Nordirland: Kamp för arbetarenhet – mot sekteristisk splittring och våld

av Socialist Party, ISA Nordirland // Artikel i Offensiv

Protester och kravaller har ägt rum under de senaste dagarna i protestantiska arbetarklassområden i Nordirland, som under förra veckan eskalerade till sammanstötningar vid ”fredsmuren” på Lanarkvägen i Belfast. Det finns en verklig risk för en betydande ökning av sekteristiskt våld under de kommande månaderna. Att en bussförare och en fotograf attackerades i Belfast på kvällen den 8 april utgör en skrämmande bekräftelse på vad som hotar.

Att det finns en samordning och viss nivå av organisering av lojalistiska paramilitära grupperingar står klart. Protesterna och kravallerna återspeglar också en djupgående vrede, förbittring och röstlöshet som många känner. Skulden för kravallerna ligger inte enbart på de som är engagerade i och orkestrerar våldet, utan också hos de sekteristiska politiker, särskilt från det lojalistiska DUP och nationalistiska grönfärgade Sinn Féin som under de senaste månaderna har piskat upp stämningarna. 
Den senaste tidens våldsamma händelser är också delvis på grund av de brittiska och irländska regeringarnas misslyckande i att hitta en adekvat lösning på gränsfrågan som utkom i samband med Brexit. 
Socialist Party (ISA i republiken Irland och Nordirland) har varit tydliga i vår opposition mot både en hårdare gräns på den irländska ön, men också mot etablissemanget ifråga om en gräns genom Irländska sjön, just precis på grund av att vi förutsett den effekt detta skulle få. 

En gräns genom Irländska sjön ses av stora delar av det protestantiska samhället som ytterligare ett steg mot att knuffas in i ett förenat Irland mot deras vilja (det så kallade Nordirlandprotokollet i Brexitavtalet innebar att det genom den Irländska sjön drogs en ny gräns mellan den irländska ön och Storbritannien, vilket har lett till gräns- och tullkontroller samt resulterat i vad som beskrivs som återkommande störningar i handeln mellan de två öarna /Offensivs red).
Många retar också upp sig över vad som framstår som att det finns en regel för Sinn Féin och en annan för resten av oss, efter tillkännagivandet av att ingen kommer att åtalas för deltagandet i massprocessionen i samband med begravningen av Bobby Store. 
(Bobby Store hade varit ordförande för Sinn Féin och en av IRA:s ledare, och begravdes i juni förra året. Trots rådande restriktioner och maxgräns på att endast 30 fick samlas utomhus var det många som deltog på hans begravning, bland annat vice premiärminister Michelle O’Neill. Den 30 mars beslöt den nordirländska åklagarmyndigheten att ingen av deltagarna skulle åtalas för att ha brutit mot restriktionerna, vilket lojalisterna omedelbart utnyttjade för att öka de redan laddade spänningarna /Offensivs red). 

Kravallerna återspeglar på det mer generella planet de orangea (lojalisterna) och gröna politikernas misslyckande med att övervinna den sekteristiska splittring, som de har ett intresse av att behålla och ytterligare institutionalisera. Så länge politiken är reducerad till ett sekteristiskt ”vi mot dem”-spel och varenda splittrande fråga blir ett nollsummespel av vinnare och förlorare finns det ingen lösning på de frågor som splittrar våra lokalsamhällen, och konflikten är inneboende i den situationen.
Busschaufförerna har efter en attack på en av deras kollegor protesterat vid Belfasts stadshus och har tagit beslutet att inte köra buss i de berörda områdena – där många av personalen bor – efter klockan 18 på kvällen förrän deras säkerhet är garanterad, ett ställningstagande de borde få beröm för.
Den bredare fackföreningsrörelsen, som enar arbetare med alla slags bakgrunder, borde följa det exempel som busschaufförerna sätter genom att dra samman arbetare till att genomföra konkreta aktioner mot varje som helst slag av attacker eller förföljelser för att skrämmas.
Fackföreningsrörelsen bör inte tveka till att utlysa protester mot sekteristiskt våld, samtidigt som säkerhetsåtgärder i och med covid vidtas. 
Detta borde förstärkas med åtgärder för att utmana de dåliga levnadsvillkor som underblåser dessa kravaller – som fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist, social utarmning och avsaknad av en framtid för de unga – vilket har belysts av folk från de här berörda lokalsamhällena under de senaste dagarna.
Om ett sådant initiativ inte tas av fackföreningsledningarna bör arbetsplatsrepresentanter och vanliga arbetare ta ledningen istället.

Sekteristisk splittring har institutionaliserats snarare än övervunnits.

Bilden av en ung person som kastar en bensinbomb på en ”fredsmur”-grind där någon har målat Benjamin Franklins ord att ”Det har aldrig funnits ett bra krig eller en dålig fred” summerar på ett ironiskt sätt situationen vi står inför. 
Ingenting representerar mer den ”dåliga fred” som har existerat de senaste 25 åren än de ”fredsmurar” som splittrar arbetarklassområden i och utanför Belfast, vars antal faktiskt har ökat sedan långfredagsavtalet 1998 mellan de brittiska och irländska regeringarna som sades lägga grunden för fred och bli ett slut på sekteristisk splittring i Nordirland. 
Kravallerna är en produkt av en ”dålig fred” – en fred under vilken sekteristisk splittring har institutionaliserats snarare än att övervunnits, och där arbetarklassens lokalsamhällen inte har gynnats av denna ”fred”.
Somliga av de gripna i samband med kravallerna är i 13-14-årsåldern. Detta säger mycket om de nordirländska myndigheternas absoluta misslyckande i att ta itu med de problem som unga ställs inför. 
DUP och Sinn Féin har delat på makten på Stormont under merparten av de ungas liv. Ändå upplever unga från båda lokalsamhällena i allt högre grad att de saknar hopp om en bra framtid, något som ytterligare kommer att understrykas av kapitalismens djupnande ekonomiska kris. Åratal av nedskärningspolitik från Stormont har också förstört många ungdomsgårdar och andra serviceinrättningar.

De här kravallerna är en varning om vad som komma skall om de sekteristiska krafterna i båda lokalsamhällena – från de ”respektabla” politiska partierna till de paramilitära grupperingarna – inte utmanas av ett verkligt gränsöverskridande arbetarklassalternativ i båda lokalsamhällena. Gemensam kamp mot den gemensamma misär som båda lokalsamhällena står inför är livsavgörande, inte bara i fråga om att utmana enbart dessa levnadsvillkor, utan också för att utmana sekterismen.
Enad arbetarklasskamp – av protestantiska, katolska och arbetare som är ingetdera – kan höja folks blickar upp till och fram emot potentialen för en grundläggande förändring: för en brytning med det kapitalistiska system som sår splittring, och för en socialistisk framtid i vilken arbetarklassens folk verkligen har något att säga till om i fråga om styret av samhällets alla aspekter. 
Detta kan utgöra grundvalen för arbetare och unga att hitta verkliga, demokratiska lösningar på de problem som splittrar våra lokalsamhällen, i en anda av solidaritet, kompromisser och ömsesidig respekt.