Nordirland: 50 år efter Bloody Sunday

av Sean Burns, Socialist Party (ISA Nordirland) // Artikel i Offensiv

Söndagen den 30 januari 1972 inträffade en av de blodigaste och mest hänsynslösa grymheterna under konflikten i Nordirland, på engelska ”The troubles”, oroligheterna. I en händelse som kom att bli känd som Bloody Sunday sköt brittiska fallskärmsjägare (paras) urskillningslöst mot en obeväpnad folkmassa som deltog i en medborgarrättsmarsch i Derry, Nordirland. Det var ett överlagt mord, statligt sanktionerat, som dödade 14 oskyldiga människor.

Det första offret var Jackie Duddy, bara 17 år gammal. Han sköts när han sprang undan soldater på parkeringen vid Rossville Flats. Ytterligare 13 kom senare under dagen att mördas av de brittiska fallskärmsjägarna.
Det som följde är en av historiens mest avskyvärda mörklägg­ningar, där den brittiska staten hävdade att man agerade i ”själv­försvar” och att de dödade var ”spik­bombare och revolvermän”.
Men som Socialist Partys (ISA i Irland) föregångare Militant skrev: ”Derry – var mord”.
Morden och lidandet den dagen skulle etsas in i minnet hos alla som bevittnade dem, vare sig de var med på marschen eller såg det som skedde på tv. Den brittiska statens brutalitet sattes i rampljuset. När vi nu 50 år senare ser vi tillbaka på händelserna under Bloody Sunday är det för att minnas offren och för att dra lärdomar.

Morden på Bloody Sunday var ingen tillfällighet. De var inte handlingar av soldater som ”förlorade sin självkontroll”, som den tidigare premiärministern David Cameron uttryckte det i den så kallade ursäkt han gav å den brittiska statens vägnar 2010. Sanningen är att den brittiska härskande klassen höll på att förlora kontrollen över läget i Nordirland, och morden den 30 januari 1972 var ett led i att försöka återfå kontrollen.
Internationellt sett präglades det sena 1960-talet av sociala och politiska omvälvningar. Redan i slutet av 1950-talet hade de svartas medborgarrättsrörelse skakat om USA, och under den ”långa, heta sommaren 1967” revolterade de undertryckta i ett dussintal amerikanska städer.
År 1968 präglades framför allt av majhändelserna i Frankrike. En generalstrejk med tio miljoner demonstrerade arbetarklassens enorma styrka, och president de Gaulle flydde landet i sin rädsla för att kapitalismen var på väg avskaffas.
Dessa händelser fick också åter­verkningar i Nordirland, som satt fast i fattigdom, sekteristisk diskriminering av den katolska minoriteten och våld. Medborgarrättsrör­el­sen växte explosionsartat och Derry blev dess epicentrum. Derry var ett av de tydligaste exemplen på hur demokratiska rättigheter sattes ur spel av den unionistiska staten; fattigdomen var utbredd och var tredje man i staden var utan jobb 1968.

Medborgarrättsrörelsen hade potential att förena arbetarna, katoliker och protestanter, bakom gemensamma klassintressen. Demonstrationerna lockade till en början både katolska och protestantiska arbetare och ungdomar. De flesta protestanter i arbetarklassen hade inte heller rätt till rösträtt i lokala val, dåliga bostadsförhållanden och fattigdom under unioniststyret.
Rörelsens tidiga slagord åter­speglade denna potential: ”Klass, inte tro”, ”Arbetare, förena er och slåss” och ”Orangea och gröna Tories, ut!”.
I slutändan och på ett tragiskt sätt skulle denna potential inte förverkligas. I avsaknad av en tydlig ledning från arbetare och fackföreningar kunde medelklassens nationalister få tyngd inom medborgarrättsrörelsen och begränsa dess mål.
Det som började som en kamp för jobb, bostäder och demokratiska rättigheter för alla kom för de protestantiska arbetarna att alltmer uppfattas som en kamp för jämlikhet i fattigdom, vilket skulle innebära att de skulle bli förlorare.

Rörelsen utgjorde ändå en utmaning av det unionistiska (att Nord­irland ska förbli en del av Storbritannien) etablissemanget, som med rädsla såg hur samma radikalisering som nästan svepte bort de Gaulle från makten i Frankrike nu växte fram i Nord­irland. De försökte begränsa den genom att utfärda för­bud mot marscher och demonstrationer och genom att använda RUC (polisstyrkan, Royal Ulster Constabulary) för att attackera demonstranter, och en särskilt brutal attack ägde rum i Derry den 5 oktober 1968.
Men det hårdnande förtrycket resulterade i ett ökat missnöje. Marscherna fortsatte med förnyad kraft, vilket följdes av ett upptrappat för­tryck som kulminerade i slaget vid Bogside i augusti 1969, då invånarna slog tillbaka ett försök till pogrom från RUC, B-Specials (en särskild reservpolisstyrka) och lojalister. Barrikader byggdes upp och Bogside och andra katolska arbetarklassområden i norr blev ”för­bjudna områden” för polisen och staten i allmänhet.
Inspirerad av studentdemonstranter i Kalifornien som förkla­rade sitt universitet som ”Free Berkeley” blev det barrikaderade området i Derry känt som Free Derry.

Den kapitalistiska staten är beredd att använda dödligt våld för att skydda det kapitalistiska systemet och dess intressen – 2022 som 1972.

För den brittiska staten blev detta en brytpunkt. Trupper skickades till Nordirland – inte som ”freds­bevarare”, utan för att skydda kapitalistiska intressen och handels­förbindelser. Den brittiska imperialismen var också starkt oroad att fortsatta oroligheter i norr skulle äventyra dess ställning i världen.
Vi varnade då för att de vänsterorienterade medborgarrättsledare som välkomnade trupperna skulle få sina ord ”förvandlade till ättika” när de verkliga skälen till den brittiska truppinsatsen avslöjades. Fängelse utan rättegång var statens nästa försök att kväsa oroligheterna. 1,981 personer – övervägande katoliker från arbetarklassen – fängslades.
Fängslandet utan rättegång skulle visa sig vara katastrofal åt­gärd för den unionistiska och brittiska staten. Istället för att dämpa det växande missnöjet bland katolikerna blev stämningen rasande bland många, vilket gav upphov till protester, marscher och upplopp. Dessutom eskalerade IRA:s bombkampanj.

Det som hände bakom barrikaderna var den främsta källan till den brittiska härskande klassens oro. Existensen av Free Derry och andra förbjudna områden i norr ut­gjorde en fullständig och total föro­lämpning mot allt de stod för. Att arbetarklassens folk kunde slå tillbaka statens krafter och kontrollera sina områden väckte en känsla av rädsla och skräck inom dem.
Bakom barrikaderna växte socialistiska och revolutionära idéer i inflytande. Dessa idéer utgjorde ett hot mot det kapitalistiska systemet som inte kunde tillåtas att gå oemot­sagt. Barricades Bulletin, Derry Labour Party’s dagliga nyhetsblad, ger en inblick i vad som diskuterades:
”Bara för att barrikader måste uppföras runt det katolska området Bogside betyder det inte att vi tror på en katolsk makt. Det är ingen lösning. Människor i protestantiska områden har en legitim rätt att försvara sig om de attackeras av katolska fanatiker…
Vad som behövs är att bygga upp ett parti som kan besegra den unionistiska regeringen. Detta skulle behöva vara ett arbetarparti med massivt stöd från fackföreningarna…
Arbetarklassens enighet i ett sådant parti är det enda verkliga och varaktiga alternativet till den sekteristiska terrorns herravälde och profitintresset terroristiska herraväldet som betyder höga hyror och räntor.”
Detta är bakgrunden till Bloody Sunday. Den brittiska härskande klassen ansåg att det var nödvändigt att trappa upp förtrycket för att för­söka uppnå vad en parlamentsledamo från högerpartiet Tories beskrev som en ”acceptabel våldsnivå”.

Det var därför som fallskärmsjäg­a­re, som hade ett rykte av att vara särskilt brutala och hänsynslösa, sattes in.
Sex månader innan Bloody Sunday dödades 11 obeväpnade katoliker i området Ballymurphy i västra Belfast av fallskärmsjägare, och journalisten Robert Fisk berättade att han, en kort tid innan Bloody Sunday, hade blivit vittne till att fallskärmsjägare brutalt slagit ned en fredlig protest arrangerad av protestanter i Shankill Road-området, Belfast.
Röster inom det brittiska etablissemanget hördes också om att ”man borde öppna eld”. Generalmajor Robert Ford, till exempel, stödde officiellt att man skulle ”skjuta utvalda ledare för upprorsmakare”.
Armén, som snabbt ville skydda sig själv, försökte rättfärdiga det oförsvarbara. Det finns rapporter om att armén placerade spikbomber och vapen på ett av offren.

Efter Bloody Sunday tillsatte den sittande Tory-regeringen en undersökningskommission under ledning av Lord Widgery. I april 1972 kom den ökända Widgery-rapporten fram till att soldaterna från fallskärmsrege­mentet hade rätt att skjuta demonstranter, att skotten först avlossades mot soldaterna från folkmassorna på gatorna i Derry och att de dödade hade hanterat vapen och sprängämnen.
Detta är rena lögner, ett osmak­ligt och cyniskt försök att rentvå den brittiska härskande klassen.
”Det slår mig att armén gick amok den dagen och sköt utan att tänka på vad de gjorde. Jag skulle utan tvekan säga att det var rena, oförfalskade mord”, erkände även major Hubert O’Neill, som var rättsläkare vid en undersökning gjord i augusti 1973.
Följderna av Bloody Sunday fram­kallade ett enormt vredesutbrott över hela världen och på Irland, både i norr och söder. Hamnarbetare i USA ”svartmålade” brittiska lastfartyg och vägrade att lasta eller lossa dem. I varje större stad i norr lade tusentals människor ner arbetet och marscherade.
I Derry utbröt en tredagarsstrejk. Upplopp bröt ut i katolska områden över hela Nordirland. En vecka efter Bloody Sunday trotsade 50,000 personer ett förbud och marscherade i Newry.
I Irlands södra del stannade hundratusentals arbetare från jobbet i tre dagar.
Det var inte bara katoliker som gick ut i strejk och demonstrerade. Även en del protestanter deltog i demonstrationerna. Det råa utbrottet av ilska som pyrde i hela norr över orättvisorna och brutaliteten hade potential att förena arbetare över sekteristiska skiljelinjer. Tyvärr för­verkligades inte detta och många unga katoliker skulle istället drivas in i IRA:s led.

Eller som Militant förklarade efter Bloody Sunday:
”Upprörda katolska ungdomar har strömmat till IRA… Den katolska befolkningens ilska är helt för­ståelig. De känner att de vill slå tillbaka, med vapen, mot de ansvariga… Men att föreslå en ny kampanj av terror och repressalier är inget sätt att hämnas de döda och kommer bara att reproducera de blodiga händelserna i Derry i större skala senare… och kan bara ge en ursäkt för ytterligare förtryck.”
Fattigdom, diskriminering och nu förtryck drev den katolska ungdomen till att slå tillbaka. Arbetarrörelsen lockade dem inte eftersom den inte erbjöd någon väg framåt. De strejker, arbetsnedläggelser och protester som ägde rum var en revolt underifrån. Facken tvingades till handling, men erbjöd inte ett politiskt program och reste inga krav som kunde ena klassen och kanalisera ilskan i en positiv riktning.
Den republikanska (vars mål är att Nordirland ska bli ett med republiken i söder) rörelsens svar för­virrade och splittrade ytterligare.
Det fanns potential att bygga upp en enad kamp mellan katolska och protestantiska arbetare över hela ön i opposition till statligt förtryck och sekteristiska grymheter. Problemet var bristen på ett ledarskap som kunde samla ilskan och rikta den mot hela systemet. Arbetarrörelsens tystnad gjorde det möjligt för den republikanska rörelsen att axla manteln som den katolska gemenskapens försvarare.

Den brittiska regeringen har sedan dess bett om ursäkt för massakern på Bloody Sunday.
I Saville-rapporten, som blev klar 2010, erkändes att det som hände var mord. Den slutsatsen var inget uttryck för det brittiska etablissemangets ånger och välvilja, utan snarare en följd av årtionden av kamp för sanning och rättvisa som inte minst de dödas familjer och släkt har bedrivit.
Vi kan dock inte lita på statens eller de sekteristiska politikernas förmåga att verkligen granska deras roll i oroligheterna (The troubles). Det är arbetarna, vanligt folk, som kan se till att sanningen kommer fram i ljuset.
En utredning av oroligheternas förlopp och verkliga orsaker kan inte läggas i händerna på staten eller de etablerade partierna, utan måste bestå av representanter från den kämpande delen av fackföreningsrörelsen och personer som har ett förflutet i kampanjer mot orättvisor, samt människorättsgrupper. Detta skulle kunna vara en del av skapandet av en verklig fredsprocess – en process som faktiskt syftar till att skapa försoning, tolerans och ömsesidigt förtroende bland arbetarklassen, inte till att vidmakthålla splittring.

Bloody Sunday är en stark illustration av den kapitalistiska statens roll. Den är beredd att använda dödligt våld när det är nödvändigt för att skydda det kapitalistiska systemet och dess intressen. Detta är lika sant 2022 som 1972.
Som svar på växande rörelser mot förtryck har kapitalistiska stater försökt införa lagförslag som begränsar rätten att protestera och som ger polisen betydligt större befogenheter. Sekteristiska klyftor fortsätter att vara en grundpelare i Nordirland, och de största partierna vilar på denna splittring i samhället. Bara arbetarklassen kan över­vinna detta.
Endast genom att bygga en rörel­se som förenar protestantiska och katolska arbetare och ungdomar kring deras gemensamma intressen och i opposition till hela det kapitalistiska etablissemanget kan vi börja bryta ner de sekteristiska barriärerna mellan våra samhällen.