Nederländerna: Svara högern med arbetarkamp

av Pieter Brans, Socialistisch Alternatief (ISA i Nederländerna) // Artikel i Offensiv

Geert Wilders och hans högerextrema Frihetsparti (PVV) vann det nederländska valet den 22 november. Men är hans valseger ett uttryck för att hela samhället har gjort en högersväng? Nej, snarare är det ett uttryck för ett enormt missnöje med den traditionella politiken och en brist på ett vänsteralternativ, vilket gjorde det möjligt för Wilders att vinna antietablissemangsröster.

I flera opinionsundersökningar har det stått klart att de flesta arbetare och unga i Nederländerna inte står till höger på den politiska skalan. Till exempel är en majoritet för att höja minimilönen, för att införa en miljonärsskatt, för avskaffande av subventioner för fossila bränslen, med mera. Nyligen hölls den största klimatmarschen någonsin i Nederländerna.
Den enda frågan är: vem ska betala för klimatomställningen? Vanliga arbetande människor har verkligen inte råd med det, något Wilders drog nytta av.
Wilders lyckades också dra vinning av den oro som finns i samhället kring migrationen; att världen går från en kris till en annan och de många krig som rasar. Många människor fruktar att de kommer att få betala för eländet i världen.
På den oron svarade Wilders med att säga att om vi stoppar flyktingar från att komma in i landet och utvisar fler kommer det finnas pengar till sociala förbättringar som sänkt pensionsålder, höjda minimilöner och högre bostadsbidrag. Wilders politik syftar till att splittra arbetarklassen – ställa arbetare mot arbetare – och därmed försvaga kampen mot våra verkliga motståndare: storbolagen och deras medbrottslingar.

Det är det kapitalistiska systemet som skapar krig och kriser. Vi kämpar för en värld där ingen längre ska tvingas till att bli flykting, och en del i den kampen är idag att stå upp mot högerpopulisternas krav på asylstopp. Det finns tillräckligt med resurser i Nederländerna för jobb, välfärd och bostad till alla, men landets rikedomar är i händerna på en liten superrik minoritet.
Under valrörelsen stod det tidigt klart att högern skulle vinna. Orsaken till detta är att det inte fanns ett arbetarparti. Det har inte funnits något massarbetarparti sedan början av 1990-talet, vilket reducerade valet till att handla om vilket borgerligt parti som bäst kan företräda den härskande klassens intressen.
Under senare tid har media framställt Wilders som mer ”sansad och moderat”. Det är en ”moderering” av en varg i fårakläder. PVV står konsekvent upp för nationalism och rasism – ett vitt, blont, kristet Nederländerna där andra befolkningsgrupper och religioner inte ska få finnas – och vill ha en folkomröstning om ett Nexit (Nederländernas utträde ur EU), slopa klimatmålen, och dra ned det statliga stödet till kultur och public service.
Även om Wilders har hållit tillbaka sin och partiets rasism för att underlätta regeringsbildningen kan den när som helst tas upp igen. Den kapitalistiska staten gav arbetarna endast begränsade rättigheter, men de få rättigheter som finns kan tas tillbaka om behovet uppstår och om de inte försvaras ordentligt.
PVV är och förblir inte bara ett parti som medvetet skapar en uppdelning i första och andra klassens medborgare, det är också ett parti utan någon form av interndemokrati (det har inga medlemmar).

SP (Socialistpartiet, ett socialdemokratiskt parti) led sitt sjunde valnederlag under Lilian Marijnissens ledning. Partiet backar från 9 till 5 mandat. Uteslutningen av den röda ungdomsorganisationen och många vänstermedlemmar har försvagat SP. Marijnissens paroll om att ”i en regeringskoalition är vi en vakthund” imponerade inte på väljarna.
BIJ1 (ett antirasistiskt vänsterparti som saknar ett tydligt klassprogram) försvann på grund av interna stridigheter och partiledaren Sylvana Simons avgång. Djurrättspartiet PvdD förlorade hälften av sina platser. Sammantaget finns det tyvärr mycket lite kvar av de ”små vänsterpartierna”. Det kommer praktiskt taget inte att finnas någon kritisk röst i parlamentet under den kommande perioden.
Alla partier på högerkanten har problem som sätter hinder i vägen för bildandet av en ren högerregering, och de som sätter sig i en regering ledd av Wilders räds väljarnas dom. Detsamma gäller VVD, som under de senaste 13 åren har lett olika regeringskoalitioner, men som nu i en Wilderledd regering skulle tvingas spela andrafiolen.
Att kopiera PVV:s retorik och krav har aldrig varit något problem för VVD:s ministrar och parlamentsledamöter. Men att de som skulle ses som springpojkar åt premiärminister Wilders och PVV samt vara medansvariga för dess misslyckanden är mycket mindre tilltalande för dem.

Högerpartierna kan enas om hårdare tag mot flyktingar och om att minska invandringen, men har mycket svårt att enas på andra områden. Det kommer exempelvis bli mycket svårt att enas kring vilken socialpolitik som ska drivas; om det ska hållas en folkomröstning om ett nederländskt utträde ur EU där ett ja skulle bli oerhört svårt att omsätta i praktiken och orsaka ännu mer kaos än Brexit. Stödet till Ukraina kan bli en tvistefråga.
Och slutligen: även om en ren högerregering bildas kan den snart falla, vilket har varit fallet med tidigare högerregeringar, eftersom alla partier som deltar i regeringen är villiga att spela varandra spratt så länge de kan dra nytta av det.
Nederländernas arbetare har under det senaste året vunnit framgångar i sin kamp, särskilt vad gäller lönerna. Den kampen ger en väg framåt efter valet. Och om fackföreningarna och de sociala rörelserna ska kunna driva igenom sina krav på en rejäl höjning av minimilönerna, bygga bort bostadsbristen, klimat­omställning och stoppa vapenleveranserna till Israel, krävs handling: demonstrationer, blockader, strejker, plus politisk självständighet.
Det får inte finnas några illusioner eller någon svansföring till den härskande klassens så kallade ”progressiva flygel”, som påstår sig sträva efter en mer miljövänlig och hållbar kapitalistisk produktion. Naturligtvis är det bättre än en produktion baserad på fossila bränslen. Naturligtvis kan vissa förbättringar också göras inom kapitalismen. Men det är fortfarande en produktion som bygger på exploatering av naturen och arbetskraften. Inget av de befintliga partierna kommer att göra något åt detta.

Vad kan den nederländska arbetarrörelsen och socialister i Nederländerna göra i denna situation? Den fackliga federationen FNV har med rätta gått ut och sagt att den kommer att försvara alla sina medlemmars konstitutionella rättigheter. Detta måste breddas till ett försvar av deras gemensamma intressen. Till exempel genom en kraftfull kamp för indexreglerade löner för att säkra reallönerna. Att gå ut på gatorna mot den växande fattigdomen och bostadsbristen samt intensifiera kampen för en minimilön på 16 euro i timmen.
Det är det bästa sättet att möta en period med en högerregering. En lågkonjunktur kommer att intensifiera kraven på åtstramningar bland högerpartierna.
Det är också nödvändigt att arbeta med att bygga ett nytt demokratiskt och socialistiskt arbetarparti för att ge styrka åt kampen, bryta de borgerliga partiernas monopol på den politiska arenan och ge ett socialistiskt svar på kapitalismens kaos och kriser.

Valresultatet
Parlamentet har 150 mandat.
Resultat (förändring jämfört med valet 2021).
PVV (extremhögern): 37 mandat (+20)
PVDA/GL (socialdemokrater/miljöparti): 25 (+8)
VVD (högerliberalt): 24 (-10)
NSC (nytt högerparti): 20 (deltog inte 2021)
D66 (liberalt): 9 (-15)
BBB (högerparti med bas på landsbygden): 7 (+6)
Ytterligare tio partier har mellan 1 och 5 mandat i parlamentet.
Källa: Dagens Nyheter/TT