”När ska vi strejka?” Pendelstrejken väcker hopp

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Tre dagars strejk av några hundra lokförare på Stockholms pendeltåg har ändrat maktbalansen till resenärernas och pendelpersonalens fördel. Men lokförarnas lektion i klasskamp har också haft vidare och mer långtgående effekter än så – den har visat vem som får samhället att fungera och hur ett enat kollektiv med tydliga krav och en klar kampstrategi kan utmana de mäktigast bolagen och de mest arroganta politiker.

När detta skrivs rullar pendeltågen med tågvärdar igen. Arbetsmiljöverket har än så länge inte vågat upphäva måndagens (den 24 april) skyddsstopp från ST Pendels skyddsombud mot att framföra pendeltåg utan tågvärdar med säkerhetstjänst. Efter den vilda strejken och ett femtiotal inlämnade incidentrapporter har Arbetsmiljöverket fullt fokus på sig och ”business as usual”, där arbetsgivaren oftast får fördel, är inte längre möjlig.

Strejken har satt fokus på ett system som är riggat mot arbetare. Medan bolag kontinuerligt kan bryta mot lagar och avtal (Seko Pendeln har till exempel över 60 obesvarade förhandlingsbegäran till MTR) hotas strejkande lokförare med böter och avsked (även om avsked i detta fall är tomma hot).
Den mycket välorganiserade strejken, som skedde utanför de fackliga strukturerna, är ett föredöme för hela fackföreningsrörelsen. Det blir ännu mer imponerande när en betänker yrkets karaktär där kollegorna knappt träffar varandra under arbetsdagen, och att lokförarna är organiserade i två olika fack, Seko och ST.
Trots detta var det uppåt 90 procent som röstade ja till vild strejk när 150 förare möttes fredagen innan strejken bröt.
När strejken började fanns strejkblogg, fb-sida, mediakontakter, demonstrationstillstånd och konto för den strejkkassa som hittills har samlat in fantastiska dryga 1,8 miljoner kronor – ytterligare ett tecken på det enorma stödet.

Förutom de vidare effekterna av strejken, med folkbildning i masskala om säkerhet och trygghet på tåg, funktionshinderfrågor, vilda strejker och så vidare, innebar strejken en enorm förstärkning av lokförarna som kollektiv och individer.
De som på fredagens stormöte kanske var lite tveksamma till vild strejk stod på måndagen framför tv-kamerorna och förklarade på ett föredömligt sätt frågorna det handlade om. ”Det bästa beslutet i mitt liv”, ”Jag hade gärna strejkat längre” och ”Vi kommer aldrig gå tillbaka till hur det var förut” var typiska kommentarer från de strejkande.
Att strejken trots i princip 100-procentigt stöd från resenärerna (media kunde inte hitta några kritiska röster) inte har fått MTR och politikerna i det S-ledda regionstyret att backa var väntat. För MTR och trafikborgarrådet Anton Fendert (MP) har detta blivit prestige – för ledande chefer och politiker är avskaffandet av tågvärdarna numera kopplat till deras fortsatta karriär.
Det innebär att de bara kommer att ändra sig om de blir absolut tvingade till det – om trafiken riskerar att kollapsa eller att det blir förknippat med politiskt självmord att fortsätta på den utstakade vägen.

Det är svårt att se några andra vägar till seger än en strejk som pågår tills politikerna och MTR backar eller att Vänsterpartiet drar tillbaka sitt stöd till regionstyret om det inte backar. En kombination av båda skulle i princip garantera att tågvärdarna skulle bli kvar.
Förutsättningarna för Seko centralt att lägga fram kravet om tågvärdar med säkerhetstjänst på alla persontåg i avtalsförhandlingarna hade inte kunnat vara bättre – den vilda strejken har lagt upp bollen på straffpunkten. Nu är det upp till Sekos förbundsstyrelse och förhandlingsdelegation att förvalta straffen.
– Stöd vi fick från allmänheten var mer än vad vi hade kunnat hoppas på. Vi har visat var lokförarna står och satt ribban till fackförbunden. Vi är redo att strejka igen – om Seko varslar. Vi har visat vad vi är kapabla till, säger Moa Friman, lokförare.

Seko har chansen att för första gången på länge vända eftergiftspolitik och reträtter till en viktig seger, inte bara för pendelpersonal och resenärer, utan för hela arbetarklassen. Om man inte är beredd att ta ut medlemmarna i strejk (vilket förmodligen kommer att vara nödvändigt) i en så viktig fråga med ett sådant massivt stöd från medlemmar och allmänhet vore det inget annat än ett totalt fackligt haveri.
Om tågvärdarna avskaffas innebär det inte bara stora säkerhetsrisker och diskriminering av funkispersoner, utan också att förarbristen kommer att förvärras ännu mer med stora störningar som följd.
Mycket står på spel, vilket inte minst syns i Anton Fenderts vilda svingande mot lokförarna. En svag men aggressiv blåbrun regering ser säkerligen på lokförarnas kamp med fasa, likaså kapitalisterna i Svenskt Näringsliv. En framgång för en arbetargrupp kan inspirera andra och dessutom peta hål på den bubbla av högerpropaganda med batongpolitik, militarism och rasistisk hets som totalt dominerar deras dagordning.

”När ska vi strejka?” är en fråga som ställts i många fikarum runt om i Sverige de senaste dagarna. ”Äntligen säger någon ifrån” är den utbredda känslan.
Mer eftertänksamma borgare oroas över effekterna av politikernas och kapitalets hänsynslösa överkörning av alla arbetarintressen. Den politiska kommentatorn Torbjörn Nilsson skriver till exempel i Svenska Dagbladet apropå strejken:
”Folk kan inte lägga ner arbetet under löpande avtal, det sänker värdet på det löfte om arbetsfred som man säljer vid varje avtalsförhandling. Fast lika logiskt är det att vända på saken. Vilket förhandlingskapital får arbetstagarna om de aldrig tar konflikt? (…) Stigande räntor, hög inflation, en sparsam finanspolitik och en avtalsrörelse som liknöjt levererar reallönesänkningar, det låter i mina öron som en giftig cocktail. (…) I Norge strejkar förresten redan tiotusentals människor, och fler är varslade, i frustration över det man kallar höga topplöner och bonusar. Vem tar i Sverige ansvar för att kanalisera sådana känslor?”

De fackliga ledare som försöker hävda att ”Sverige är annorlunda” och ”i den svenska modellen strejkar vi inte” går allt mer på tvärs med verkligheten.
Precis som internationellt blir stödet enormt när arbetare tar strid, inklusive strejk. Viktiga kommande steg att visa stödet blir den 1 maj, där det behövs ”Rädda tågvärdarna”-block i så många demonstrationståg som möjligt.