”Noll de två sista veckorna”: Låginkomsttagare har inte råd med mat

av Offensivs reportrar landet runt

Inflationen gick upp till 8,5 procent för juni. En liter mjölk kostade 10;90 i februari och är nu uppe i 13;90 enligt matpriskollen. Bregott kostar 63 kronor. ”Nu börjar det bli kännbart på allvar”, säger Ulf Mazur på Matpriskollen och prognosen är 12 procent i slutet av året. Men den som tror att de med minst inkomster skulle få något stöd för att klara av matinköpen, så som miljonärerna och miljardärerna har fått under kriser – den misstar sig.

Det är en otrolig skandal att de med minst inkomster – de som inte har ett öre kvar i slutet av månaden – inte får någon som helst kompensation. Har man en väldigt låg inkomst är så klart en prishöjning på mat på till exempel 30 procent en mer kännbar utgiftshöjning än för andra.
Normen för försörjningsstöd har inte höjts när priserna har skenat. Trots att det är regeringen som beslutar om denna nivå och lätt hade kunnat åtgärda det och skjuta till pengar till kommunerna. Men det görs inte!
Stockholms Stad betalar nu ut 1 862 kronor till ensamstående vuxna för matkostnader – alltså samma nivå som i februari trots prisuppgången (Stockholm ligger då något högre än övriga landet). Det är ungefär 60 kronor per dag (vilket blir 20 kronor per måltid). Pengarna räcker inte till.

Den kompensation som regeringen har gjort är att höja bostadsbidraget för barnfamiljer. Det är så otillräckligt. Det är inte bara barnfamiljer med bostadsbidrag som behöver äta mat. Och dessutom räknas bostadsbidraget som en inkomst för alla med försörjningsstöd, så bostadsbidraget dras bort från försörjningsstödet och dessa grupper ser inte röken av någon höjning.
Annat var det när det var finanskris 2008 eller under pandemin. Då fick banker, storföretag och de allra rikaste obegränsat med stöd. Riksbankens insatser medräknat löften under coronakrisen var 1 700 miljarder kronor – som gick till andra banker, storföretag och de med stora lån.

Som märks för alla och även i intervjuerna nedan drabbas alla löntagare – speciellt lågavlönade. Därför måste fackföreningarna ta sitt ansvar och mobilisera till massdemonstrationer och strejker i avtalsrörelsen till hösten med krav både på kraftiga lönehöjningar och höjda bidrag.

Rättvisepartiet Socialisterna har fått stort stöd med våra nya namnlistor ”Stoppa prisökningarna!”. Vi kräver:
• Ta bort momsen på maten. Höj barnbidraget, försörjningsstödet och pensionerna.
• Reglera elpriser och hyror – återta elbolag, elnät och bostäder i gemensam ägo.
• Avgiftsfri kollektivtrafik – ut med de vinstdrivande bolagen.
• Facklig kamp för kraftiga löneökningar i höstens avtalsrörelse. Beredskap att strejka!

Jean Eliasson, försörjningsstöd, Jordbro:

– Man försöker dra ner på alla utgifter, men bredband och telefon måste man ju ha. När jag har varit sjukskriven har jag inte fått bidrag till SL-kortet för de säger att man inte behöver det, men jag måste ju kunna åka till doktorn.
– Sista veckan varje månad är pengarna slut. Då lever jag ofta på vatten och knäckebröd.
– Jag märker av prishöjningarna. Jag har fått dra ner på fruktköpen. Ost har jag slutat med. På smörgåsen har jag vanligt margarin.
– Man kan aldrig gå bort eller ge bort en present. Det finns ingen människa som kan leva på försörjningsstöd idag.

LM, försörjningsstöd, Farsta:

– Jag är arbetslös och har haft försörjningsstöd i ett år. När kriget kom blev det svårt. Det finns inte ord att beskriva situationen. Det är orimligt, det är som ett fängelse. Jag kan inte handla det jag behöver, så som mat som passar min allergi eller de kläder jag vill ha. Varor som kostade 10 kronor kostar 30 nu, skyhöga priser även på Mat­dax. Jag har fått sluta med grönsaker, frukt och smör. Jag blir deprimerad när jag ska gå och handla. Hade jag inte min mamma skulle jag inte klara mig.
– Det är hemskt med försörjningsstöd för det går ut på att ingen ska få hjälpa dig. När jag gått till pantbanken så dras de pengarna av från försörjningsstödet.
– Jag kommer från ett land där det har varit inflation i 30 år. Nu har det kommit hit. Om vi alla kunde protestera mot det här så är jag intresserad av att vara med.

Åsa V Karlsson, personlig assistent, Sköndal:

– En vara som förut kostade cirka 10 kronor går nu på 15 och ibland 20 kronor. Jag är van att handla med begränsad budget, men nu blir det allt fler varor jag aldrig kan köpa, exempelvis svenska äpplen. Morötter är den enda färska grönsak eller rotfrukt vi har råd med. Vi får ta frysta grönsaker. Bröd är jättedyrt nu! Då blir det knäcke eller baka själv.
– Man får gå i flera olika butiker, leta röda priser och köpa efter mättnadsvärde, inte näringsvärde. Potatis och kålrot som förut var billigt är dyrt, minst dubbelt mot förut. Då blir det pulvermos. I snitt tycker jag att maten är 1/3 dyrare och det stiger för var dag.
– Det går inte att storhandla, det är dyrt att vara fattig. Livet blir allt torftigare. Vi köper ”kort datum”-varor och fryser in.
– När det förut var noll sista veckan är det nu två veckor i månaden med i princip noll att handla för. Så hade min mamma det som hemmafru på 1970-talet. Jag jobbar, ändå räcker inte lönen.
– Regeringen säger att nu måste vi ”alla” spara och kämpa, men livet för oss lågavlönade är redan en daglig kamp. Ett SL-kort kostar som månadens matpengar, barn behöver skor och kläder, försörjningsstödet är så orimligt lågt att det känns som ett hån. Det är cyniskt och ovärdigt.

Jenny Cederblad, undersköterska, Lund:

– Det märks verkligen att priserna har gått upp senaste tiden. Lönen tar slut betydligt snabbare. Mat och el har blivit mycket dyrare. Vi fick en elräkning på 21 000 kr en månad i vintras. Barnen fick sluta att bada och endast duscha. Det är också mycket dyrare att tanka bilen.
– Tidigare har man inte tänkt så mycket på priser när man handlat mat, men nu måste man verkligen kolla vad maten kostar och tänka på vad man handlar.
– Om man tog bort momsen som är 12 procent på mat skulle priset sjunka direkt. Det tycker jag vore bra. Det skulle gynna bland annat pensionärerna som inte kan kräva högre löner. Lönerna borde också hänga med prisökningarna. Kompensation för inflationen borde vara en självklarhet.

Katja Hildén, försörjningsstöd, Skärholmen:

– Matkostnaderna har stigit med ett par hundra i månaden. Det blir mycket krossade tomater, fryst broccoli och baljväxter till middag och havregryn till frukost. En självklar medelklassgrej som att bjuda vänner på middag känns avlägset.
– När man är fattigfierad är matkostnaden dessutom ofta det enda man kan spara in på. Second handaffärerna här i Stockholmstrakten är ofta så dyra att det inte är jättestor skillnad i det långa loppet mellan att köpa begagnat eller att köpa nytt på lågprishyllan.
– Som fattigfierad får man inte begära samma rätt att uttrycka sin personlighet via kläder och utseende som medelklassen har. Jag kommer aldrig sätta min fot i livsmedelsjättarnas och välgörenhetsprofitörernas stigmatiserande fattigmansaffärer, hellre blir jag kriminell. De affärerna kommer soc förr eller senare att använda som alibi för att vägra höja försörjningsstödet och då blir segregeringen ännu värre.
– Men jag hoppas att vi gräsrötter sätter press underifrån, vi har faktiskt exakt samma rätt till exakt lika varierad kost och trygg välfärd som över- och medelklassen.

Tuula, 79 år och pensionär, Stockholm:

– Ja, det har blivit dyrare, men jag vågar inte ens tänka på det. Jag har sjukdomar som gör att jag bara kan äta viss mat och det var dyrt redan innan de senaste prishöjningarna.
– Min son stöttar mig ekonomiskt, annars hade jag nog helt enkelt svultit. Många av oss äldre svälter hellre än hamnar i klorna på soc. Så är det bara, ska vi tvingas bli tiggare de sista åren i våra liv, kan verkligen inte politikerna ordna det på något annat sätt? Eller vill de bara inte?
– Varför skulle rika politiker ägna oss fattigpensionärer en tanke? Om de hade minsta ryggrad och inre värdighet så borde de ge alla låginkomsttagare rejäl kompensation.
– Barn ska inte växa upp i fattigdom, så enkelt är det om politikerna verkligen skulle bry sig! Det finns inga ursäkter för dagens klassklyftor!

Barbro Midbjer, pensionär, Hertsön, Luleå:

– Jag köper inte det jag vill ha. Jag låter vissa saker bara vara, jag kan inte ens tänka på dem för det går inte att köpa.
Barbro, som har en väldigt låg pension efter att ha tvingats sluta sitt arbetsliv några år i förtid på grund av sjukdom, har alltid levt sparsamt – noga framförhållning, storhandlat och fryst in för att kunna bjuda barn och barnbarn på något när de hälsar på.
Nu med de kraftigt höjda matpriserna har hon tvingats skära ännu mer.
– I början var det en chock. Nu märker jag att jag måste vara ännu hårdare – det blir ett strikt liv, inga utsvävningar. Att ta en fika eller göra någon liten resa är omöjligt. Det blir så armt!
Att handla i den närmaste butiken är inte att tänka på. Istället beställer Barbro mat för tre veckor via en butik i centrala Luleå.
– Mot slutet av månaden har jag varken bröd eller ost. Och det tycker jag inte om.
74 år gammal planerar Barbro att börja arbeta igen – deltid det hon orkar – ”för att ha till bussbiljetten”.
– Jag hade faktiskt inte kunnat drömma om att det skulle bli så här mot slutet av mitt liv.