Av Socialistiska Kamprörelsen (ISA i Israel/Palestina) – styrelsen.

Med Mellanöstern på randen till ett regionalt krig, och medan grymheterna i folkmordsattacken mot Gaza fortsätter, diskuterades och antogs följande perspektivdokument av styrelsen för Socialistiska Kamprörelsen (ISA i Israel/Palestina).

Introduktion

Vid en tidpunkt då regionen befinner sig i en särskilt instabil situation, och trots massornas strävan i hela regionen och världen efter ett avtal om eldupphör, fortsätter Netanyahus blodiga kapitalistiska regering och den israeliska extremhögern att begå massövergrepp mot invånarna i Gazaremsan. Detta inbegriper den fruktansvärda massakern på Al-Tabi`een-skolan, där fördrivna palestinska familjer sökte skydd, den 10 augusti i Gaza City. 

Denna regim fortsätter också att medvetet skada gisslan, samtidigt som den stärker ockupationsstyrkornas närvaro i Gazaremsan på längre sikt och drar regionen till randen av ett regionalt krig. Att USA:s och medlarna Qatars och Egyptens regeringar har förklarat att det är bråttom med förhandlingar, samtidigt som Washington fortsätter att ge ett avgörande stöd till den israeliska högerregimens agerande och militära spelrum, innebär inte att man tar itu med de grundläggande orsakerna till krigskrisen. Även om Netanyahu plötsligt skulle ge vika för taktiska överväganden och acceptera uppgörelsens huvuddrag i det nuvarande läget, kommer hans regering att fortsätta främja ett barbariskt ockupationskrig och militär aggression – samt upprätthålla fattigdom och masslidande.

I skuggan av den militära spänning som råder i regionen och det historiska blodbadet i Gaza diskuterades och antogs ett perspektivdokument den 9 augusti av Socialistiska Kamprörelsens styrelse. Dokumentet, som också diskuteras i våra avdelningar och som presenteras här för övervägande efter mindre redaktionella justeringar, är produkten av kollektivt arbete och diskussion, som ett bidrag till vidare diskussion. Vi inbjuder arbetare, studenter och ungdomar från alla samhällen, som på olika sätt är engagerade i kampen för att stoppa kriget och de fasor det orsakar i den israeliska kapitalismens ockupationsregims tjänst och i världsimperialistmakternas intressen, att läsa denna analys och diskutera med oss om vägen framåt för kampen och nödvändigheten av att föra fram ett politiskt alternativ för socialistisk förändring.

————–

Netanyahus blodiga kapitalistiska regering är den farligaste kraften i regionen

Mellanöstern befinner sig närmare ett storskaligt regionalt krig än någonsin sedan den sjunde oktober 2023. I skrivande stund (början av augusti) är spänningen på topp i väntan på en vedergällningsattack från den iranska regimen och Hizbollah – tillsammans eller var för sig – mot Israel. Den amerikanska administrationen har skickat ett hangarfartyg och 12 örlogsfartyg till regionen, och bakom kulisserna, parallellt med diplomatiska påtryckningar från Väst och Öst på Teheran att hålla igen, samlas de rivaliserande regionala koalitionerna under ytterligare en explosiv vändpunkt i denna historiska katastrof.

Det enorma antalet palestinier som har omkommit i Gazaremsan sedan den 7 oktober fortsätter att stiga, och ett slut på de vidriga grymheterna verkar inte vara nära förestående. Netanyahus och den israeliska extremhögerns blodiga kapitalistiska regering – under överinseende av Västimperialismen med USA:s ”demokratiska” administration i spetsen – visar sin roll som den aggressiva kraft vars handlingar sedan den 7 oktober har varit de dödligaste och farligaste på regional nivå.

Socialistiska Kamprörelsen stod upp från första början och deltog i den gränsöverskridande kampen, inklusive en rad demonstrationer under politisk förföljelse, för att stoppa det historiska blodbadet i Gazaremsan – och dess materiella och politiska stöd från regeringar runt om i världen. Vi krävde ett ”alla för alla”-avtal för att bromsa risken för ett regionalt krig och för att störta Netanyahus blodiga kapitalistiska regering.

Den officiella, konservativa siffran på 40 000 döda i alla åldrar på Gazaremsan har länge överstigit den officiella dödstalet för judar under hela den israelisk-palestinska och israelisk-arabiska konflikten i allmänhet sedan 1948 och den sionistisk-arabiska konflikten i sin helhet. Enbart denna siffra är tillräcklig för att illustrera hur det krig som förs av den israeliska högerregimen, formellt mot Hamasorganisationen, i själva verket är ett fullskaligt krig mot den palestinska befolkningen, belägrad som den är mitt i den barbariska helveteseld som har kastats mot den dygnet runt under de senaste 10 månaderna från havet,luften och marken på order av israeliska ministrar och generaler tillsammans med svält, törst, strömavbrott och den systematiska förstörelsen av livets grundläggande infrastruktur. Den kraftiga ökningen av sjukdomar, inklusive polioepidemin, understryker att det totala antalet dödsoffer kommer att skjuta i höjden långt utöver den nuvarande siffran. Enligt en uppskattning som publicerades av den medicinska tidskriften Lancet i början av juli skulle det till och med kunna nå den förfärliga omfattningen av 200 000 dödsfall, omkring 7-9 procent av befolkningen, till följd av detta folkmordskrig.

De israeliska statliga medierna kallar det fruktansvärda dödandet av drusiska barn och ungdomar i Majdal Shams i de annekterade Golanhöjderna för en massaker bara för att stridsspetsen, enligt de resultat som hittills framkommit, var av iranskt ursprung, samtidigt som de rättfärdigar det dagliga ändlösa dödandet av palestinska flickor och pojkar. Den historiska masslakten på palestinier, förstörelsen, svälten, tortyren och övergreppen äger rum under täckmantel av en demagogi om ”säkerhet”, som ett centralt inslag i den israeliska härskande klassens krigspropaganda på internationell och lokal nivå. Detta bygger på det kriminella utnyttjandet av Hamas överraskningsattack och de reaktionära handlingarna med mord, bortföranden och övergrepp i en aldrig tidigare skådad omfattning av vanliga människor, särskilt av den judiska befolkningen den 7 oktober. Men samtidigt avslöjas också Netanyahuregeringens och den israeliska extremhögerns likgiltighet inför gisslans öde, av vilka många dödades direkt till följd av den pågående israeliska militära offensiven.

Roten till den enorma blodiga krisen, vars tyngdpunkt fortfarande är den barbariska attacken mot Gazas befolkning, ligger inte i den 7 oktober eller i Netanyahu och hans regering. Den ligger först och främst i den nationella förtryckarregim, belägringen av Gaza, den diktatoriska ockupation och den koloniala bosättarfördrivning som den israeliska kapitalismen påtvingar miljontals palestinier, under överinseende av Västimperialismen inom ramen för dess regionala och globala intresseväv för att befästa sin makt. I den nuvarande militära kampanjen strävar den israeliska härskande klassen, som försöker avvärja varje utmaning mot sina egna intressen i regionen, särskilt efter att åter hävda sin makt. För det andra har den globala interimperialistiska konflikt som leds av USA och Kina i hög grad påverkat utvecklingen av den blodiga krisen, vilket är en dramatisk påverkansfaktor i sig. Den globala interimperialistiska konflikten formar i sig konflikten i Gaza (som främst kännetecknas av massakern på palestinier), som en konflikt mellan en ockupationsmakt och en förslavad nation som strävar efter frihet. Samtidigt formas den regionala konfrontationen mellan det ”antiiranska” lägret under Washingtons beskydd – inklusive den israelisk-arabiska ”normaliseringsprocessen”, som Hamasledningen försökte störa – och den regionala alliansen, ”motståndsaxeln”, som leds av Iran, under beskydd av Moskva och Peking.

Gazakrisen, som står i centrum för den regionala konfliktspiralen, har skakat om de globala relationerna och massornas medvetenhet. Den är integrerad som en polariserande och skärpande faktor i den globala interimperialistiska maktkampen mellan USA och Kina. Ingendera sidan vill ha krig eller är intresserade av att kaoset i regionen sprider sig, men båda sidor har ett klart intresse av att försvaga motståndaren. Peking och Moskva har sponsrat Hamasledningen och offentligt ställt sig bakom den iranska motattacken i april, som innebar en upptrappning av den israelisk-iranska konflikten, och de arbetar för att stärka Teherans och dess allierades militära kapacitet. Samma dag som befälhavaren för den amerikanska militärens CENTCOM [USA:s militära centralkommando för Mellanöstern och Centralasien], general Michael Kurilla, anlände till Israel (den 5 augusti) för ett samordningsmöte med Israels säkerhetsminister Yoav Gallant, anlände också chefen för Rysslands nationella säkerhetsråd, Sergei Shoigu (Putins tidigare krigsminister), till Iran för ett möte med president Masoud Pezeshkian och Irans stabschef Mohammad Bagher för att sammankalla företrädare för de palestinska fraktionerna i Peking i juli, vilket ingår i Pekings kampanj för att skapa en bild av att man utmanar ”Västvärldens” militära aggression, i synnerhet i Gaza, såsom medlare och stabilisator gentemot Washingtons militära stöd till den israeliska krigsmaskinen. Kampanjen riktar sig såväl till massorna som till regimerna i regionen och i det nykoloniala ”globala syd”. Från andra hållet försöker USA-imperialismens militära ingripande i regionen upprätthålla sin underminerade hegemoni, bland annat genom vapenleveranser, direkta attacker mot styrkor som har identifierats som Teherans ombud, genom att leda en koalition för att stoppa attacker från Teheranlägret och samtidigt uppvisa makt med hjälp av hangarfartyg – ett ingripande som spelar en nyckelroll för att utvidga den israeliska kapitalismens militära handlingsutrymme.

Denna blodiga kris har utlöst den mest utvecklade och utbredda internationella proteströrelsen på många år, inklusive de första stegen inom den organiserade arbetarklassen. Även om denna rörelse inte är av den omfattningen att den kan stoppa ockupations- och krigsmaskineriet, är den en viktig faktor i den dynamik som driver ett antal kapitalistiska regeringar, även i ”Väst”, att vidta åtgärder för att mildra och till och med mjukt utmana, via juridiska och diplomatiska kanaler, det extrema förtrycket av palestinierna. Det är ett bevis på omfattningen av den komplicerande vändning som den blodiga krisen i Gaza har inneburit för Västimperialismens läger, när kapitalistiska regeringar även i ”Väst” pressas till att ta avstånd från att identifieras med de grymheter som den israeliska kapitalismen utövar i Gaza med avgörande hjälp av amerikanska och europeiska vapensystem. Det är dock inte en grundläggande underminering av den israeliska kapitalismens internationella förbindelser med Washington och Västmakterna, eftersom de fortfarande är den starkaste stödjepunkten i Mellanöstern när det gäller att försvara den israeliska statens intressen inom ramen för den regionala och globala styrkebalansen.

Det Västimperialistiska blockets grundläggande stöd till den israeliska kapitalismen för upp en grundläggande intressekonflikt till ytan, den mellan de härskande klasserna och de massor runt om i världen som vill få ett slut på grymheterna i Gaza och förtrycket av palestinierna. Förföljelsen av demonstrationer för att stoppa offensiven mot Gaza och nedtryckandet av dem i ett antal ”Västländer” sedan den 7 oktober, men också i länder i regionen, särskilt under den jordanska monarkin och al-Sisis regim i Egypten, liksom av Abbas palestinska myndighet, har avslöjat denna kontrast. Detta var särskilt tydligt genom den politiska förföljelsen och polisförtrycket i många fall av den tumultartade vågen av studentrevolter på universiteten, som nådde sin kulmen i april-maj. Denna revolt började bland ungdomar i den mest destruktiva imperialistmakten i världen, utmanade Bidenadministrationen och inspirerade till handling runt om i världen, inklusive bland palestinier på båda sidor av den gröna linjen. Den har ebbat ut under polisens tillslag och i och med terminens slut, men massornas ilska kommer att fortsätta leta efter vägar för utbrott.

Den blodiga kapitalistiska regeringen Netanyahu och den israeliska extremhögern fortsätter att stå inför en allvarlig legitimitetskris, inklusive en  stor rörelse, med grupper som kräver ”överenskommelse nu” och ”val nu”, och uppmaningar från den militanta flygeln av gisslans familjer till Histadrut (den organiserade fackföreningsrörelsens viktigaste centrala organ) att leda en generalstrejk för dessa krav. Även om uppmaningen till en ”uppgörelse nu” inte kategoriskt och konsekvent är kopplad till motstånd mot kriget, utmanas den israeliska högerregimen till en uppgörelse som enligt uppgift ska innefatta ett slut på den militära offensiven i Gaza, samtidigt som rösterna som kräver ett slut på kriget blir allt fler.

Samtidigt återkommer palestinska demonstrationer och proteststrejker under den militära ockupationen på Västbanken och inför de dagliga brutala attackerna mot befolkningen och de brutala framstötarna för att utvidga det koloniala bosättningsprojektet under krigets täckmantel som pågår. Detta visar att dödandet, arresteringarna, omfattningen av förtrycket och grymheterna inte lyckas bryta ner kampandan och strävan efter frihet och ett värdigt liv. Den övervinner ofta rädslans barriär. Innanför den gröna linjen, trots förföljelse och förtryck, vid sidan av de stora demonstrationer som organiserats av Högsta uppföljningskommittén för de arabiska massorna i Israel [ett paraplyorgan för palestinier som är israeliska medborgare] under de senaste månaderna, har en viktig trend av initiativ och organisering utvecklats bland unga palestinier på och utanför campus.

Hotet om en regional konflikt i den israeliska kapitalismens och ockupationens tjänst

Mordet den 31 juli på Ismail Haniyeh, ordförande för Hamas politiska byrå, när han befann sig i Teheran på en av regimens ”revolutionsgardister” anordnad tillställning för installationen av Irans president Masoud Pezeshkian från den ”reformistiska” falangen, kom omedelbart efter mordet på Hizbollahs högste militäre ledare Fuad Shukr i Dahieh i Beirut. Två barn, en syster och en bror, fanns bland de fem civila som dödades i bombattentatet i den södra förorten, där dussintals skadades. Detta var kalkylerade, dramatiska provokationer som har drivit regionen till den närmaste punkten hittills för ett scenario med ett högintensivt regionalt krig. Detta föregicks av mordet på befälhavaren för Hamas militära gren, Mohammed Deif, den 13 juli (där han enligt Hamas inte dödades), i närheten av den så kallade ”säkra zonen” i al-Mawasi, Khan Younes, där 90 palestinier dödades och hundratals skadades. Som en överlevande invånare i tältlägret vittnade: ”Attackerna träffade två områden, vart och ett med minst 100 tält. I varje tält fanns en familj på sju eller åtta personer. Han sade att han såg barn med avhuggna huvuden och människor som delats i två delar, och när räddningsstyrkorna kom träffades deras folk också av missiler” (Haaretz, 16 juli).

Syftet med morden är taktiskt och propagandistiskt, i ett försök att demonstrera överlägsenhet militärt och underrättelsemässigt, samtidigt som man arrogant spelar på möjligheten att glida in i en omfattande militär upptrappning, vars tunga pris skulle betalas av massorna i regionen. Dessutom tjänar dessa attacker till att flytta fokus till Iran och till att öka stödet för en fortsatt militär kampanj. Gantz parti och hans tidigare partner Sa’ar, som fram till nyligen var en del av den blodiga kapitalistiska regeringen, har vänt sig till att utmana regeringen från höger med krigshetsande konkurrens.

Detta kombinerade drag kom bara några dagar efter att Netanyahu, under sitt första officiella internationella besök sedan den 7 oktober, möttes av applåder i en orkestrerad uppvisning i den amerikanska kongressen, medan tusentals protesterade mittemot Capitol Hill, vilka han hånade, särskilt HBTQ+-personer bland dem. Bidens tillbakadragande från presidentvalet skadade Trumps chanser, som strax innan hade fått ny fart efter mordförsöket på honom. Men det faktum att Biden är en lame duck och det ännu möjliga scenariot med en Trumpcomeback i det nu hårt konkurrensutsatta loppet fram till november ingjuter beslutsamhet i Netanyahu och den högerextrema israeliska regeringen.

Detta trots att utvecklingen under det globala ”valåret” illustrerar att de krisframkallande processerna i det kapitalistiska systemet – som under de senaste veckorna har utlöst masskamp i Kenya och enorma demonstrationer mot levnadskostnaderna i Nigeria och ett massuppror i Bangladesh som ledde till premiärministerns avgång – inte bara driver farliga krafter till makten, sådana som i allmänhet sympatiserar med Netanyahu, högerpopulismen och extremhögern, utan också föder ilska mot regeringar och politisk polarisering, inklusive radikalisering till vänster. Netanyahus ”vän” Modi förlorade sin majoritet i det indiska parlamentet, och parallellt med detta återspeglar nederlaget för det konservativa partiet i Storbritannien och nederlaget i Frankrike för Macrons konservativa höger med valsegern för den nya folkfronten (NFP) mot extremhögern den sociala jäsningen och signalerar till Netanyahuregeringen en något mindre tålmodig officiell politik från de centrala makterna i det västerländska imperialistblocket. I USA kommer en Harrisledd regering att fortsätta sitt grundläggande stöd för den israeliska kapitalismen, men den kommer också att utsättas för ett ökat tryck att blidka allmänhetens ilska över grymheterna i Gaza. En Trumpledd administration kommer inte att ”dansa efter Netanyahus och den israeliska extremhögerns pipa” och kommer sannolikt att vara instabil och pressad att undvika storskaliga militära interventioner. Den kommer dock återigen att verka för ett ännu tydligare, råare och mer flagrant stöd för ockupationen och förtrycket av de palestinska massorna – trots att detta bara kommer att underblåsa en ännu större massilska på global nivå mot USA-imperialismen och framkalla ännu mer bestämda motrörelser bland arbetarklassen och ungdomen.

Biden kritiserade offentligt mordet på Haniyeh och sade att det ”inte bidrog till” att främja ett avtal om eldupphör. Enligt New York Times och Washington Post informerade den israeliska regeringen Vita huset först i efterhand om mordet i Teheran, som man ännu inte tagit något officiellt ansvar för, vilket väckte ilska. Pentagons toppskikt var särskilt förvånat över beslutet att utföra dådet i hjärtat av Teheran och därmed sporra den iranska regimen till vedergällning. Det rapporterades ursprungligen att Khamenei hade beordrat någon form av direkt attack mot staten Israel. Den iranska regimen och Hizbollah har dock inget intresse av ett fullskaligt krig på grund av risken för stor förstörelse och förlorad kontroll. De är inte i stånd att utdela ett militärt nederlag, och konsekvenserna av en total konfrontation kan i slutändan innebära att den politiska utmaningen mot dem intensifieras på hemmaplan (vilket de senaste årens massuppror i Iran och Libanon har antytt).

Sedan den 7 oktober har den israeliska härskande klassen arbetat för att utnyttja den möjlighet som uppstått för att stabilisera ockupationsordningen och kapitalets styre genom ett försök att militärt genomdriva betydande förändringar i status quo. Detta är fallet när det gäller förändringar i ockupationens konstruktion på Gazaremsan, samtidigt som man förstör den senare, krossar medvetenheten genom statsterrorism, minskar Hamas militära makt och ett kringflackande sökande efter möjligheten att införa en alternativ infrastruktur för civil administration som kan fungera som en pålitlig underleverantör till den israeliska ockupationen. Röster inom det israeliska etablissemanget, även utanför Netanyahus regering, har upprepade gånger klargjort sin önskan att behålla direkta ockupationsstyrkor på delar av Gazaremsan och fortsätta den organiserade offensiven där i flera år framöver.

Mordet på Haniyeh gör inte Hamasledningen mer desperat. Hamas toppskikt är inte splittrat, det förlitar sig på en bred social stödbas – som också härrör från dess image som en defensiv kraft mot ockupationens brutala aggression – och åtnjuter politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Teheran, och till och med en blygsam sponsring från Moskva och Peking. Dessutom har ockupationens barbariska militära aggressioner under de senaste månaderna, med tanke på vänsterkrafternas svaghet i regionen, som väntat lett till ett relativt ökat stöd för Hamas bland allmänheten. Och även om al-Qassambrigaderna i den militära maktbalansen redan från början befann sig i en klart underlägsen position i förhållande till ockupationsstyrkorna och har försvagats organisatoriskt, är det ett faktum att regionens starkaste militärmakt, uppbackad av världens starkaste makt, under nästan ett helt år inte har kunnat kuva dem och de andra väpnade styrkor som deltar i partisankrigföring mot invasionen i den belägrade, utsvultna och förstörda lilla enklaven. I ett antal fall rapporterades det också om omgrupperingar av väpnade styrkor på olika platser som redan var mål för intensiva attacker från ockupationsstyrkorna, bland annat på norra Gazaremsan. Enligt amerikanska underrättelseuppskattningar i början av maj var 65 procent av Hamas tunnlar fortfarande användbara. I början av juli hade endast 3 av de 24 Hamasbataljonerna på Gazaremsan förlorat sin stridsförmåga (enligt CTP:s och ISW:s undersökningar). Trots detta investerar ockupationsmakten i att bygga infrastruktur för ett långsiktigt direkt grepp över ”Netzarimkorridoren” och delar av Gazaremsan.

Det är ännu oklart (i början av augusti) hur Teheran kommer att reagera på mordet på Haniyeh, men även om en ”slagväxling” som skulle möjliggöra ”inneslutning” och efterföljande förhandlingar om en eventuell uppgörelse inte kan uteslutas, skulle det vara förvånande om Hamasledningen i detta läge släppte sina viktigaste förhandlingsvillkor. Detta gäller i synnerhet med tanke på de växande internationella påtryckningarna mot den israeliska militära kampanjen.

Det faktum att mordet i januari i Beirut på Haniyehs ställföreträdare Saleh al-Arouri uppenbarligen inte ledde till Hamas kapitulation, och att de arroganta morden på ledare för Hamas och Hizbollah under de senaste decennierna inte har försvagat dessa rörelser det minsta, deras relativa militära styrka har bara ökat, gör inte att den israeliska högerregimen  omprövar sin politik. Den svär fortfarande på att mörda även Sinwar, som under tiden har valts ut för att ersätta Haniyeh som ordförande för Hamas politiska byrå. Att spänna musklerna med mordpolitiken är avsett att förmedla makt, men det avslöjar samtidigt en djup svaghet i form av ett desperat ”äventyrligt” beteende, inför djupet av den strategiska kris som den israeliska kapitalismen befinner sig i. Detta är ytterligare ett steg i den eskalerande dynamiken i den expanderande regionala konflikten mot en storkonflikt, trots de informella återhållande ”överenskommelser” som försöker reglera omfattningen av användningen av eldkraft. Varje krig har sin egen interna logik, och i en konfliktdynamik där ingen av sidorna har intresse av att ”vika ner sig” tänjs responsen ut till nya områden.

Den iranska regimen har förklarat sin avsikt att utkräva ett ”högt” pris, medan den israeliska högerregimen, som åtminstone leker med tanken på en ”förebyggande attack”, fortsätter att intensifiera hoten om en total israelisk offensiv mot Libanon, inklusive återockupation av territorium i södra Libanon. I synnerhet utnyttjar de cyniskt den blodiga händelsen med dödandet av barnen från den diskriminerade drusiska befolkningen i Majdal Shams, även om det bör noteras att de Likud- och Smotrichministrar som kom dit för att dansa på blodet också framkallade ilskna rop, bland annat i samband med en regeringspolitik för husrivningar.

Hotet om vedergällning från Teheran följs också från Ansar Allah (houthierna) efter den exempellösa förödande bombningen av Al-Hudaydah den 20 juli, efter den dödliga explosiva drönare som avfyrades mot Tel Aviv. Den israeliska regimens toppskikts beslut att bomba ”enorma mål” i Jemen efter månader av förberedelser är integrerat i logiken att införa ”chock och skräck”, statsterrorism, vilket återspeglas i Gallants uttalande: ”Den eld som för närvarande brinner i Jemen kan ses i hela Mellanöstern”. Detta är ett led i ansträngningarna att avskräcka rivaliserande krafter från att ta militära initiativ och att med militära medel och med djupt stöd från Västimperialismen forma den regionala ordningen för ”dagen efter” i enlighet med den israeliska kapitalismens intressen. De israeliska bombningarna dödade hamnarbetare, orsakade en miljökatastrof och skadade en viktig ekonomisk pulsåder som kollektiv bestraffning för de jemenitiska massorna.

Den amerikanska och brittiska imperialismens pågående militära intervention i ett misslyckat försök att stoppa störningarna i världshandeln på grund av houthiernas operationer i Röda havet – som dessa makter anser vara mer oroande än tiotusentals förlorade palestinska liv – omfattade inte strategiska bombmål som hamnen i Al-Hudaydah, uppenbarligen av rädsla för destabiliserande konsekvenser. Det är en viktig importhamn som fungerar som en artär inte bara för vapenleveranser utan också för leverans av bränsle, mat och medicin, vilket är viktigt för en befolkning som på grund av proxykrig mellan de härskande klasserna i regionen har dragits in i det pågående hotet om hungersnöd. Efter attacken betonade houthierna att de inte hade för avsikt att dra tillbaka sin militära aktivitet i samband med den israeliska regimens militära aggression, och de fortsatte att attackera fartyg i Röda havet.

Den israeliska attacken mot Jemen var inte Netanyahus infall. Hela den israeliska härskarklassen samlades kring händelsen och ministrar från yttersta högern protesterade mot att de återigen hade knuffats ut från beslutsfattandet (även om de i den allmänna dynamiken förvisso är en inflytelserik faktor som driver Netanyahu och regeringen i en ännu mer aggressiv riktning). Drönarattacken dagen innan, som utfördes av samma reaktionära Ansar Allah-organisation och som dödade en invånare i närheten av den amerikanska ambassadens filial i centrala Tel Aviv, gav den önskade förevändningen. Syftet med attacken var inte bara att återupprätta prestigen efter den missade avlyssningen av drönaren till Tel Aviv, utan också att rikta ett brinnande hot mot Teheran och dess allierade, i synnerhet Hizbollah.

Militära analytiker i den israeliska pressen betonade det faktum att ”målet för attacken [i Jemen] var mer än 1 700 kilometer bort, 200 kilometer längre bort från Teheran”. Dagen före attacken mot Jemen förklarade USA:s utrikesminister Blinken att ”eftersom kärnteknikavtalet ’kastades ut’ beräknas Iran nu vara en eller två veckor från kärnvapenkapacitet – istället för ett år”. Den 19 april, efter den iranska salvan, attackerade den israeliska militären enligt uppgift radarn till ett S-300 luftförsvarsbatteri i Iran som var kopplat till det regionala försvaret av kärnkraftsanläggningen i Natanz. Även om en direkt attack mot Irans kärnanläggningar skulle vara ett potentiellt komplicerande vågspel från den israeliska regimens sida, kan ett sådant scenario inte uteslutas med tanke på konfliktdynamiken i regionen. Å andra sidan kan en upptrappning av Israel-Irankonflikten i sig sporra den iranska regimen till att gå vidare mot att utveckla militär kärnvapenkapacitet.

Den israeliska kapitalismen befinner sig mitt i en flerdimensionell kris och vänder sig till ett mer aggressivt, pyromaniskt beroende av eldkraft i ett försök att ”släcka” krisen och återstabilisera regionen. Gallant, som offentligt motsätter sig att Ben-Gvir ingår i Israels ”krigskabinett” eftersom han menar att det är en ”pyroman som försöker tända eld på Mellanöstern” – något han twittrade den 24 juli, beklagar att det israeliska ”krigskabinettet” i oktober beslutade att inte inleda ett fullskaligt krig mot Libanon av rädsla för att förlora kontrollen över händelserna, och  propagerar öppet för ett ”krig som kommer att förändra verkligheten” vid gränsen mellan Israel och Libanon. Tiotusentals människor har evakuerats på båda sidor om gränsen i flera månader eftersom utnötningskriget fortsätter att rasa med medelhög intensitet, något som  är tydligt kopplat till den fortsatta militära offensiven mot Gaza och blockerar de indirekta israelisk-libanesiska förhandlingarna under Washingtons och Paris beskydd om en lösning på landgränsen.

Hotet om ett fullskaligt krig mot Libanon uttrycker en strävan hos den israeliska härskande klassen att hitta ett tillfälle att begränsa Hizbollahs militära styrka i ett försök att stabilisera gränsen – efter decennier av israelisk militär aggression, med krig, ockupation och försök till regimskifte i Libanon – och försvaga den militära utmaningen från Teheran och dess allierade. De israeliska hoten om invasion har hittills skjutits upp, både under öppna påtryckningar från Washington, men också på grund av den israeliska härskande klassens ovilja att ta itu med komplicerande konsekvenser. Detta är särskilt fallet vid en tidpunkt då resurserna i den israeliska kapitalismens krigsmaskin fortfarande investeras intensivt i vågen av död och fruktansvärd förstörelse mot befolkningen på Gazaremsan. Men provokativa attacker och mord i Libanon, Syrien och Iran fortsätter, och törsten bland delar av Israels härskande klass efter en regional maktdemonstration i Libanon växer.

Även om det än så länge är oklart om Netanyahu och Gallant har fattat beslut om att inleda en total attack mot Hizbollah, och även om Hizbollah självt helst undviker att glida in i ett fullskaligt krig, kan de israeliska morden och skenattackerna leda till just en sådan dramatisk vändning. Ett fullskaligt krigsscenario mellan den israeliska armén och Hizbollah skulle innebära en extrem katastrof för de libanesiska massorna, men också omfattande vedergällningseld in på israeliskt territorium, som en del av en regional militär upptrappning. Med tanke på Hizbollahs missilarsenal skulle antalet dödsoffer på marken i Israel kunna uppgå till 15 000, enligt en uppskattning av en tidigare chef för Israels nationella säkerhetsråd.

Parollen om ”total seger” och splittringen inom den israeliska härskarklassen

Omedelbart efter morden i slutet av juli uppmanade Gallant arrogant till en uppgörelse, enligt uppgift för att skapa en ”triumfbild” och förhindra ett scenario med en spiral av militära slag som skulle eskalera utom kontroll, och tydligen också i ett försök att blidka gisslans familjer. Men som Netanyahu, Gallant & Co visste, driver mordet på iransk mark återigen den iranska regimen till att utnyttja en regional koalition för att åstadkomma ett dramatiskt svar. Det faktum att det är en palestinsk ledare som har mördats kan göra det svårt för den israeliska regimen att utnyttja samma koalition som hjälpte den att avvärja den iranska spärrelden i april. För övrigt är det i detta sammanhang värt att nämna att vid den tidpunkten beräknades kostnaden för enbart det israeliska avlyssningsförsöket till över 2 miljarder shekel [5,5 miljarder kronor], vilket ungefär motsvarar det belopp som Histadrutordföranden Bar-David i år, på bekostnad av utebliven rehabiliteringsersättning för arbetare i den israeliska ekonomin, överlämnade på ett silverfat till Smotrich för att finansiera kriget.

De indirekta förhandlingarna mellan den israeliska regeringen och Hamas lades naturligtvis först på is efter mordet. Som Qatars premiärminister undrade: ”Hur kan en medling lyckas när den ena sidan mördar den andra sidans representant i förhandlingarna?”. Ännu en gång beslutade den israeliska regeringen att fortsätta sin militära aggression och att, trots läpparnas bekännelse, avvisa ett avtal om eldupphör och ett utbyte av gisslan och fångar som en del av en nedtrappning i regionen. Det är ingen tillfällighet att Netanyahu inte nämnde förhandlingarna i sitt tal till den amerikanska kongressen, samtidigt som han försökte motstå både internationella påtryckningar och en envis israelisk proteströrelse för ett ”avtal nu”. En solid majoritet av den israeliska allmänheten har faktiskt stött denna allmänna uppmaning under den senaste tiden.

Konturerna av den uppgörelse som i månader har främjats av Washington,  och som är tänkt att leda till ett utbyte av gisslan och fångar, och till ett skenbart slut på den omfattande militära offensiven i Gazaremsan börjar skönjas. Man har förlitat sig på medling från Quatar, Egypten och till och med Turkiet och haft stöd från kretsar inom den israeliska härskande klassen och i de högsta skikten av den israeliska militären och staten Israels ”säkerhets”-apparater. Gång på gång har den israeliska regeringen försökt att militärt tvinga bort villkoret att avsluta kriget och dra tillbaka alla ockupationsstyrkor från Gazaremsan, genom att fräckt ställa krav på kontroll över ”Philadelphikorridoren” för att skärpa belägringen och lämna kontrollstationer i hjärtat av Gazaremsan för att kunna kontrollera befolkningen. Men de upprepade rapporterna under flera månader som sedan vederläggs, inklusive tidigare offentliga tillkännagivanden från Biden om ett avtal om eldupphör som förväntas slutas ”inom kort”, återspeglar en verklig debatt bland Israels härskande klass, som objektivt sett saknar en tydlig väg till en verklig stabiliserande exitstrategi.

Trots det överväldigande stödet från Washington, och trots de utökade parametrarna för vedergällningsaktioner i form av allt mer extravaganta eldöverfall som för regionen närmare randen till utvidgat krig, har den israeliska kapitalismen inte obegränsat spelrum i “förintelsekriget”. Som vi har förklarat är gränserna för dess makt först och främst rotade i den regionala och globala styrkebalansen mellan klasserna. Särskilt i Mellanöstern efter den revolutionära vågen 2011 har rädslan för massorna i regionen, och särskilt för ett ingripande av arbetarklassens krafter, under de senaste månaderna blockerat al-Sisi-regimens och den jordanska monarkins samarbete med Israel om möjligheten till etnisk rensning i form av massfördrivning från Gaza till Sinai. Dessa omständigheter, i kombination med behovet av att rättfärdiga den militära offensiven internationellt men också lokalt i de israeliska massornas ögon, pressar den israeliska härskande klassen att försöka hålla ministrarna från yttersta högern utanför den militära kampanjens beslutsfattande fokus. Trots den kolossala omfattningen av dödande och förstörelse fruktar den israeliska härskande klassen extremhögerns strävan efter en återkolonisering av Gaza och avskräcks från logiken att lösa vad den härskande klassen betraktar som sitt ”demografiska problem” genom att tillgripa ett program för maximering av fysisk utrotning. Denna punkt belyser en del av den inneboende svagheten hos den israeliska härskande klassen, som agerar som om ingen makt i världen kan stoppa den från de grymheter som den utsätter Gaza och regionen för. I det här sammanhanget är den israeliska härskande klassen, trots att det pågår ett oemotsvarat massmord på palestinier, till skillnad från den etniska rensningen under Nakba 1948, inte i stånd att tvinga fram ett faktiskt tillbakadragande av den palestinska nationella rörelsen.

Strävan att till varje pris uppnå en falsk bild av ”total seger”, som Netanyahu uttrycker det, för den israeliska kapitalismens ockupationsregim och för Västimperialismen efter floder av blod, driver på motståndet mot en fortsättning av den israeliska militära offensiven mot Gaza ännu mer kraftfullt runt om i världen och även i det israeliska samhället. I detta sammanhang har splittringen inom den israeliska härskande klassen fördjupats. Huvudfåran fruktar att ett rått, äventyrligt och oflexibelt förhållningssätt till ”krishantering”, påverkat av Netanyahus och de högerextrema ministrarnas snäva politiska överväganden, kommer att medföra vad de ser som onödiga kostnader i de internationella relationerna, särskilt med Washington och regimer i regionen, och kommer att få konsekvenser som kommer att förstärka destabiliserande processer även i det israeliska samhället.

Netanyahu var inte den enda faktorn som torpederade en överenskommelse mellan den israeliska regeringen och Hamasledningen under de senaste månaderna. Det är dock tydligt att toppskiktet inom det israeliska ”säkerhetsetablissemanget” nyligen har hamnat på kant med Netanyahu, särskilt kring förhandlingarna om ett avtal, som de ser som nödvändigt för den israeliska kapitalismen som ett stabiliserande drag, medan Netanyahu kritiserar dem för att vara ”mesar” och uppmanar dem att ”istället för att sätta press på premiärministern, sätta press på Sinwar”. Detta är den viktigaste spänningspunkten nu i samband med ”krishantering”, som en del av en återupplivad spänning mellan Netanyahus och Likudministrarnas högerpopulism och de högerextrema ministrarnas program å ena sidan, och å andra sidan den härskande klassen och toppskiktet inom ”säkerhetsetablissemanget” och statsapparaten. Den offentliga politiska spänningen mellan Netanyahu och [försvarsminister] Gallant – där den förre återigen vill avsätta den senare, till och med mitt under en krigskris – är en underavdelning i denna process.

Detta är en återgång till de huvudsakliga konfliktlinjer som den nuvarande regeringen stod inför redan före den 7 oktober, och som uttrycktes i den klassöverskridande rörelsen mot planen på en ”rättslig kupp”, vilken kulminerade i generalstrejken i mars 2023 (det föregående protestutbrottet kallades med etablissemangets ytliga namn ”Gallant Night”, med hänvisning till utbrottets rötter). Detta följde på Netanyahus försök att avskeda Gallant, som hade uttryckt ”säkerhets”-apparatens reservationer mot regeringens agenda. Upplösningen av regeringens lilla ”krigskabinett” efter att Gantz parti ”Statslägret” dragit sig ur i juni, efter att det försökt fungera som en ”vakthund” för den härskande klassens intressen i Netanyahus regering för att hantera krisen, signalerade den härskande klassens relativa svaghet gentemot Netanyahus regeringskoalition. De är oförmögna att styra hans hand mitt under den blodiga krisen, än mindre att upplösa hans regering. Det faktum att den israeliska allmänhetens stöd för Gantz bara har minskat under de senaste månaderna och inte ökat ens efter hans avgång från regeringen, är ytterligare ett tecken på svagheten hos ”oppositionen” inom ”center-höger”-blocket gentemot Netanyahublocket.

Även om regeringen är impopulär är den beroende av en betydande minoritet av den judiska befolkningen och har hittills lyckats hålla tillbaka sina skarpa interna motsättningar – även i samband med påtryckningar om att den ska visa att den arbetar för att rekrytera judiska ultraortodoxa (Haredim) till militären samtidigt som den förlänger den allmänna värnpliktsperioden för ockupationens behov. Knessets uppehåll fram till slutet av oktober gör det procedurmässigt lättare för Netanyahu att behålla den styrande koalitionen och att skjuta upp tidiga val, där han skulle stå inför ett valnederlag. Att han kan behålla makten är ett uttryck för svagheterna hos de krafter som utmanar honom, både inom den härskande klassen och bland massorna, som inte kan vika ihop honom och flytta honom åt sidan.

Den israeliska militärens talesman Daniel Hagaris offentliga uttalande i början av juli om att slagorden om att ”krossa Hamas” och att lösa gisslandramat med militära medel i själva verket var osanningar återspeglade en skarp motsättning till Netanyahu och slagordet om ”total seger”. Samma månad inledde ministrar från Likud och den israeliska extremhögern en högerpopulistisk attack mot militärens toppskikt – på liknande sätt som dynamiken kring avrättningen av en soldat i Hebron/Khalil 2016. De ställde sig på reservistsoldaternas sida, de som sexuellt utnyttjade en palestinsk fånge på den ökända förvars- och tortyranläggningen Sde Teiman, det ”israeliska Guantanamo”, och som (undantagsvis) greps. Gallant krävde offentligt att Netanyahu skulle undersöka om inte ministern för nationell säkerhet, Ben-Gvir, avsiktligt fördröjde polisstyrkornas ankomst till anläggningen när en högerextrem samling bröt sig in i den och i en militärpolisbas, tillsammans med regeringsministrar. De högerextrema demonstranterna behandlades med silkesvantar, inte bara jämfört med palestinierna, som skulle ha avrättats under sådana omständigheter, utan också jämfört med familjerna till gisslan och ”Deal Now”-demonstranterna, som har utsatts för våld av Ben-Gvirs polis under den senaste tiden.

Internationella påtryckningar

Den israeliska regeringen står inför en våg av internationella påtryckningar som påverkas av oro bland de styrande klasserna för en utvidgning av den militära konflikten i regionen, destabiliserande konsekvenser för den globala ekonomin – vid en tidpunkt då World Economic Forum varnar för en ”geopolitisk recession” och då den ovanliga volatiliteten på finansmarknaderna tyder på farhågor om en förestående recession i USA och Kina. Detta återspeglar också ökade risker i den regionala och globala kapprustningen, och enorma vapenkrav i samband med krigskriserna i Ukraina och Gaza, liksom politiskt destabiliserande konsekvenser, först och främst inför massilskan och den internationella proteströrelsen. 

Bidenadministrationen, som är den främsta möjliggöraren av det historiska blodbadet, har under de senaste månaderna tvingats in i ovanligt spända relationer till Netanyahus regering, eftersom den öppet misslyckats med att införa USA-imperialismens auktoritet på den israeliska militära kampanjen.

Samtidigt har Labourregeringen i Storbritannien, under trycket från den allmänna opinion som störtade det konservativa partiet i valet, upphävt den brittiska invändningen mot möjligheten, som nu är mer sannolik, att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdar arresteringsorder mot Netanyahu och Gallant på begäran av chefsåklagare Karim Khan. Till skillnad från det dekret som utfärdades mot Putin i samband med kriget i Ukraina är detta fall potentiellt första gången en sådan åtgärd vidtas mot företrädare för en ”västerländsk” regim. Detta är ett eko av intensiteten i de chockvågor som den blodiga krisen i Gaza sänder genom det globala systemet, djupet i den chock som den har orsakat i massornas medvetenhet  runt om i världen och de härskande klassernas försök att dämpa ilskan.

Efter USA:s veto i FN:s ”säkerhetsråd” mot ett fullvärdigt palestinskt medlemskap i FN, meddelade under april-juni ytterligare nio nationalstater, varav fyra i Europa, att de anslöt sig till de flesta länder i världen och erkände den palestinska myndigheten som staten Palestina. Under tiden är de symboliska officiella fördömandena, även med rättsliga medel, av massdödandet och förtrycket av palestinier en positiv utveckling som innebär en något komplicerande faktor för den israeliska härskande klassen, och de kan ibland ha en effekt som sporrar beslutsamhet och självförtroende inom den internationella proteströrelsen. Det är dock viktigt att ha en nykter syn och notera att de inte i sig hotar blodbadet i Gaza, inte utgör något sätt att stoppa det, och i själva verket används av regeringar som en ersättning för mer dramatiska åtgärder, samtidigt som de försöker blidka den allmänna opinionen och dämpa kritiken, och i själva verket främjar illusioner om politiska krafter och institutioner som fungerar som instrument för de härskande klasserna. Således omvandlade al-Sisis regim i Egypten sitt hot om att upphäva fredsavtalet med Israel genom att meddela att man kommer att ansluta sig till den stämningsansökan där man ber FN:s internationella domstol (ICJ) att formellt erkänna den brutala attacken mot Gazas befolkning som folkmord. Det bör noteras att detta steg, som för den kapitalistiska regeringen i Sydafrika var avsett för PR-ändamål, inte hindrade det styrande ANC från att nå en bottennivå i valet i maj och förlora sin absoluta majoritet i parlamentet för första gången sedan apartheids fall, detta som straff för en pågående kapitalistisk kris som berikat en handfull kapitalister och vidmakthållit ett svårt lidande för massorna.

ICJ har hittills avstått från att utfärda en ”order” om en omfattande vapenvila i Gaza, eftersom den inte kategoriskt ifrågasätter själva legitimiteten i den militära offensiven mot Gaza, men den har krävt att staten Israel ska avstå från att invadera Rafah.  I ett rådgivande yttrande, på begäran av FN:s generalförsamling (från 2022), slog ICJ den 19 juli fast att den israeliska ockupationen och bosättningarna på  1967 års territorier inte är ”lagliga”. . En viss förlust av tålamod bland de härskande klasserna, under trycket av den internationella proteströrelsen och geostrategisk sammanflätning, gentemot den israeliska ockupationen i dess nuvarande form,  som identifierar den som en kaosagent för deras system, kommer att leda till mer symboliska åtgärder, inklusive begränsade statliga sanktioner mot ockupationen och bosättningarna på 67 års territorier. ICJ kan fungera som en källa till auktoritet för att motivera specifika åtgärder, även om idén om omfattande statliga sanktioner som Arabförbundets historiska bojkott, som misslyckades, inte finns på dagordningen under överskådlig framtid. I grund och botten har en världsordning baserad på rättsregler aldrig stoppat den israeliska ockupationen, eller imperialistisk aggression och förtryckarregimer i stort, och sedan den nyliberala globaliseringen gav vika för uppkomsten av globala interimperialistiska konflikter har den symboliska avskräckande kraften hos internationella rättsliga mekanismer bara bleknat.

Att stormakternas geostrategiska intressen följer grundläggande globala och regionala konfliktlinjer ligger bakom det faktum att Bidens eller al-Sisis ”röda linjer” i Egypten under månader av barbariskt blodbad på Gazaremsan har visat sig vara anmärkningsvärt elastiska, och att militärt bistånd i en aldrig tidigare skådad massiv skala har fortsatt att flöda trots en långsammare takt och uppmärksammade förseningar i propagandasyfte. Huvuddelen av de arabiska reaktionära regimerna strävar, trots PR-övningar för att avleda allmänhetens ilska, efter att fortsätta på ”normaliseringsprocessens” väg i den utsträckning som omständigheterna tillåter. Den 18 juli träffades tjänstemän från USA, Israel och Förenade Arabemiraten i Abu Dhabi för att främja en diskussion om ”dagen efter”. Att regimer i regionen, däribland Saudiarabien, deltog i den USA-ledda koalition som avvärjde de iranska missilerna mot Israel i april, och att amerikansk militär avvärjde en del av houthiernas spärr mot Tel Aviv, aktualiserade samma grundläggande strategiska konvergens.

På den motsatta sidan finns det ett ökande samarbete mellan den ryska imperialismen och den iranska regimen, vilket har intensifierats efter kriget i Ukraina (och Zelenskyjregimen har å sin sida varit konsekvent i sitt stöd för den israeliska ockupationens grymheter mot palestinierna, som ett led i en kampanj för att förmå den israeliska kapitalismen att ge den omfattande militärt stöd). Enligt medieuppgifter utövade Kreml påtryckningar på Teheran för att få landet att mildra attacken som svar på mordet på Haniyeh, men iranska källor som känner till förberedelserna för attacken bekräftade att ”Ryssland har börjat överföra luftförsvarssystem och avancerad radar till Iran”, mitt under de regionala spänningarna, och Teheran trycker på för att påskynda leveransen av Su-35 stridsflygplan.

Under tiden ingrep Xi Jinping direkt för att övertyga den palestinska myndighetens president Abbas att skicka en delegation för hans räkning till mötet i Peking mellan de palestinska fraktionerna, som avslutades den 23 juli med den konstlade deklarationen av ytterligare ett ”försoningsavtal” på papper. Detta påstås lägga grunden för en koalitionsregering bestående av Fatah och Hamas som ska styra Gaza lokalt i skuggan av ockupationen ”dagen efter”, trots att det är uppenbart att ett sådant arrangemang i praktiken inte skulle vara godtagbart, inte bara för ockupationsmakten utan också för ledarskapet för Fatah och den palestinska myndigheten, där den senare förlitar sig på ett nära samarbete med Västimperialismen.

Erdoğans bonapartistiska regim i Turkiet spelar ett dubbelspel. Den försöker vinna allmänhetens sympati på nationell och regional nivå genom att odla en militant bild som en förstärkare av protestropen mot blodbadet i Gaza – till den grad att den tillkännager en frysning av handeln med Israel fram till krigsslutet och en ihålig retorik som hotar med att ”som vi gick in i Karabach, som vi gick in i Libyen, kan vi göra samma sak mot dem [Israel]”. Samtidigt håller han fast vid Nato och för bara två år sedan återupptog han helt de diplomatiska förbindelserna med Israel. Mot denna bakgrund har Ankara arbetat för att bli en viktig medlare mellan Hamas och den israeliska regeringen, också som en del av en politik som syftar till att positionera sig som en medlare mellan de globala imperialistiska blocken. Dess roll i medlingen förblir dock sekundär.

Dialektiskt pressas de härskande klasserna i ”Väst” att samtidigt, både ytligt och mer fundamentalt, omfamna den israeliska kapitalismen. Till skillnad från kriget i Ukraina, som till en början gav det Västimperialistiska blocket mer utrymme att odla en falsk ”demokratisk” image, ena och polera Nato mot det rivaliserande blocket lett av kinesisk och rysk imperialism, har den massiva militära offensiven mot Gazas befolkning riktat strålkastarljuset mot USA:s och västimperialismens roll i det politiska, ekonomiska och militära stödet till förtrycket och massdödandet av palestinier, och underblåst öppna splittringar mellan de härskande klasserna i blocket. Även om den israeliska regimen alltid har agerat med en viss grad av självständighet när det gäller militär aggression i regionen och dess kontroll- och bosättningspolitik i 67 års territorier, utnyttjar Netanyahuregeringen nu medvetet att den amerikanska imperialismens intresseväv nära binder den amerikanska regeringen till fortsatt militärt, ekonomiskt och politiskt stöd för att stärka den israeliska kapitalismens ställning i regionen.

Som en del av den internationella solidaritetsrörelsen krävde i slutet av juli sju fackföreningar i USA, som representerar cirka 6 miljoner arbetare, att Bidenadministrationen ”omedelbart stoppar det militära stödet till den israeliska regeringen”. Till detta krav anslöt sig dussintals medlemmar av medicinska team från USA som har återvänt från att ha deltagit i medicinska insatser i Gaza och behandlat offer för israelisk eldgivning, de flesta barn och ungdomar. Sjukvårdsteamen förklarade den barbariska karaktären på attackerna mot den palestinska befolkningen, ”Barn blir inte skjutna två gånger av en prickskytt av misstag”. Det världsomspännande kravet på ett vapenembargo mot blodbadet i Gaza och den regionala aggressionen, inklusive växande protester i Storbritannien och Frankrike, bidrar till att direkt avslöja den aktiva roll som regeringarna och kapitalet i vapenindustrin spelar för att underblåsa grymheterna.

Det direkta ingripandet på olika platser runt om i världen av officiella fackföreningar och av oberoende arbetargrupper, däribland medicinsk personal, i protest mot blodbadet i Gaza och i solidaritetsaktioner för att stoppa vapenöverföringar och isolera den israeliska regeringen och ockupationsmyndigheterna, signalerar en nödvändig första väg framåt för att öka trycket på att stoppa den israeliska kapitalismens krigsmaskin. Även protestbojkotter mot israeliska etablissemang med ett centralt krav på att stoppa folkmordskriget, även om de bara har symbolisk vikt, kan stärka protesterna på plats mot den blodiga israeliska kapitalistiska regeringen, både bland palestinier och genom att stärka en vädjan till vanliga arbetare i det israeliska samhället som motsätter sig regeringen och stöder en ”Deal Now”. En strategi som främjar taktiken med riktade, konkreta protestbojkotter mot etablissemanget, tillsammans med en förklaringslinje som tilltalar breda lager av israeliska arbetare som motsätter sig den israeliska högerregimen, har en större komplicerande potential för den israeliska ockupations- och krigsmaskinen än en strategi som abstrakt identifierar hela det israeliska klassamhället som en enda reaktionär massa.

Kamp, organisering, alternativ

Bland palestinierna, i synnerhet på Västbanken, är aversionen mot den palestinska myndigheten och president Abbas, som krafter som i slutändan fungerar som underleverantörer till den israeliska ockupationen, fortfarande djup och konsekvent. PA har tvingats försöka ta över demonstrationerna och protestaktionerna i enklaverna på Västbanken som svar på mordet på Haniyeh, men oberoende protestinitiativ som inte har godkänts av PA har upprepade gånger förföljts och trampats ner. Detta är utöver attacker från statliga och icke-statliga ockupationsstyrkor – nästan 600 palestinier har dödats på Västbanken av ockupationen sedan den 7 oktober. Vid sidan av brutala attacker och etnisk rensning i ”område C” har PA-enklaver på norra Västbanken blivit ett viktigt fokus för frekventa räder, arresteringar och dödande från ockupationsstyrkorna, inklusive drönarattacker, såsom de attacker som dödade 9 palestinier i Tulkarmområdet den 3 augusti.

Det offentliga stödet för Hamas uppfattas av många, särskilt på Västbanken, som ett ”kämpande” alternativ till den grundläggande politiska inriktning som PA-eliten och Fatahs ledning erbjuder (även om Marwan Barghouti, som fängslats av Israel och tillhör en falang som har uppstått ur Fatah, fortfarande är den mest populära palestinska ledaren, och Hamas därför också kräver att han ska släppas som en del av en uppgörelse nu). De två huvudfraktionerna i den nationella rörelsen utgör dock en återvändsgränd, där varje sida representerar ett annat högerpolitiskt program som är förankrat i det kapitalistiska systemet och i slutändan är beroende av stöd och ingripande från imperialistmakterna. Även om allmänhetens stöd för Hamas har minskat något under de senaste månaderna, ligger potentialen för oberoende organisering och åtgärder för att föra fram ett alternativ till vänster hos ett skikt av palestinska ungdomar, särskilt inom arbetarklassen, som höjer sina huvuden inför ockupationens attacker även om deras liv är hotade och förblir skeptiska till de viktigaste fraktionerna.

Den viktiga protest- och organisationstrenden i ett skikt av unga palestinier innanför den gröna linjen, delvis inspirerad av den internationella vågen av studentrevolter på universitetsorterna, inkluderade några nya oberoende formationer, däribland den nya organisationen Jam`etna (جمعتنا) vid Technion, och Joint Committee of Student Cells in Institutions of Higher Education (الهيئة المشتركة للكتل الطلابية في المعاهد العليا) – en koalition av 26 palestinska studentceller på israeliska campus som bildades i början av kriget. Koalitionen tog initiativ till den campusöverskridande aktionsdagen den 28 maj, där palestinier och judar deltog och som omfattade en timslång studiestrejk och en demonstration med cirka 300 demonstranter på Hebrew Universitys campus, som svar på den kriminella invasionen av Rafah, med nyckelbudskap mot utrotningskriget i Gaza och för befrielse från nationellt förtryck. Denna trend uppstod i kombination med och efter en rekordstor mobilisering för demonstrationer mot kriget som organiserades av uppföljningskommittén på landdagen (den 30 mars) och Nakbadagen (den 15 maj). Samtidigt med den internationella vågen verkar den nu vara inne i en nedåtgående fas. Det organisatoriska ramverket kan dock underlätta ytterligare initiativ för fler aktionsdagar. Att hålla diskussionsmöten på lokal och nationell nivå, bland annat med andra krafter inom antikrigsrörelsen, kan bidra till att stärka beredskapen.

Den ”tystnadslag” som förespråkas av ledarna för Israels nationella studentförbund (en studentfederation) i samarbete med den blodiga kapitalistiska regeringen är avsedd att öka förföljelsen från nationalistiska McCarthyiter för att övervaka fakulteter och campus i allmänhet, när dessa  utsätts för krigsmaskinens och ockupationens propaganda. Marknadsföringen av lagen finansieras med cirka en halv miljon shekel (över 1,3 miljoner kronor) från studentfonderna, utan stöd från några av de lokala studentföreningar som utgör federationen. Detta kommer efter förra året, då federationens ledning blockerade ett försök av studenter att mobilisera föreningarna i kampen mot den ”rättsliga kuppen” under förevändningen att det inte är federationens roll att ingripa i ”politiska” frågor. Det faktum att studentföreningar som stödde tystnadslagen drog sig ur efter påtryckningar från kampanjen tyder på att det finns en potential att hindra lagstiftningen. Trots den hårda politiska förföljelsen är Netanyahus skakiga regeringskoalition inte i samma position som Putins bonapartistiska regim. Den är oförmögen att nästan helt trampa ned alla avvikande röster i det offentliga rummet. Mot bakgrund av den ökade statliga inblandningen i de högre utbildningsinstitutionerna återvänder också de akademiska institutionernas ledningar till en ökad konfrontation med regeringen.

Vänsterkrafternas svaghet i hela regionen, och i synnerhet i det israeliska samhället, återspeglas  i den relativa effektiviteten i den ”säkerhets”-demagogi som den israeliska härskande klassen underblåser för att främja nationalistiska reaktioner även utanför regeringens stödbas. Sålunda stödde 69 procent av den vuxna befolkningen i Israel morden i Beirut och Teheran (Maariv, den 2 augusti). Medan allmänhetens misstro mot Knesset och regeringen uppskattas till cirka 80 procent är detta samma nivå som förtroendet för den israeliska militären, och en bred minoritet på 45 procent av befolkningen i Israel – något mer än stödet för Netanyahu – stödjer ett fullskaligt krig från den israeliska högerregimen mot Hizbollah (N12, den 2 augusti).

Efter showcasemorden utfärdade Hostages and Missing Families Forum – som har befunnit sig i en djup kris de senaste månaderna, bland annat under press från regeringen att ”mildra budskapen” och har i praktiken  upphört att fungera som en kamporganisation – ett högeruttalande som underblåste illusionerna i regeringspropagandan om ”militära påtryckningar”. Här ”berömmer man IDF för de viktiga riktade mord som genomförts under de senaste dagarna och veckorna och för de militära framgångarna under de senaste 10 månaderna i Gaza”. Detta är ett bevis på de ideologiska påtryckningar som den härskande klassens huvudströmning utövar på kampen, som den försöker utnyttja för att främja sina intressen mot Netanyahuregeringen. Detta görs med propaganda som inte bara rättfärdigar förtrycket och massdödandet av palestinier, utan också det fortsatta dödandet och skadandet av gisslan, och som pressar regionen till randen av ett regionalt krig. Ledarna för gisslanfamiljernas protestcenter på plats uttryckte dock en mer kritisk och militant linje. De insisterade till exempel på att fortsätta demonstrationerna även när den etablerade högerflygeln, i form av organisatörerna av kampanjen ”Val nu”, uppmanade dem  att avstå från att demonstrera på grund av de militära spänningarna i regionen. Vid en demonstration med cirka 1 000 deltagare i Tel Aviv (den 3 augusti) sade Danny Elgart, bror till gisslan Itzik Elgart, att ”Haniyehs mord är mordet på gisslan och mordet på förhandlingarna”.

Den mycket motsägelsefulla inställningen till den blodiga kapitalistiska regeringen bland huvuddelen av de israeliska protesterna mot den återspeglas i det faktum att samma regering som väcker avgrundsdjup misstro, inklusive mainstreamröster som identifierar Netanyahu som en terrorist, fortfarande kan förlita sig på ett utbrett förtroende för sina militära aktioner. Denna situation återspeglar den israeliska härskande klassens framgångar med att systematiskt förlita sig på nationalchauvinismens gift, med hjälp av säkerhetsdemagogi, för att få miljontals israeliska arbetare att följa dess agenda och distansera dem från kampen och internationell solidaritet mot den – först och främst solidaritet med miljontals palestiniers strävan efter frihet.

Reaktionära patriotiska ideologiska påtryckningar spelar en hindrande roll för att bygga upp ett oberoende politiskt alternativ till vänster om de israeliska etablerade partierna, ett alternativ som bygger på ett program för att lösa de underliggande problem som ligger till grund för den blodiga krisen. Och objektivt sett kan ett sådant program inte erbjuda en utväg som bygger på det kapitalistiska systemet och imperialistiska relationer, utan endast i ett sammanhang av regional kamp mot förtryckarregimerna, kapitalismen och imperialismen, och för socialistisk förändring.

Samtidigt, och detta är en viktig aspekt, leder samma centrala motsättning till sin natur också att man söker efter ett alternativ i processen att dra slutsatser. Utvecklingen av ”krigströtthet”, som har tagit över efter chockverkan från den 7 oktober, och under inflytande av utvecklingen av splittringar inom den härskande klassen, förstärkte således en trend av växande stöd för att stoppa kriget. Det är uppenbart att utrymmet för ett ingripande från vänstern i de israeliska demonstrationerna, med ett tydligt budskap om motstånd mot kriget, har ökat jämfört med den första perioden.

Rörelsen för ”Val nu” är en fortsättning av en del av etablissemangets koalition, kring linjen ”Allt utom Bibi”, från proteströrelsen 2023 mot den ”rättsliga kuppen”. Den parallella rörelsen för ”Deal nu” leds av den militanta flygeln av gisslanfamiljerna och kännetecknas av en mer omfattande mobilisering av ungdomar. När kampen för ”Deal Now” möttes av apati från Netanyahus regering och extremhögern, tog den till olika taktiker för att öka trycket och satte till och med upp kravet på dagordningen att Histadrut-ordföranden Bar-David – som nöjer sig med hycklande och ihåliga läpparnas bekännelser – skulle leda en generalstrejk i den israeliska ekonomin, inklusive protestmarscher till Histadruthögkvarteret i Tel Aviv. Denna begynnande identifiering av den organiserade arbetarklassens potentiella makt bygger också på erfarenheterna av generalstrejken och den centrala roll som idén om strejkvapnet spelade i rörelsen mot ”rättskuppen”. Det bör noteras att även om det bland de palestinska arbetarna innanför den gröna linjen har skett en liknande process med en relativ ökning av strejkvapnets betydelse under de senaste åren, som på sin höjdpunkt omsattes i den starka ”värdighetsstrejken” den 21 maj, så är det förståeligt att Histadrutledningens högerinriktning, som stöder kriget, fortfarande fjärmar dem från idén och ger intrycket att en generalstrejk i den israeliska ekonomin inte kommer att utnyttjas mot det nationella förtrycket av palestinierna.

Detta är en del av en internationell trend som också har manifesterat sig i det israeliska samhället under det senaste decenniet i form av initiativ till ”civila strejker” som en del av rörelser mot diskriminering och förtryck. När det gäller att verka för en generalstrejk i ekonomin är denna rörelse nu till och med mer utvecklad än den historiska israeliska antikrigsrörelsen mot Libanonkriget 1982. Även om den nuvarande israeliska proteströrelsen – med undantag för en liten vänsterflygel – inte kategoriskt motsätter sig kriget och det nationella förtrycket av palestinierna, och är begränsad i omfattning, som ett bevis på det djupa inflytandet från reaktionär säkerhetsdemagogi i hjärtat av krigspropagandan, är rösterna för motstånd mot kriget inom rörelsen i en viktig expansionstrend.

I början av 2023 stod Bar-David och högerbyråkratin i Histadrut emot trycket ”underifrån” att leda en avgörande mobilisering av den organiserade arbetarklassens makt – och särskilt uppmaningar till generalstrejk – för att blockera regeringens planer. I slutändan gick Histadruts högerbyråkrati med på detta, även efter påtryckningar från kapitalets krafter som var desperata nog att satsa exceptionellt (och i det långa loppet farligt för dem, trots den nuvarande Histadrutledningens samarbetsvilja) på att försöka utnyttja en allmän politisk arbetarstrejk mot regeringen för sina syften. Nu, när demonstrationernas omfattning är ännu mindre på grund av den blodiga krisen, och kapitalets krafter är ovilliga att satsa på en liknande aktion, så har Bar-David, Histadruts ”diktator”, större utrymme att undvika att leda verkliga kampsteg. För tillfället kan han nöja sig med att ”tillhandahålla vissa logistiska resurser” för att stödja gisslanfamiljernas aktioner, samtidigt som han klargjorde, till och med vid ett möte i Histadruts representanthus (BINA) i början av augusti, att hans styre inte tänker leda någon generalstrejk ”för en överenskommelse” eller överhuvudtaget.

I ett försök att kringgå den broms som har lagts av högerbyråkratin i Histadrut utlystes ”civila strejkdagar”, baserat på individuella svar på uppmaningen till arbetsstopp, i enlighet med modellen från början av 2023, men utan liknande drivkraft. Protestorganisationernas ingripande bland vissa av de sociala tjänsterna, trots den förväntade betydande svagheten i detta skede av att upprepa patriotisk etablissemangspropaganda, kan spela en förstärkande roll när det gäller att sätta press på byråkratin i fackföreningarna. Även Israel Medical Association, vars högerbyråkrati verkar samarbeta med driften av tortyranläggningen Sde Teiman, har utsatts för påtryckningar att agera som svar på polisvåld mot medicinsk personal vid demonstrationer mot regeringen.

Det är ingen enkel sak att övervinna Bar-Davids hinder, men det är nödvändigt att skapa momentum. Bland annat genom att lokala fackföreningar, liksom arbetarkommittéer (förtroendevalda) för fram en agenda för en kamp i hela landet för att stoppa kriget, för att gisslan och fångarna ska återvända, för en massiv återuppbyggnad i Gaza och alla drabbade samhällen, för välfärd för alla och mot levnadsomkostnadernas kris – inklusive mot regeringens avsikt att höja momsen i januari för att finansiera kriget. En sådan väg skulle kunna bidra till att bygga upp en allmän kamp för en väg ut ur denna djupa kris, utnyttja kraften hos delar av arbetarklassen som för närvarande inte deltar i demonstrationerna, och därmed också stärka stegen i riktning mot arbetsstörningar och strejker vid behov.

Den socialistiska, klassbaserade vänstern antar inte parollen om ”politisk överenskommelse”, trots att den förstår känslan hos många av de demonstranter som förespråkar den, eftersom den skapar förvirring. För det första måste kravet på att stoppa den israeliska offensiven i Gaza och på regional nivå vara ovillkorligt och parallellt med och inte underställt kravet på att ”all for all” (frige gisslan och politiska fångar). För det andra vore det en illusion att tro att samtal mellan ockupationsmakten och den palestinska myndigheten, som bland annat undertrycker protester mot kriget, är nyckeln till att ta sig ur krisen. Nyckeln ligger inte i att övertyga människor om behovet av ett avtal mellan dem, utan i att bygga upp en skarp och tydlig kamp för att få slut på kriget, belägringen och ockupationen, massövergreppen i Gaza och masslidandet på båda sidor om stängslet. En kamp som kräver massiv återuppbyggnad i Gaza och i alla drabbade samhällen på bekostnad av kapitalisterna i Israel, i regionen och i de länder som gav stöd till folkmordsoffensiven; en kamp som är integrerad i en kampanj mot det israeliska kapitalets styre och för socialistisk förändring i regionen, i syfte att möjliggöra ett fullständigt slut på alla former av nationellt förtryck och garantera  lika rätt till existens, självbestämmande, ett liv i välbefinnande och personlig säkerhet.

Sammanslagningen av Arbetarpartiet och Meretz inom ramen för partiet ”Demokraterna” är inget annat än en manöver av etablerade partier från Netanyahus motståndarläger, som föreslår en variant av liberalnationalistisk, prokapitalistisk ”mittenpolitik” under en tunn täckmantel av läpparnas bekännelse till ”välfärd”, utformad för att lura och fånga upp stöd från skikt av den judiska befolkningen som är desillusionerade av ”mitten-högerpartierna”. Demokraternas ordförande Yair Golan, tidigare biträdande stabschef för den israeliska militären, uttryckte starkt stöd för den militära offensiven mot Gaza som han nu uppenbarligen uppmanar till att avsluta, hyllade de mord som utförts av den israeliska högerregimen och främjar en politik för judisk överhöghet med andra ord. Det är ingen tillfällighet att Gantz röstade för regeringens ståndpunkt i omröstningen i Knesset den 17 juli, då man förkastade inrättandet av en palestinsk stat, medan Lapid och Demokraterna inte röstade emot utan avstod från att delta i omröstningen, vilket är typiskt för de krafter som ingick i den tidigare kapitalistiska ockupationsregeringen, som banade väg för Netanyahu och Ben-Gvir. Erfarenheterna från den förra regeringen, som kallades ”förändringsregeringen”, bör tjäna som en varningssignal mot illusioner om en ”mindre ond” väg, som förlitar sig på etablerade krafter som försöker stabilisera snarare än ersätta samma kapitalistiska system som skapade den blodiga krisen och andra enorma kriser.

Socialistiska Kamprörelsen uppmanar till att stärka och bygga upp vanliga människors internationella kamp för att stoppa blodbadet, att främja protest- och strejkåtgärder och att stärka solidariteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna mot nationalistisk hets och ”söndra och härska”, och mot exploatering och förtryck, utan illusioner om kapitalistiska etablissemangskrafter och imperialistiska makter av något slag.

Som en socialistisk, internationalistisk, klassbaserad kraft är vi aktiva i demonstrationer mot kriget och ockupationen, och i demonstrationer för ”Deal Now” och ”Elections Now” med uppmaningar att stoppa kriget och att bekämpa kapitalets styre och ockupationen. Som en marxistisk klassbaserad vänster är vårt mål att ingripa på ett sätt som är inriktat på att bidra till att skärpa slutsatserna om vägen framåt i kampen, de nödvändiga kraven, inklusive att lösa problemen vid deras systemiska rot, och på ett sätt som också tar hänsyn till utmaningarna med att vända sig bortom demonstrationerna, till breda lager av ungdomar och arbetare från alla nationella och etniska bakgrunder.

Vi uppmanar till att gå vidare för att bygga ett klassbaserat, internationalistiskt och militant politiskt alternativ till vänster, i form av breda kamppartier på båda sidor av den gröna linjen, som kommer att sträva efter att samarbeta med varandra i kampen mot det israeliska kapitalets styre och ockupation. Inom den gröna linjen är det nödvändigt att främja ett brett kampparti som korsar nationella gemenskaper inom arbetarklassen, inte på grundval av vaga slagord om ”förändring”, ”demokrati” och ”fred”, utan på grundval av en plattform för kategoriskt motstånd mot alla former av nationellt förtryck och alla angrepp på arbetande människor, och för socialistisk förändring – inklusive offentligt ägande och demokratisk kontroll av arbetarklassen av regionens resurser för återuppbyggnad, avskaffande av fattigdom och garantier för ett liv i välfärd och personlig säkerhet för alla. Detta står i motsats till den nationalistiska kapitalistiska politik som försvarar förtryckarregimer och ett helt system av ojämlikhet och multipla kriser, som har gett upphov till det nuvarande historiska blodbadet. Vi uppmanar dem som håller med om huvudpunkterna i den analys som presenteras här att diskutera med oss, att agera med oss och att ansluta sig till oss.