Nej till svenskt Natomedlemskap

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I helgen blev det formellt klart att S-toppen och regeringen säger ja till svenskt Natomedlemskap. På ett odemokratiskt, kuppartat sätt och med hjälp av en cynisk chockdoktrin ska Sverige därmed bli med i den USA-ledda militära allians som stavas Nato. 

Socialdemokratins och regeringens beslut har fattats i fullt samförstånd med högern, det så kallade ”näringslivet” och Försvarsmakten, som länge har kampanjat för ett Natomedlemskap.  
De socialdemokratiska pamparna körde också över det svaga interna motståndet. Mer än kanske något annat har Natokuppen avslöjat att Socialdemokraterna blivit ett rakt igenom borgerligt parti. I strävan att kuppa igenom ett Natomedlemskap blev den påstådda ”säkerhetspolitiska dialogen” inom S till en travesti på demokrati. I de möten som hölls fick bara partitopparna komma till tals och synas i bild.
”Den så kallade ’dialogen’ i det socialdemokratiska partiet om Nato ikväll visade med all önskvärd tydlighet att det redan är bestämt av partiledningen vad som gäller i Natofrågan”, skrev Kent Vilhelmsson, socialdemokrat som jobbar på ETC, efter att ha deltagit på ett av dessa “dialog”möten. 
Och när den socialdemokratiska partistyrelsen möttes i söndags fanns bara ett förslag till beslut – ja till Natomedlemskap.  

Natomotståndet får inte låta sig nedslås. Nu gäller det att snabbt svara maktelitens Natokupp och den tilltagande militarismen med protester, argument och uthållighet. Vårt nej till Nato är också ett nej till Putin – och ja till omedelbar militär nedrustning, kärnvapenförbud och att världens arbetare och förtryckta förenas i en allians underifrån för en värld i fred och frihet.
Behovet av en stark socialistisk vänsteropposition är skriande och i kampen mot Nato kan även fröet till arbetarrörelsens socialistiska återfödelse – ett nytt arbetarparti och demokratiska, kämpande fack – sås. 
Kampen för fred – mot krig och militarism – går som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia. ”Kamp mot militarismen, med andra ord, klargöra den principiella grundvalen för denna kamp: militarismens ekonomiska sammanhang med den kapitalistiska utvecklingen och dess politiska sammanhang med kapitalets klassherravälde”, är socialisters huvuduppgift skriver författarna till ”Det befästa fattighuset – antimilitaristisk handbok” som gavs ut av det socialdemokratiska ungdomsförbundet, ryggraden i den tidens socialistiska vänster, 1913.
Så sent som i mars menade statsminister Magdalena Andersson att ett svenskt Natomedlemskap ytterligare skulle destabilisera Europa, och andra ministrar hävdade att det inte var aktuellt med en ansökan. Men den till en början något tröga S-ledningen insåg  dock snabbt därefter  att nu ville husbonden, den härskande svenska miljardärsklassen och det övriga borgerliga etablissemanget, att tillfället skulle tas i akt att med en hätsk propaganda överge den, visserligen falska, men ändå besvärande “alliansfriheten”.   

Sverige och Finland var redan innan Natos främsta samarbetspartners. Men ett medlemskap innebär inte bara kulmen på ett nära samarbete, utan är en kvalitativ förändring som fullbordar det borgerliga systemskiftet av utrikes- och säkerhetspolitiken; Sverige, och Finland, går med i en militär allians som redan från första stund vilar på USA-imperialismens strategiska kärnvapen. Det är också den härskande klassen i USA som, enligt Nato, ska ha ”absolut kontroll” över kärnvapen. 
Alla påståenden om att ett medlemskap i Nato skulle vara “konfliktavhållande” (utrikesminister Ann Linde) och vara möjligt med kombinera med nedrustning och motstånd mot kärnvapen är falska. Det är precis tvärtom; som en förberedelse för Natomedlemskap gjorde den svenska och den finländska regeringen gemensam sak med Natoländernas regeringar och vägrade att ansluta sig till FN:s förbudsavtal mot kärnvapen, som regeringarna i 60 länder har ställt sig bakom. 
”Sverige kan fortsatt vara en stark röst i världen för nedrustning”, påstår statsminister Magdalena Andersson. Men det var länge sedan som militär nedrustning var något som Socialdemokraterna stod upp för, gemensamt med högern har man istället höjt rösten för militär upprustning , gett fullt stöd till samt deltagit i Natos krigsinsatser samt uppmuntrat den stora vapenexporten..

Ju mer positiv till Natomedlemskap som regeringen har blivit, desto mer har det satsats på militären. Som ett led i chockdoktrinen beslutade regeringen i mars, med stöd av samtliga riksdagspartier, Vänsterpartiet inberäknat,  att öka de militära utgifterna till 2 procent av BNP, vilket är Natos minimimål. Men redan innan hade den S-ledda regeringen inlett den kraftigaste militära upprustningen i modern tid, som innebar en höjning av försvarsanslagen med totalt 85 procent mellan 2014–2025.  
Som Dagens Nyheter skrev den 10 mars:
”Före dagens besked har riksdagen beslutat att försvarssatsningarna skall öka successivt fram till 2025. I den planen ligger att försvarsutgifterna skulle gå från 71 miljarder kronor 2021 till 94 miljarder kronor 2025. Då skulle försvarets andel motsvara 1,5 procent av BNP.
Att höja försvarsanslaget till 2 procent av BNP skulle innebära att en försvarsbudget på 127 miljarder kronor 2028 jämfört med de 90,3 miljarder som var planerade för samma år.”

Denna gigantiska upprustning kommer att innebära nya nedskärningar i välfärden och en ursäkt för att dröja med klimatomställningen samt skattehöjningar för vanligt folk. Men också att ännu fler unga tvingas göra värnplikt och blir med i Natos militära arrangemang samt krigsoperationer.
Lögnen om att dagens upprustning för krig säkrar morgondagens fred blir inte mer sann för att den upprepas. Den globala militära upprustningen gör världen farligare och ökar krigsriskerna.  Ukrainakriget hade föregåtts av en militär upprustning och uppladdning i både Ryssland och i Natoländerna, och i krigets spår har Östeuropa och Östersjöregionen blivit mer militariserat än någonsin. Europa är mindre säkert än någonsin sedan 1945. 

Ett medlemskap innebär att Sverige i ännu högre grad bidrar till Natos militära uppladdning i östra Europa och Östersjöområdet, vilket medför ökade spänningar och tilltagande krigsrisk, men också, som Dagens Nyheter skriver den 14 maj, en krigsförberedande roll som den svenska militären omedelbart väntas få inom Nato vid ett medlemskap: 
“Förutom det geostrategiska läget väcker även delar av det svenska försvaret intresse hos de andra Natomedlemmarna. Framför allt lyfts det svenska flygvapnet som en positiv förstärkning av luftförsvaret i norra Europa. Den svenska Försvarsmakten förfogar över drygt 90 stycken Jas 39 Gripen, vilket gör det till det största flygvapnet i Norden.
Även i Baltikum, som i princip saknar egna flygförband, ser man positivt på hur det svenska flygvapnet kan stärka luftförsvaret i området. Det gäller även marinen och de marina specialförbandens roll. Svenska ubåtar är ansedda som några av de bästa i världen och skulle kunna stärka upp där Baltikum är relativt svagt. 
Med Gotland som bas kan man dominera Östersjön och kontrollera kommunikationerna till sjöss och i luften, konstaterar även den svenska försvarsmakten. Men även i norr kan svenska förband spela en viktig roll inom ramen för ett framtida Natomedlemskap.”

I utbyte mot att stödja Sveriges och Finlands Natomedlemskap vill Turkiets Erdoğan ha vapen, pengar och än mer uppbackning i sitt krig mot kurder och oppositionella, och kommentarerna från den svenska S-regeringen visar att man har beredd att gå honom delvis till mötes. Med rätta varnar Kurdo Baksi i Expressen den 16 maj för att ”kurderna riskerar att betala den blodiga fakturan för ett svenskt och finskt Natomedlemskap”.
I Erdoğans och den maktfullkomliga turkiska regimens villkor för att stödja ett svenskt och finländsk Natomedlemskap – att kurder och andra oppositionella ska utlämnas samt att exempelvis kurdiska lokaler ska stängas – krossas på nytt myten om Nato som demokratins förkämpe.

I Erdoğans och den maktfullkomliga turkiska regimens villkor för att stödja ett svenskt och finländsk Natomedlemskap – att kurder och andra oppositionella ska utlämnas samt att exempelvis kurdiska lokaler ska stängas – krossas på nytt myten om Nato som demokratins förkämpe.

Ett vanligt argument för Natomedlemskap är att ”då står vi inte ensamma om ryssen kommer”. Det är också detta så kallade argument som genomsyrar den ”säkerhetsanalys” som regeringen och högeroppositionen har beställt för att kunna säga ja till Natomedlemskap. 
Men det är närmast omöjligt att föreställa sig ett scenario där någon utländsk makt skulle angripa ett alliansfritt Sverige. Däremot innebär ett medlemskap i Nato en förpliktelse att både öva för, rusta för och delta i krig som något annat Natoland skulle dras in i. Ju mer Sverige har närmat sig Nato, ju fler militära insatser har också Sverige dragits in i, som exempelvis Natos 20 år långa krig i Afghanistan och bombkriget mot Libyen. 
På vilket sätt skulle freden gynnas av att också Sverige hamnar under Natos kärnvapenparaply? 
Eller som Rolf Ekéus, tidigare ambassadör och chef för FN:s vapeninspektionsprogram för Irak, sammanfattade: ”Det enda verkliga hotet mot Sveriges säkerhet är en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Medlemskap i Nato skulle innebära att vi då blir en direkt part i konflikten.” 

Socialdemokraterna hävdar i sitt ja-beslut att man ska verka för ”unilaterala förbehåll mot utplacering av kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium” och hänvisar till att både Danmark och Norge påstås ha fått garantier mot kärnvapen på deras territorium och ett undantag för utländska baser. 
”Men det har urholkats. För två år sedan gick den norska regeringen med på att områden i bland annat Nordnorge får användas som baser och att amerikanska bestämmelser gäller där. Den danska regeringen har beslutat att tillåta utländska baser på Bornholm” (Dagens Arena den 11 maj). 
Och till och med Natoförespråkarna menar att även om Sverige skulle få garantier mot kärnvapen i fredstid gäller det inte vid kris- och krigssituation samt att som Natomedlem ”får vi räkna med att exempelvis amerikanska fartyg bestyckade med kärnvapen kan anlöpa svenska hamnar”, som en Natovän uttryckte det.
Inte minst USA-imperialismen välkomnar att Finland och Sverige går med i Nato eftersom det bland annat skulle ”stärka Natos inflytande i norra Europa ända upp till Arktis, ett område som blir allt viktigare ur geopolitisk synvinkel på grund av dess naturresurser, strategiska läge och många territoriella anspråk” (CNN den 10 maj).  

Den svenska kapitalismen och särskilt landets krigsindustri ser nya vinster hägra när Sverige blir med i Nato. Ukrainakriget och regeringens ja till Nato har fått värdet på krigsfabriken Saabs aktie att öka med 80 procent. Nato är bra för företagen, det var slutsatsen i en gemensam debattartikel från Svenskt Näringsliv och dess motsvarighet i Finland. ”Intresset ljuger aldrig”, som Karl Marx påpekade. 
Nato är en imperialistisk militär allians som bildades för att främst tjäna den amerikanska kapitalismens intressen och samla Väst i en allians mot rivalerna på världsarenan, och eftersom USA-imperialismens främsta rival är Kina förbereder Nato också en vändning gentemot den indo-pacifiska regionen och Kina.
Det innebär en upptrappning, med den svenska regeringens aktiva medverkan, av den imperialistiska maktstrid och militära uppladdning som orsakade Ukrainakriget och som hotar att sätta världen i brand. 

Därför säger RS/Offensiv:
• Nej till svenskt Nato-medlemskap. 
• Varken Putin eller Nato – kamp mot all imperialism.  
• Rusta välfärden, inte militären.  
• Stoppa vapenexporten. Förstatliga krigsmaterielindustrin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion. 
• Global kamp mot imperialismens plundring och militarism. Omedelbar militär nedrustning och kärnvapenförbud. Bygg en massrörelse mot krig, terror och våld – för en socialistisk värld i fred och frihet.