Nord Streams sprängningar: en upptrappning i globala konflikter

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Sprängningarna av gasledningarna Nord Stream 1 och 2 i Östersjön är ett nytt steg i de upptrappade konflikterna i Europa och världen. Nu haglar beskyllningar mellan stormakterna om vem som är ansvarig – uppenbart utan några som helst bevis – bara med syfte att smutsa ned motståndarsidan och stärka sin egen position.

Det enda som mer eller mindre med klarhet kan sägas är att det måste vara en stat, och inte vilken stat som helst som ligger bakom explosionerna.
Kraften som behövs för att spränga gasledningarna konstruerade av 41 mm stålväggar som i sin tur är omslutna av 11 cm stålförstärkt betong är enorm. Enligt tyska Der Spiegel visar seismologiska mätningar efter explosionen att de var för sig motsvarar kraften av cirka 500 kg dynamit. Även den svenska och danska regeringens rapport till FN nämner hundratals kilo sprängämnen.
Sabotörerna har varit väl medvetna om var de skulle placera laddningarna: alla fyra explosionerna skedde i de svenska och danska ekonomiska zonerna, men utanför ländernas territorialvatten, vilket gör att att de inte kan ses som ett angrepp på något land.
Att placera sådana sprängladdningar oupptäckt i ett av världens mest hårt trafikerade vatten kräver enorma resurser både ekonomiskt men framför allt tekniskt – till exempel ubåtar – resurser som främst de stora kapitalistiska stater besitter.

Oaktat vem som är skyldig har fyra kraftiga explosioner i Östersjön höjt insatserna rejält i de upptrappade imperialistiska konflikterna i världen.
Även om gasledningarna för tillfället inte transporterade gas från Ryssland till Västeuropa är det nu absolut definitivt att energikrisen i Europa kommer att bestå med gasbrist och höga energipriser, framför allt under den annalkande vintern. Nord Stream 1 var den största gasledningen från Ryssland till Västeuropa.
Samtidigt skickar sprängningarna signalen att viktig infrastruktur kan förstöras på fler ställen för att sabotera för motståndaren. Det kan gälla gasledningar, men också kraftledningar eller fiberoptiska ledningar, som är betydligt enklare att förstöra.
När Putin deklarerade annekteringen av fyra provinser i östra och södra Ukraina i fredags passade han på att peka ut ”Väst” som ansvarig för sabotaget. USA har gjort precis tvärtom, och tillsammans med ledare i Västeuropa pekat ut Putin som ansvarig. En populär teori bland ”experter” är till och med att Gazprom själva skulle ha placerat bomberna inifrån ledningarna med hjälp av de robotar som årligen rengör ledningarna. Andra säger att ryska fartyg har rört sig i området.

Med de upptrappade motsättningarna i världen är det ännu helt omöjligt att säga vem som har genomfört sabotaget. Precis som i en gammal Agatha Christie-deckare finns det många intressen som skulle kunna tro sig tjäna på sabotaget.
I svensk media var uttalandena till en början försiktiga, men har nu svängt totalt till att peka ut Ryssland som ansvarigt. Argumentet är att ledningarna redan är en ”förlorad tillgång” efter sanktionerna mot Ryssland och att sprängningen ska skicka en varning om att fler gasledningar kan explodera – till exempel de 9 000 km ledningar mellan Norge och Nordeuropa eller de från Asien och Nordafrika till Sydeuropa.
Att en ny gasledning mellan Norge och Polen invigdes samma dag som sprängningen inträffade ses som en möjlig tyst signal.
I Norge späs hetsen på genom rapporter om att ”okända drönare” har setts runt oljeanläggningar utanför landets kust.
För den politiska och ekonomiska eliten som driver på för militär upprustning, Natoanslutning och en uppiskad allmän oro som underlättar för högerpolitiken passar retoriken förstås som hand i handske. De behöver inga bevis – det räcker med intresset.
Att Ryssland helt enkelt kan vrida av kranen istället för att riskera ett sabotage, att egen infrastruktur för miljarder förstörs och att Ryssland saboterar sitt eget handlingsutrymme avfärdas med att utan ”yttre påverkan” kan de hotas av skadestånd och att investeringen i gasledningen redan är förlorad.

Sprängningen har blivit ytterligare ett exempel på den destruktiva klimateffekten av de imperialistiska ländernas maktkamp.

Det finns förstås andra intressen som kan tro sig tjäna på sabotaget. Till exempel de som tvekar om Europas enighet om att hålla fast vid sanktionerna mot Ryssland när energipriserna skjuter i höjden och kanske till och med leder till energiavbrott vid en kall vinter. Här finns till exempel USA, Ukraina och Ukrainas närmast allierade. USA försöker dessutom ersätta Ryssland som stor leverantör av stora mängder naturgas till Europa via LNG-terminaler.
Oavsett vem som är ansvarig är det ganska troligt att både svensk och amerikansk militär hade kunskap om att något skulle hända. Enligt tysk media varnade CIA Tyskland för ett sabotage mot Nord Stream-ledningarna.
Dagens Nyheter har visat hur svenska krigsfartyg cirklade runt sabotageplatserna bara dagar innan explosionerna, för att sedan bege sig till den ryska marinbasen Kaliningrad. Andra medier har rapporterat om hur amerikanska militärhelikoptrar har hovrat timmar ovanför de aktuella områdena tidigare under september månad.
Att dessa krigsenheter delvis visar sina spår i öppna källor som Flightradar och MarineTraffic visar förstås att de inte har haft något emot att andra får reda på att de har varit där. Det kan både handla om att visa att de vet vad som är på gång och att lägga ut falska spår.

Sprängningen har blivit ytterligare ett exempel på den destruktiva klimateffekten av de imperialistiska ländernas maktkamp. Först ledde kriget till en återkomst för kol och kärnkraft, och nu har sabotaget lett till det största enskilda utsläppet av metangas någonsin – en gas som är 30 gånger potentare växthusgas än koldioxid. Bara utsläppet av gasen som var i ledningarna motsvarar Danmarks utsläpp av metan under ett år.
För socialister blir det viktiga att bekämpa den ytterligare militära upptrappning som följer i spåren och avslöja det egna landets härskande elits dolda agendor. Den imperialistiska maktkampen blir allt intensivare och det är bara organiserad kamp underifrån från arbetare, unga och alla andra som kan agera motkraft.