Nej till marknadshyra – lärdomar av kampanjen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Som samordnare av kampanjen vill jag delge några erfarenheter av dessa månader av organisering som ger bäring på kommande kamper.

1. Kampen kan inte stoppas

Pandemin och viljan att minska smittspridningen håller folk isolerade. Sverige håller fast vid att oavsett hur mycket handel och aktivitet som i övrigt pågår i samhället har just utomhusdemonstrationer den hårdaste begränsningen av alla områden och bland alla länder i Europa.
Men inte ens detta kan hindra oss från att protestera. Kan vi inte ha stora demonstrationer får vi ha små men väldigt många istället. I många delar av världen begränsas demokratin, men kampen hittar vägar fram ändå.

2. Trycket i bostadsfrågan

Frågan om hemmet har växt enormt under pandemin. Vi uppmanas stanna hemma, men alla har inget hem att vara i. Trångboddhet har varit en av de mest pådrivande faktorerna i smittspridningen världen över, liksom privatiseringar och så kallade marknadslösningar som sådana (se katastrofen i äldreomsorgen). Redan innan pandemin var sju av tio väljare emot marknadshyror.
Vid varje tillfälle har kampanjen Nej till marknadshyra överträffats av viljan att kämpa. Vårt mål med det första stormötet den 19 januari var 100 deltagare – det kom 150. 
Vårt mål med 18 april var 100 protester runt om i landet – nu är det några få dagar kvar och redan finns det 130 protester inplanerade för dagen.

3. Motståndet är starkt och aggressivt

När en har kampanjat på stan har det varit relativt lätt att få stöd för Nej till marknadshyra, samtidigt som det är lite av ett rött skynke för högermänniskor trimmade av Timbros lobbyism. Fastighetsägarkapitalet är en stark kraft i svensk ekonomi, som bara har växt i och med den utbredda bostadsspekulationen, boomen i bolån och utförsäljningarna. 
För att klara av att stå emot denna starka kraft krävs en motkraft. Det räcker inte med digitala kampanjer. Hyresgästföreningen provade det redan vid allbolagens införande för tio år sedan, med katastrofala följder. Det krävs att mobilisera massorna underifrån. 

4. Kunskap och kraft underifrån

Bland hyresgästaktiva landet runt finns en enorm kunskapsbank i både bristerna i bostadspolitiken, bristerna i fastighetsskötseln och hur det kan göras bättre. Problemen är mycket lika, från Kiruna i norr till Malmö i söder. De här rösterna tas inte tillvara på i den traditionella hyresgästorganiseringen eftersom den inte sker demokratiskt. 
Till exempel ska samråd egentligen inte ske med hyresgästerna närvarande och inte heller beröra underhållsfrågor. Förhandlingar om hyror har inte möjlighet att sätta riktig motvikt eftersom hyresstrejk inte används. Men kampanjen Nej till marknadshyra har visat på kraften underifrån. Utan några som helst ekonomiska medel har vi skapat en rörelse som baserar sig på att folk vill och kan engagera sig tillsammans med sina grannar på ideell bas för att det är viktigt. 
Det här är så långt ifrån Hyresgästföreningens konsulter, tjänstemän och pampar med miljonlöner, nio-till-fem-”engagemang”, hemliga utredningar och uteslutningar samt kompromisser med den politiska makteliten man kan komma. 

5. Behovet av organisering

För arbetare och lågavlönade och alla som kämpar för rättvisa är organisering A och O. Ska vi uppfinna hjulet på nytt varje gång hinner vi aldrig ikapp i racet. En viktig orsak bakom Nej till marknadshyra är att det redan fanns organisationsstrukturer som hade mod och kraft att ta initiativet. 
Rättvisepartiet Socialisterna har varit en motor. Även Kommunistiska partiet och lokalgrupper i Vänsterpartiet, likväl som Hyresgästföreningar med kamptraditioner så som HGF Södermalm, HGF Sala, HGF Norra Göteborg och Norra Järva Stadsdelsråd. Redan för två år sedan satte 18 aprilkommittén i Göteborg upp datumet för protesten och Nätverket Rädda Hyresrätterna samlade till stora demonstrationer. 
Nästa gång någon säger att ”nu ska vi inte tänka på medlemsvärvning, nu ska vi bara ordna den här protesten” är det inte en hjälp till kampen, utan en stjälp. Vi måste helt enkelt i de dagskamper vi driver samtidigt värva medlemmar och ta sikte på den långsiktiga kampen att förändra samhället, annars finns inte organisationerna där nästa gång de behövs. Kampanjen Nej till marknadshyra har upparbetat en viktig organisationsform av samarbete, informationsutbyte, stormöten och lokalgrupper.

6. Vänstern behöver gå samman och ta kamp

I kampanjen har många olika vänstergrupper gått samman; vänster-socialdemokrater, vänsterpartister, trotskister, kommunister och anarkister. Vi har samarbetat och funnits som struktur och idéstöd, samtidigt som vi gemensamt har lyft fram och öppnat för att det är en hyresgäströrelse för alla, oavsett om man organiserar sig politiskt eller inte. 
Det är den här metoden som skulle behövas på en rad andra områden. Det behövs ett uppror inom vården, det behövs inom äldreomsorgen och inom skolan. Det skulle behövas ett nytt parti för arbetare och för välfärden. Ett parti med en obruten linje från vad som sägs verbalt i riksdagen och den faktiska kamp som ordnas på arbetsplatser och i kvarter. 
V:s lokalgrupper som har engagerat sig i Nej till marknadshyra har visat att detta är något som efterfrågas och att det skulle behövas en större rikskraft som tog sådana initiativ på fler plan.