I förra veckan blev det officiellt klart att protestantiska högerpartiet DUP och dess ledare Ian Paisley är beredda att samregera med katolska Sinn Féin.Men redan tidigare fanns en uppgörelse mellan DUP och Sinn Féin med sikte på att de båda partierna gemensamt skulle styra ett Nordirland som plågas av sekteristisk splittring.
Uppgörelsen hade föregåtts av en rad beslut och uttalanden som pekade mot ett samregerande. Vid sin extrakongress i januari beslutade exempelvis Sinn Féin att godkänna den nya nordirländska polisen och gav därmed därmed en tydlig signal till DUP och den brittiska regeringen om att vägen låg öppen för en koalition.
När sedan DUP och Sinn Féin blev de två största partierna i valet i mars blev det än mer sannolikt att de båda partierna skulle tillkännage ett samregerande. För att få till stånd en uppgörelse var den brittiska regeringen beredd att ge extra pengar till Nordirland och överge planerna på att införa de föreslagna vattenavgifterna i april.
Den nya regeringen har som uppgift att administrera en sekteristisk splittring, mellan protestanter och katoliker, som båda partier har ett intresse av att vidmakthålla. Det betyder risk för ökad splittring om inte arbetarklassen kan förenas i ett socialistiskt arbetarparti.
Kampen mot de föreslagna vattenavgifterna visade att förutsättningar finns för att övervinna de sekteristiska motsättningarna.
En viktig delseger
Att införandet av vattenavgifter i Nordirland nu skjuts upp i tolv månader är en viktig seger för kampanjen Vägra betala vattenavgifterna (We Won’t Pay Campaign). I april skulle enligt planen de första räkningarna börja dimpa ned i brevlådan, men så blir det alltså inte.Istället hänskjuts frågan om vattenavgifterna till det nordirländska parlament (Stormont) som den 8 maj ska sammanträda för första gången på länge.
Under de senaste månaderna vann kampanjen ”Vägra betala vattenavgifterna” allt större stöd. Onekligen var tidsfaktorn en orsak; snart skulle räkningarna börja skickas ut och vattenavgifterna vara ett faktum.
Kampanjen, som initierades av Socialist Party (CWI Nordirland), har under flera år arbetat för att vinna stöd för en vägra-betala-taktik genom möten, dörrknack och andra jaktiviteter i arbetarområdena. Kampanjen har avslöjat politikernas lögner och gett argumenten. Mer än 100 000 skrev under på att de inte skulle betala. En rad fackförbund ställde sig bakom kampanjen.
Under valet i början av mars fick de politiska partierna ständiga påminnelser om ilskan och missnöjet som vattenavgifterna väckt i både katolska och protestantiska områden. Vattenavgifter eller ej var den helt dominerande valfrågan.
Vägra betala fick masstöd
Ju närmre april kom, desto fler gjorde klart att de inte skulle betala. Stämningarna pekade mot att den demonstration i Belfast som kampanjen utlyst till 31 mars skulle bli stor. Beslutet om en demonstration den 31 mars togs redan på hösten 2006. Då var det emellertid många fackföreningar och gräsrotsorganisationer som inte fullt ut var beredda att stödja demonstrationen – man underskattade helt enkelt stämningarna och möjligheterna.Men under de senaste veckorna har inte ens facktopparna kunnat undgå att smittas av de växande proteststämningarna och stödet för Vägra betala-kampanjen, vilket bidrog till att facken uttalade sitt stöd till demonstrationen.
Opinionen och pressen underifrån gjorde det till sist omöjligt för såväl den brittiska regeringen som det nordirländska politiska etablissemanget att införa vattenavgifterna enligt tidigare beslutad tidsplan. Samtidigt som kampanjen gick in ett skede där massvägran stod för dörren, intensifierade de brittiska och irländska regeringarna sina försök att förmå DUP och Paisley att göra upp med Sinn Féin innan 26 mars.
Om vattenavgifterna infördes skulle en regering, med Paisley som förste minister och Sinn Féins Martin McGuinnes som ställföreträdande, i bästa fall kunna beskrivas som instabil. Den skulle inte ha kunnat sitta länge under trycket av att allt fler vägrade betala sina vattenavgifter.
Politiskt omöjligt
Om man inte backat skulle demonstrationen 31 mars även riktats mot den nya regeringen, som alltså inte ens kunde räkna med några dagars ”smekmånad”.Häri finns förklaringen till varför såväl DUP som Sinn Féin i valrörelsens elfte timme deklarerade att en uppgörelse var otänkbar så länge vattenavgifterna fanns kvar på dagordningen.
Under förhandlingarna gav sedan Peter Hain, minister för Nordirland (Secretary of the State) löftet om att vattenavgifterna inte skulle införas.
Både DUP och Sinn Féin försöker nu ta åt sig äran för att ha stoppat vattenavgifterna. Men få låter sig luras. Det var dessa två partier, tillsammans med Ulster Unionist Party, det tidigare största partiet bland protestanterna, och SDLP, ett medelklassdominerat nationalistparti, som tog beslutet om att införa vattenavgifter.
Varför denna U-sväng?
Att de nu gjort en 180-graders sväng beror inte på att de i grunden ändrat uppfattning utan på insikten om att det inte är möjligt att påtvinga människor denna extra skatt.”Att framsteg gjorts i förhandlingarna och dörren öppnats för maktdelning beror väldigt lite på Peter Hains löfte om att inte införa vattenavgifter i april. Det är hotet om att många inte kommer att betala sina räkningar som stoppat denna privatisering. Att 13 procent av hushållen redan gjort klart att de inte kommer att betala har övertygat Mr Hain om att en massvägran är möjlig. Dessutom har en officiell rapport slagit fast att om en tiondel inte är beredd att betala så finns det inget bolag som är beredd att ta sig an uppgiften att driva in pengarna. Mr Hain kan inte heller ha missat att 95 procent av de som deltog i Radio Ulsters lyssnarundersökning sa att de inte skulle betala avgiften”, skrev Newton Emerson, en välkänd kolumnist i tidningen Irish News.
Att inga räkningar kommer att skickas ut i år är en seger för kampanjen. Men avgifterna måste begravas helt, inte bara skjutas upp i 12 månader. Hotet om att inte betala måste leva kvar så länge det finns en möjlighet att avgifterna införs.
Därför måste kampanjen fortsätta att bygga stöd i arbetarområden även efter uppgörelsen och 31 mars-demonstrationen, som ägde rum i lördags.
I media har den Paisley-McGuiness-ledda koalitionen beskrivits som ett ”historiskt genombrott”, men så är inte fallet. Det är sant att DUP och Sinn Féin kompromissat och slutit en uppgörelse som inte skulle ha varit möjlig för ett par år sedan, det finns dock ingen samsyn vad gäller den nationella frågans lösning och inte heller i andra frågor som splittrat arbetarklassen.
Sinn Féin och DUP kan bara bygger stora delar av sin existens och sitt stöd på den sekteriska splittring och delning som finns. Därför har inget av dessa partier något intresse av att bryta denna sekteristiska splittring. Tvärtom.
Vägen framåt
En Sinn Féin- och DUP-regering har dock det positiva med sig att beslut om exempelvis vattenavgifter, skolor, sjuk- och hälsovård o s v nu kommer att fattas av dem och inte av direktstyrets ministrar (Den Paisley-McGuiness-ledda koalitionen ersätter den brittiska regeringens direktstyre).Det betyder att de lokala politikerna inte längre bara kan två sina händer och gömma sig bakom Westminsters (brittiska regeringen och parlamentet) hantlangare.
Ilskan mot vattenavgifter och kampanjens framgångar visar att det går att överbrygga den sekteristiska splittringen. Den delseger som vunnits har på ett handfast sätt visat att om de protestantiska och katolska arbetarna går samman finns en verklig chans att nå framgångar genom kamp eller, som i detta fall, hot om att vägra betala. Det exemplet, till skillnad från en koalition mellan DUP och Sinn Féin, visar vägen framåt för Nordirland.
Peter Hadden
Socialist Party (CWI Nordirland)
