Narkotikadödligheten skyhög – Norrbotten är värst

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Sverige har näst högst narkotikadödlighet i hela EU. Och inom landet är de regionala skillnaderna stora: År 2021 dog mer än sju gånger fler i Norrbotten än i Kalmar län av överdoser, eller som det kallas ”oavsiktliga förgiftningar” av läkemedel och narkotika. Med nästan 9 döda per 100 000 invånare är länet överlägset värst i Sverige. Trots att uppemot 900 personer i Sverige varje år dör till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar är det andra uttryck för den sociala krisen i samhället som är i fokus, framför allt gängvåld och skjutningar.

Norrbottens Media tillhör undantagen i debatten och har förtjänstfullt gjort en artikelserie om narkotikadöden, framför allt med fokus på överdoser, där Norrbotten toppar statistiken i landet och där det har skett en kraftig ökning de senaste tio åren.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen ökade dödliga oavsiktliga läkemedels- och narkotikaförgiftningar under tioårsperioden 2010-2019 med 88 procent.
Man ska dock komma ihåg att en tredjedel av läkemedels- och narkotikaförgiftningar som leder till döden inte är olycksfall, utan självmord.
Till det kommer att ”avsikten är oklar” i vart fjärde fall. Även sett till totalen av döda i läkemedels- och narkotikaförgiftningar ligger dock Norrbotten högst i landet, mer än dubbelt högre än lägsta nivån i Östergötland. Överhuvudtaget toppar Norrlandslänen den förödande listan.
Från politikens håll handlar ”lösningarna” som vanligt om att i bästa fall bekämpa symptomen, i sämsta fall om symbolpolitik där människor med beroendeproblematik ska straffas.
Det nya S-V-C-styrets ansvariga regionråd i Norrbotten, Birgitta Johansson Huuva (C), pekar ut utbyggt Laro (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende) och sprututbytesprogram i hela länet som vägar framåt. Båda förslagen är bra och det är en skandal att sådana grundläggande metoder för att minska skador och död fortfarande inte finns på plats i hela landet, särskilt på mindre orter.
Trots att Laro är bevisat effektivt (99,15 procent av patienter lever ett år efter inskrivning) är det ofta kö på grund av resursbristen. På Sunderby sjukhus är 120 personer inskrivna, men hela 40 personer står på kö – en kö som kan vara dödlig.

Norrbottens Media har intervjuat advokaten Anna Melander, som ofta företräder personer med ett skadligt bruk av narkotika. Hon menar att människor dör på grund av långa handläggningstider och att kommunen väljer att hänvisa till öppenvård istället för behandlingshem.
– Utredningarna tar för lång tid, framför allt när missbrukarna själva tar kontakt. Det ska fyllas i blanketter och svara på frågor. Det är bara dravel. Kommer man till socialtjänsten och söker hjälp – då har man problem, säger Anna Melander till Kuriren den 1 januari i år.
Luleå kommuns tjänstepersoner menar att besluten om öppenvård inte har ekonomiska orsaker, men det är en sanning med modifikation. Sedan flera år har Socialdemokraterna (tillsammans med Moderaterna) haft som mål att minska antalet ”vårddygn” på institution, vilket också har skett – utan några tecken på att problemet med skadligt narkotikabruk har minskat.
Ett allt hårdare samhälle och större klyftor pekar istället på att narkotikaproblemen ökar. Det ökade antalet skjutningar är bland annat ett resultat av kampen om denna växande ”marknad”.

Trots att dagens system med ”nolltolerans” och böter (utan vård) för de som blir tagna för bruk av narkotika har misslyckats fortsätter den nuvarande (och föregående) regeringen att totalt fokusera på ”hårdare straff”.
Under hösten kom flera nya lagförslag om hårdare straff kring narkotika, men den narkotikautredning som den förra regeringen lanserade 2022 får inte utvärdera den misslyckade kriminaliseringen av eget bruk. Däremot visade en undersökning från Brå 2020 att sänkta straff för vissa narkotikabrott 2010-2013 INTE ledde till fler återfall.
– Detta stämmer också överens med tidigare forskning eftersom det är svårt att hitta några generella belägg för att längre straff skulle minska återfallsnivåerna, kommenterade Jon Lundgren, utredare på Brå, undersökningen den 5 maj 2020.
Studier av verkligheten pekar på de sociala frågorna bakom problemen med narkotikan. Till exempel visar Socialstyrelsens analys av 6 000 unga som dömdes för narkotikabrott 2017 att nästan hälften saknade behörighet till gymnasiet och ”förekomsten av psykisk ohälsa var hög”. För dömda under 18 år finns chans till viss vård, men är du över 18 år görs ingen bedömning av behov av vård vare sig för substansbruket eller psykisk ohälsa.

Med dyrtider, ekonomisk kris samt vård och sociala skyddsnät söndertrasade riskerar 2023 att bli ännu ett år där många liv släcks av narkotika och läkemedel.

Behov av vård är avgörande. Av de 900 som dör till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar är de flesta kända av hälso- och sjukvården sedan tidigare; cirka åtta av tio hade fått en psykiatrisk diagnos fem år före dödsfallet. Om den psykiatriska vården inte varit så totalt avlövad på resurser skulle många av dessa kunnat leva idag.
I Norrbotten sker idag en hel del psykiatriska ”besök” på distans – patienter får ”träffa” sin läkare över nätet, en läkare som till exempel kan sitta i Grekland. Och fortfarande väntar sjukvården på tillåtelse att bygga ut Naloxonprogrammet (Naloxon används för att häva opioidöverdoser).
Även om risk för beroende och skadligt bruk av narkotika finns i alla samhällsskikt är förutsättningarna för att ta sig ur det helt olika. Det syns tydligt i dödstalen.
Statistiskt är risken att dö av en överdos över tio gånger större bland dem med högst förgymnasial utbildning i jämförelse med de som har en eftergymnasial. Risken att dö i självmord med läkemedel eller narkotika är drygt dubbelt så stor bland personer med högst förgymnasial utbildning jämfört med personer med eftergymnasial utbildning.
Med dyrtider och ekonomisk kris i antågande, och med vård och sociala skyddsnät redan söndertrasade, riskerar 2023 att bli ännu ett år där många liv släcks av narkotika och läkemedel.

Som Natalia Medina skrev i Offensivs artikel ”Vad innebär en socialistisk narkotikapolitik?” är dagens styrande oförmögna lösa de grundläggande problemen.
”Idén om ’knarkarna’ som en enhetlig homogen grupp som alla konsumerar narkotika av samma orsak är både löjlig och farlig. Ångest, smärta, självmedicinering, prestationshöjning, hemlöshet, eskapism, självskadebeteende och psykisk ohälsa är bara några underliggande faktorer.
För att komma åt dessa behövs en omdaning av hela samhället. Fasta anställningar med löner som går att leva på. Bra arbetsmiljö där stress och arbetsskador förebyggs. Utbyggd sjukvård och psykiatri. En fungerande, stödjande socialtjänst med mycket mer personal än idag. Förstatligande av läkemedelsbolagen. Investeringar i forskning frikopplade från intresseorganisationer. Kamp mot sexuella trakasserier och övergrepp. En likvärdig skola där alla barns behov tillgodoses. Ett stopp på betygshetsen. Tillgängliga och närvarande vuxna och för det behövs arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Meningsfull fritid för både barn, ungdomar och vuxna. Bra och billiga bostäder.”
För det krävs kamp för ett samhälle på socialistisk grund – där resursfördelning utgår från alla människors bästa istället för det som styr under kapitalismen, nämligen ett fåtals vinstinstresse.