Den 29 mars fick Sveriges regering förfrågan från Nato om att delta.
Tre dagar senare röstade riksdagen för (även S, V och MP röstade för) att säga ja till Natos begäran att skicka åtta Jasplan samt 130 man till en kostnad av 200 miljoner kronor till en bas i Italien för stridsuppdrag i Libyen. Beslutet att säga ja till Nato var ett av de första som den nye S-ledaren Håkan Juholt fattade och som alltid är utrikspolitiken en fortsättning på inrikespolitiken.
Juholt må låta annorlunda än den tidigare S-ledaren Mona Sahlin, men också Juholt ställer upp bakom den borgerliga agendan och strävar efter att etablera fastare band till ett eller flera av högeralliansens partier.
Både högerregeringen och Nato kunde leva med att den nye S-ledaren insisterade på att de svenska Jasplanen inte skulle tillåtas att medverka i stridsinsatser mot mål på marken. ”Att svenskt stridsflyg inte får delta i insatser mot styrkor på marken är inget problem”, sa Natochefen Anders Fogh Rasmussen när han välkomnade riksdagens beslut.
Sverige deltar mer aktivt i Natos stridsinsatser än vad de flesta av alliansens medlemsländer gör. Det gäller såväl i Libyen som i Afghanistan.
Bomber och missiler över Libyen fick upproret att stanna upp. Det var en reaktionär handling som syftade till att förhindra att revolutionen spreds vidare. Dessutom sporrades despoter runt om i Mellanöstern och Nordafrika till att öka repressionen mot de revolterande massorna. När USA och Nato planerade sina stridsinsatser mot Libyen passade Saudiarabien och Förenade Arabemiraten på att gå in i Bahrain och krossa upproret. I skuggan av Natos bombkrig har de styrande i t ex Egypten och Tunisien tagit till brutala medel för att kväsa rörelsen för en andra revolution. Vidare har Natoräderna mot mål i Libyen förändrat styrkeförhållandet bland rebellerna till förmån för uttalat prokapitalistiska och Västorienterade gruppers fördel.
Under de senaste veckorna har Natos krigsinsats både trappats upp och förlängts med ytterligare tre månader. Målet är numera att störta samma Gaddafi som Västimperialismen tidigare gjorde affärer med och ersätta honom med en person som är mindre nyckfull. Natos insats handlar om makt, prestige och olja och ska ses som ett försök från Väst att undvika att man förlorar ännu mer av inflytande och inkomster i denna så viktiga geopolitiska region.
Eftersom både högeralliansens partier och Socialdemokraterna svansar efter Nato, väntas regeringen och S offentliggöra att även den svenska insatsen förlängs. Denna gång kan det handla om stridsflygplan och marina insatser, vilket Nato har lagt in en förfrågan om. På så sätt ämnar regeringen och S delta i upptrappning i ett krig som riskerar att bli blodigt och långvarigt.
Som ett led i upptrappningen har brittiska Apachehelikoptrar och franska Gazellehelikoptrar satts in i Libyen. Krigets nästa steg kan bli att marktrupper sätts in. Redan har Väst hundratals militära ”rådgivare” i Libyen.
I det som påstods vara ett krig för att skydda civila, dödas numera allt fler civila jämsides med att huvudstaden Tripoli som hyser nära en femtedel av landets invånare håller på att bombas sönder och Libyen delas.
- Inga svenska soldater, flyg och vapen i Natos tjänst.
- Att störta Gaddafi är det libyska folkets sak – stöd revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika.
- Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
- Kamp mot den globala kapitalismens plundring och nykolonialism.
- För en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern och Nordafrika.