foto: HSB Arkiv
Vräkningar på Olskroken.
Mellan 1931–1945 formades allmännyttans bostadspolitiska roll och lades grunden för en ny bostadspolitik med allmännyttiga bostadsföretag. Målsättningen var att råda bot på bostadskrisen, och politiska beslut fattades under trycket från massornas protester om att minska trångboddhet och bostadsbrist genom att stabilisera bostadsbyggandet. Detta kombinerades med att höja bostadsstandarden. Statens verktyg för att möjliggöra detta blev kommunerna.
Trångboddheten och bostadsstandarden var ett stort problem under 1930-talet. Detsamma gällde bostadskostnaden – hyrorna var höga och en genomsnittlig industriarbetare betalade 40 procent av sin inkomst i hyra. 1930-talskrisen hade slagit mot Sverige på samma sätt som resten av världen. 25 procent av industriarbetarna kastades ner i arbetslöshet. På arbetsmarknaden avlöstes konflikter med strejker och massdemonstrationer, vilka kulminerade i brädgårdskravallerna i Halmstad och skotten i Ådalen 1931. År 1932 demonstrerade 5 000 hyresgäster på Landala torg. Hyresblockader och ockupationer spreds över landet och 1936-1937 stod slaget i Olskroken, landets största bostadspolitiska strid genom tiderna.
I takt med arbetarklassens organisering, politiska skolning och fasta framtidstro om att en förändring var möjlig började en ny syn på samhället och staten att växa fram. Bland massorna fanns en stark tro och optimism på att det var möjligt att utveckla landet och en politisk enighet växte fram inom arbetarklassens parti om att det var nödvändigt att förändra Fattigsverige och bygga upp en modern demokrati med social rättvisa.
I valet 1932 segrade Socialdemokraterna som bildade regering. Den politiska inriktningen kom att bli att skapa en stark stat som skulle garantera sysselsättning och trygghet åt alla. Bostadspolitiken var en grundsten i denna trygghet. Strategin var att bostadsbyggandet skulle vara den centrala delen av uppbyggandet av den nya välfärdsstaten. Bostadsbyggandet skulle komma att skapa en efterfrågan inom andra branscher.
År 1932 tillsattes Bostadssocial utredningen, vars avsikt var att kartlägga den omfattande trångboddheten och komma med förslag på åtgärder. Utredningen pågick i 15 år och i ett delbetänkande fanns förslag om så kallade barnrikehus – bostäder för lågavlönade flerbarnsfamiljer. Utredningens slutsatser kom att lägga grunden för bostadspolitiken under efterkrigstiden.
När Bostadssociala utredningen närmade sig sitt slut 1944 tog Hyresgästernas Centralförsamling initiativ till en massiv bostadspolitisk konferens för att sätta tryck bakom frågan.
Barnrikehusen blev bostäder för arbetarfamiljer med knappa ekonomiska inkomster. Bostadspolitiken kopplades samman med familjepolitiken och levnadsstandarden i bostaden blev en politisk fråga.
Genom barnrikehusen växte allmännyttiga bostadsföretag fram som ägdes eller kontrollerades av kommunerna. Bostadsförsörjningen garanterades av staten genom speciella lån till ”allmännyttiga bostadsföretag”. Allmännyttiga bostadsföretag kunde få statliga lån och användas som bostadspolitiskt instrument.
Bostadssociala utredningens första förslag och mål var:
• Höjd bostadsstandard. Minimistandarden skulle vara högst två personer per rum, köket oräknat.
• Rimligt förhållande mellan bostadskostnad och inkomst. Riktmärket var att högst 20 procent av hushållsinkomsten skulle gå till hyra.
• Införande av familjebostadsbidrag och byggnadsbidrag.
• Offentligt ansvar för finansieringen av bostadsbyggandet. Staten skulle ansvara för risker och subventioner medan kommunerna skulle organisera, planlägga, ta byggnadsinitiativ och förmedla statliga lån.
• Eliminera spekulation genom etablering av allmännyttiga bostadsföretag. Dessa skulle agera utan vinstsyfte, och de skulle därför få statliga lån till 100 procent av fastighetsvärdet och till 3 procents ränta, medan egnahemsbyggare kunde få låna upp till 85 procent och till samma ränta.
Så växte en social bostadspolitik fram under 1940-talet med målet att med offentliga medel skapa ”goda bostäder åt alla”. Bostadspolitiken blev snabbt en central del i den generella välfärdspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken. Med välfärd till alla skulle även de med små resurser få det bättre.
Bostadspolitiken kom att utgöra en viktig del av socialdemokratins efterkrigsprogram från 1944 där Byggverksamheten skulle stabiliseras och rationaliseras, tomtmark och hyreshusen i städerna skulle gradvis överföras i kommunal ägo och staten skulle ge ”stöd åt allmännyttig produktion och socialisering på områden där enskild företagsamhet medför misshushållning eller monopolism”.
Programmet pekade ut behovet av någon form av planhushållning för att bygga bort bostadsbristen och höja bostadsstandarden. Staten blev en aktiv bostadspolitisk aktör.
I början av 1940-talet riskerade bostadsbyggandet att stanna av på grund av effekterna av kriget med höga räntor, svårigheter för krediter och stigande byggkostnader. En rad åtgärder följde: byggnadslånebyrån erbjöd genom staten förmånlig finansiering för bostadsbyggande. Staten stod för räntegarantin, och 1942 kompletterades det med räntefria tilläggslån för flerfamiljshus och enfamiljshus som byggdes av kommuner eller företag utan vinstsyfte.
Genom tilläggslån täcktes ”överkostnaden”, tilläggslånen utgjorde en statlig subvention. Kommunala företag och företag utan vinstsyfte kunde låna upp till 95 procent av byggkostnaden och företag med vinstsyfte kunde låna upp till 90 procent för att bygga flerfamiljshus. Staten definierade att ett allmännyttigt bostadsföretag skulle drivas utan vinstsyfte. För att få lån villkorades att lägenheterna inte fick hyras ut till högre pris än 1939 års hyresnivå.
Staten hade övertagit de ekonomiska riskerna vid nyproduktion och stärkte kontrollen över bostadsmarknaden. Åtgärderna fick effekt och de flesta kommunala bostadsföretagen bildades nu. På tre år 1939-1942 ökade andelen lägenheter som byggdes med statliga lån från 5 procent till 100 procent.
Mellan 1945 och 1960 byggdes drygt 800 000 lägenheter, och nu bodde 38 procent av befolkningen, eller 2,7 miljoner människor, i lägenhet. Men 1960 var den samlade kön ändå 300 000 hushåll. Många var inneboende i väntan på egen bostad.
Ökad livslängd, invandring, omflyttning inom landet och förändrade bostadsvanor låg till grund för en stigande efterfrågan. De växande bostadsköerna skapade på nytt politisk oro, särskilt i de större städerna.
Den socialdemokratiska regeringen fattade därmed beslut om att bygga bort bostadsbristen och råda bot på trångboddheten. År 1959 tillsattes bostadsbyggnadsutredningen vars bostadsbyggnadsprogram senare kom att kallas miljonprogrammet och fastställdes av riksdagen 1965.
Del två kommer nästa vecka
