”När ska människor få skydd om inte nu?”

På demonstrationen For peace in Afghanistan i Stockholm den 28 augusti talade Arezo Karimi för Liv utan gränser

Offensiv har glädjen att här publicera hennes starka tal!

Jag vet inte hur det känns att ha ett hemland där jag är välkommen.

Där jag ses som en hel människa.

Som en resurs för ett samhälle.

Där jag kan delta i politiken.

Följa mina drömmar.

Och sova tryggt i min säng.

Jag vet att jag och mina systrar och bröder förtjänar bättre.

Jag vet inte varför alla slår ner på kvinnor från Afghanistan.

Varför hon ska offra sin kropp för familjens heder?

Varför hon ska hållas inlåst från samhällets ögon?

Varför hon ska våldtas och förnedras av krigsherrar?

Men ändå stå stark genom alla prövningar

Utan att få någon respekt från varken öst eller väst.

Jag vet att det är hon som kommer resa sig upp och slå tillbaka en dag.

Jag vet inte varför talibanerna kunde ta över hela Afghanistan på bara några dagar. 

Hur kommer det sig att USA lämnade sina vapen kvar?

Varför slösade de 20 år av vår tid?

Där vi kunde fått bygga upp vårt land.

Vilket skäl har talibanerna att bränna våra hus, våldta flickorna och skjuta pojkarna?

Jag vet att talibanerna och USA sitter i samma båt.

Jag vet inte vad Migrationsverket väntar på.

Varför har Sverige en asyllag om de inte använder den?

När ska människor få skydd om inte nu?

Ribbenvik kanske väntar på nästa val?

Handläggarna kanske får betalt per avslag?

Väntar de på att fler ska fly till Frankrike?

Jag vet att jag är en av dem som de vill utvisa till Afghanistan.

Jag vet inte om politikerna kommer att besluta om amnesti.

Vad riskerar dom då?

Bara att få ett bättre samhälle.

Där människor är trygga, kan jobba och bidra.

Ett samhälle som håller ihop

Som antar utmaningarna tillsammans.

Jag vet en amnesti inte skulle behövas om asylprocesserna hade varit rättssäkra.

Jag vet inte hur många flickor som jag, som gråter i Afghanistan.

Om de vågar drömma om fred?

Hur de har kämpat för sina rättigheter.

Om de bränner sina skolböcker hellre än att samla dem varje dag.

Om de någonsin kommer få vara kär och glad.

Jag vet att jag står med dem till mitt sista andetag.

• 

•