foto: Jorge Mejía peralta / Flickr CC
Massrörelsen mot regeringens nedskärningar har brutalt tryckts ned. En oberoende vänster måste akut byggas.
Sedan april har Nicaragua blivit till ett blodbad, med över 400 döda ovanpå tusentals skadade, arresterade och försvunna. Orsaken är den berättigade massrörelsen mot försöken från Daniel Ortega-regeringen, i samförstånd med IMF (Internationella valutafonden), att införa en social skyddsreform. Reformen skulle bland annat sänka pensionsvärdet.
Massrörelsen blev brutalt förtryckt av regeringen, som använde såväl statsapparaten som paramilitära organisationer med metoder som påminde om Somoza-diktaturen.
Regeringens våld radikaliserade det folkliga motståndet och omvandlade den till en genuin revolt mot regeringen, bestående av studenter, bönder, ursprungsbefolkning, arbetare och fattiga i städerna. Rörelsen hade starka drag av spontanitet och självorganisering utan någon etablerad centraliserad ledning.
Några dagar senare tvingades regeringen till reträtt vad gäller pensionsreformen, men det var för sent. Denna sociala explosion var ett uttryck för åratal av ackumulerat missnöje, sociala spänningar och motstånd mot den nyliberala, prokapitalistiska politiken hos Ortega-regeringen.
FSLN (Sandinistiska nationella befrielsefronten), ledd av Ortega som har styrt landet sedan 2007, har degenererat till den grad att den har blivit till ännu ett verktyg för storkapitalet samt för Ortegas, hans vicepresident Rosario Murillos och de ”nyrika” pseudo-sandinistiska oligarkernas egna intressen.
Det finns absolut ingenting kvar av FSLN, den organisation som ledde revolutionen mot Somozo 1979 och inspirerade miljontals arbetare och bönder i hela Latinamerika. Det tragiska ödet för sandinista-revolutionen har ett oräkneligt antal lärdomar för vänstern i Latinamerika och hela världen.
När Somoza avsattes stannade regeringen, ledd av Ortega och FSNL, halvvägs i genomförandet av de revolutionära uppgifterna. I motsats till vad som hände i Kuba undvek de att expropriera storföretagen och införa planekonomi. Deras illusioner om blandekonomi öppnade för internt sabotage från USA-imperialismen, med bland annat bildandet av reaktionära väpnade styrkor (så kallade ”contras”).
Den imperialistiska offensiven och misstagen från Ortega och sandinisterna, där de anammade en allt mer ”pragmatisk” ekonomisk politik som var än mer avlägsen revolutionens idéer, ledde till FSNL:s nederlag och en återkomst för högern i valet 1990.
Sedan dess har Ortega och FSNL gått mer och mer högerut, både politiskt och praktiskt. De byggde allianser med delar av den gamla oligarkin och högern, exempelvis med den korrupte ex-presidenten Arnoldo Alemán. Ortega knöt också band till det reaktionära etablissemanget inom katolska kyrkan där han försonades med den gamla fienden till sandinisterna, kardinalen Miguel Obando y Bravo, och stödde lagförslag på totalt abortförbud i landet.
Efter nederlaget 1990 förlorade Ortega också valen 1996 och 2001. När han vann valet 2006 hade Ortega och ledningen inom FSLN redan konsoliderat sin högersväng och allianser med den gamla nicaraguanska oligarkin.
Den ekonomiska modell som Ortega hyllade baserades på en nyliberal politik, med privatiseringar som öppnade jordbruks-, gruv- och fiskesektorerna för utländskt kapital, med mera. Detta fördjupade den underdåniga, beroende karaktären av den nicaraguanska kapitalismen i förhållandet till imperialismen, som samtidigt garanterade vinster och förmögenheter åt den lokala oligarkin och den nya rika eliten kopplad till sandinismen.
Ett exempel på detta var bygget av Nicaraguakanalen för att länka samman Atlanten och Stilla havet, som gavs till ett kinesiskt konsortium. Om det byggs klart kommer det att betyda en monumental ekologisk katastrof och en allvarlig attack på de påverkade regionerna. Bland andra konsekvenser kommer det att innebära en förorening av Nicaraguasjön och att 25 000 människor tvångsförflyttas.
Sen 2014 har projektet mött protester från bönder och ursprungsbefolkning till försvar av naturen, vilket har skakat om den politiska och sociala situationen. Kanalbygget började 2015, men har stoppats på grund av att det kinesiska företag som ansvarade för bygget gick i konkurs.
Som i andra latinamerikanska länder har en ekonomisk tillväxtmodell baserad på främst export inte eliminerat social ojämlikhet och fattigdom, utan istället byggt upp mer motsägelser och skapat än mer explosiva politiska situationer.
Nicaragua är fortfarande det näst fattigaste landet i Latinamerika, där halva befolkningen lever i fattigdom. Siffran på landsbygden är 68 procent.
I denna situation är det folkliga motståndet mot Ortegas pensionskontrareformer, hans nyliberala politik och den auktoritära, repressiva regeringen helt berättigat och förtjänar stöd från vänstern i Latinamerika och hela världen. Trots att regeringen fortfarande använder sig av viss vänster- och anti-imperialistisk retorik för att manipulera minnet av den historiska revolutionen 1979 spelar den samma spel som högern och imperialismen. Ett oräkneligt antal ledare för den autentiska sandinismen har tydligt fördömt Ortega.
Dock finns det vissa åt vänster som upprepar Ortegas förvrängningar. Nyligen jämförde Monica Valente, utrikespolitisk talesperson för det brasilianska PT (Socialdemokraterna), konflikten i Nicaragua med demonstrationerna i Brasilien 2013 och sa att det då var fråga om agerande från ”små studentgrupper, särskilt från privata universitet, finansierade av USA”.
Det uttalandet visar att ledningen inom PT inte har förstått någonting om juniprotesterna i Brasilien 2013, och än mindre om dagens händelser i Nicaragua. Juni 2013 var ingen högerrörelse, utan en folklig explosion med enorm transformeringspotential som dock inte greps på grund av sveket från den traditionella vänstern i landet samt svagheten hos den nya vänster som håller på att byggas upp.
I fallet Nicaragua finns det ingen tvekan om att Ortega måste bekämpas, och att ett vänster- och arbetarklassalternativ måste byggas.
På grund av allvaret i situationen är det uppenbart att sektorer inom högern och imperialismen, som tidigare hade mycket att tjäna på Ortegas regering och dess förmåga att dämpa social kamp, nu ser att regeringen inte längre kan tjäna deras intressen. De försöker slänga honom överbord och hantera situationen på ett sätt som gynnar dem.
Detta är naturligt i denna utveckling. Det innebär verkligen inte att vänstern borde försvara Ortega på grund av de reaktionära avsikterna hos skikt inom högern och imperialismen.
Vänsterns roll är att uppmuntra oberoende organisationer och arbetarnas och de fattigas kamp för sina rättigheter och bästa intressen. Rörelsen måste förkasta varje allians med cheferna, högern, imperialismen och kyrkan. Arbetarklassen, studenter, bönder, ursprungsbefolkning och kvinnor kan bara lita på sin egna oberoende, organiserade styrka. Kampen behöver vara demokratiskt organiserad underifrån med kampkommittéer bestående av demokratiskt valda representanter, koordinerat på en nationell nivå.
Bara på denna grundval kan ett verkligt alternativ till Ortega, den traditionella högern och imperialismen byggas. Om inte kommer det att bli nya nederlag, med eller utan Ortega.
