats, många av offren har varit tonåringar, och mer än 2 000 har hittills arresterats. Men trots den dödliga repressionen, återkommande undantagstillstånd och nedstängningar av nätet samt militarisering av arbetsplatserna och att arbetarområden förvandlats till krigszoner samt upptrappad klappjakt på aktivister fortsätter kampen, även om antalet som går ut på gatorna har minskat.
Utöver militärens terror pressas arbetarna och de fattiga av den tilltagande nöden och bristen på förnödenheter, vilket gör det mycket svårt att ta kampen framåt. Hur bestående det nuvarande läget blir avgörs främst av strejkrörelsens uthållighet och i vilken mån som aktivisterna lyckas återsamla sig och få ny kraft.

Motståndet i Myanmar förenas under namnet Civil Disobedience Movement (CDM), som växte fram ur den Facebook-grupp som de vårdanställda satte upp för att sprida sin strejkappell den 2 februari. 
Gruppen blev snabbt till en riksomfattande kampanj, som ofta brukar beskrivas som att inte ha några ledare. Men det finns, som brittiska BBC kommenterar den 16 mars, självklart någon form av ledarskap: ”Lokalt finns tusentals ledare som tagit sig an uppgiften att organisera kampen, även om de organisatoriska strukturerna är lösliga”. Vad som dock saknas är en fastare organisering av proteströrelsen som byggs underifrån och baseras på demokratiska aktions- och försvarskommittéer, som i embryonal form börjar växa fram.
Bildandet av CDM och organiseringen av generalstrejkerna visar på den potential som finns för att gå vidare och skapa forum för diskussion och debatt om kampens fortsättning, dess organisering och politiska krav. I avsaknad av organisation och struktur finns alltid risk att icke valda ledare kan kliva in i det tomrum som uppstår och att diskussionen om politiska krav och program förs vid sidan av masskampen.
Den alternativa regering som har bildats i Myanmar och som består av representanter från det parlament som valdes förra året kan exempelvis inte ensamt hävda att de är kampens politiska företrädare, även om stödet till NDL, det parti som styrt Myanmar sedan 2011, och dess fängslade ledare Aung San Suu Kyi sannolikt ökat efter kuppen.

Kampen förenas av en vilja att stoppa militärens försök att vrida samhället tillbaka till diktaturens mörker och generalernas oinskränkta makt; att Myanmar ska bli ett verkligt fritt och demokratiskt samhälle, vilket kräver ett uppbrott från NDL:s kapitalistiska politik och en ny konstitution.
Det var för att bland annat säkra den maktställning som den nuvarande konstitutionen, från 2008, ger militären som kuppen genomfördes. Generalerna var oroade över att NDL:s jordskredsseger i valet förra året skulle följas av starka krav på en ny konstitution och att NDL skulle bryta sitt samregerande med militären.
I valet ställde även några fackföreningar upp med egna kandidater för att börja ge ”arbetarna och de fattiga på landsbygden den politiska röst de saknar”. Dagens kamp har ytterligare påtalat behovet av arbetarnas och de fattigas självständiga politiska organisering – ett nytt revolutionärt socialistiskt parti.
Juntan överraskades av det massiva motståndet och den heroiska kampen har hindrat generalerna maktutövning. Med terror och dödligt våld försöker militären vända trenden, men en ny våg av masskamp kan förhindra detta och så splittring inom armén.

Kampen förenas av en vilja att stoppa militärens försök att vrida samhället tillbaka till diktaturens mörker.

Mot militärens våld bygger demonstranterna barrikader och andra hinder samt försöker bygga försvarsgrupper baserade på lokalsamhället mot det upptrappade våldet.
De unga som går längst fram i kampen har hämtat mycket inspiration från de olika taktiker mot polisvåldet som demonstranterna i Hongkong år 2019 använde. Det finns också rapporter om att grupper av aktivister diskuterar hur de kan beväpna sig och att olika gerillagrupper sagt sig vara beredda att dela ut vapen. Myanmar är ett väldigt militariserat samhälle och det finns hundratals olika miliser.
Det är dock massornas självständiga organisering och kamp som måste utgöra grunden för bildande av försvarsgrupper och dess beväpning.

Hittills har generalerna också misslyckats att splittra rörelsen genom att söka samarbete med självutnämnda representanter för landets olika etniska minoriteter. Istället har gamla väpnade konflikter som i landets norra delar blossat upp på nytt. Det finns 135 erkända etniska minoriteter i Myanmar och omkring 3 procent av befolkningen har kinesisk bakgrund, men de ingår inte i gruppen erkända etniska minoriteter.
Alla folks rätt till nationellt självbestämmande och minoritetsskydd är en förutsättning för att ena massorna och förhindra splittring.
Under förra helgen sattes ett 30-tal fabriker ägda av kineser i brand, oklart av vem. Även japanska företag ska ha satts i brand. Bränderna kan vara en följd av den kinesiska regimens hållning till juntan; det kan också ha varit en provokation från juntan för att skapa splittring.

Kampen i Myanmar sker i skuggan av det nya kalla krig som har brutit ut mellan USA och Kina. Den kinesiska kapitalismen har genomfört omfattande investeringar i Myanmar och under de senaste åren etablerades ett allt mer omfattande samarbete mellan den kinesiska diktaturen och Aung San Suu Kyis regering. Samtidigt som samarbetet Kina-Myanmar blev allt intimare började militären närma sig Ryssland och köpa ryska vapen.
”Det här var inte vad vi önskade”, sa en kinesisk diplomat efter kuppen. Men även om den kinesiska diktaturen hellre sett en fortsättning på det som varit har man efter kuppen accepterat militärstyret. Mer än någonting annat fruktar den kinesiska diktaturen och andra diktaturer, som den thailändska, att masskampen i Myanmar ska segra och det exempel som det skulle ge.
Västimperialismen försöker ge sken av att man står bakom massornas heroiska kamp i Myanmar. Men också i Väst ser de styrande med oro på kampen och fruktar att Myanmar ska bli en stat i sönderfall (failed state). ”Sanktioner (från Väst) kommer bara marginellt påverka militären”, erkänner International Crisis Group den 26 februari. De flesta multijättar har också valt att avvakta eller ”pausa” sina beställningar från underleverantörerna i Myanmar i väntan på att kampen ska ebba ut.

Om juntan ska isoleras ekonomiskt krävs globalt organiserade arbetar­bojkotter och blockader, vilket exempelvis det största facket inom Myanmars textilindustri, som drar in dryga 30 procent av landets exportinkomster, manat till för att isolera juntan. 
• Stöd kampen i Myanmar. Ut med juntan – för ett demokratiskt och socialistiskt Myanmar.