I en tid då Nordirlands arbetarklass lider av rekordmånga förlorade jobb och kraftiga nedskärningar av löner och i den offentliga sektorn, reser Real IRA:s (RIRA) dödskjutning av två soldater samt två arbetare i Antrim (och tisdagens dödande av en polis utanför Craigavon) perspektivet av ett möjligt återupptagande av den sekteristiska konflikten. Samtidigt understryker det den fullständigt reaktionära roll som sådana attentat spelar.Människor runt om på Nordirland skakades om av RIRA:s dödsskjutning av två brittiska soldater vid entrén till Massareenes militärbas i ut- kanten av staden Antrim. Ytterligare två soldater sköts men överlevde. Två pizzabud, varav den ena från Polen, sköts också ner – de anses enligt RIRA vara ”legitima” mål.
Sådana attacker var vanliga under 1970-, 80- och tidiga 90-talet och hade då inte någon större påverkan på det stora politiska perspektivet. Denna attack är dock den första på över tio år och genomfördes av utbrytargrupper från den republikanska rörelsen som motsätter sig fredsprocessen och det katolska partiet Sinn Féins deltagande i maktdelningen i det nordirländska parlamentets högsta ledning, regeringen.
Under de senaste åren har utbrytare ur republikanska grupper trappat upp våldskampanjen mot den nordirländska polisen (PSNI) och mot armépersonal. Femton attacker har ut- förts under de senaste sex månaderna. I februari hittades en 140 kilos bilbomb övergiven i Castlewellan. Om den hade kommit fram till sitt mål, Ballykinlars armékasern, hade den krävt många dödsoffer.
Trots att det finns litet stöd i den katolska arbetarklassen för en återgång till ”krig” och att utbrytargrupperna är små och relativt isolerade rå- der det ingen tvekan om att de växer i både styrka och självförtroende.
Utbrytargruppens mål är för tillfället att underminera de maktdelande institutionerna genom att provocera fram en reaktion från lojalisterna, framförallt unionistpartiet DUP, som svar på attackerna på polisen och armén. På grund av den sekteristiska karaktären av Sinn Féins politik har de nu hamnat i en svår situation. Sinn Féins politiska resa under de senaste tjugo åren samt deras deltagande i regeringen innebär att de måste fördöma attentaten och uppmana till sam- arbete med polisen. Sinn Féin konstaterar så klart att de är emot en återvändo till den hårda statliga repres- sionen, men att uppmuntra folk till att vända sig till polisen med information om terroristerna kommer att underminera deras trovärdighet hos unga katoliker.
DUP kräver ökad statlig repression, inklusive rätt för polisen att skjuta för att döda (shoot-to-kill). Ledande medlemmar i DUP erkänner att Sinn Féin har ändrat inställning till polisen, men ökar samtidigt pressen genom att antyda att Sinn Féin känner till vilka som är med i utbrytargrupperna och själva skulle kunna lämna över namnen till polisen, och kritiserar Sinn Féins stöd till polisen för att vara halvhjärtat.
Ett eko av statens tidigare repression hördes dagarna innan attentatet i Antrim, när det avslöjades att den brittiska arméns ”särskilda spaningsregemente” (SRR) hade stationerats i Nordirland. SRR har framförallt bildats ur det före detta ”14:e underrättelsekompaniet”, som var ansvarigt för många shoot-to-kill-incidenter.
Denna begränsade återkomst av stridande arméförband i provinsen har varit en propagandaseger för utbrytargrupperna ur IRA. Den så kallade 32 grevskapens suveränitetskom- mitté (32CSM, den politiska grupp som är knuten till RIRA) hävdar att detta bevisar att Storbritannien har ”misslyckats med att pacificera Irland” och att det är besvärande för Sinn Féin. Biträdande försteministern Martin McGuinness (en före detta ledare för Provisoriska IRA) beskrev beslutet att placera SSR i Nordirland som både ”dumt och farligt”, samtidigt som han inte har någon makt att förhindra det.
Om makten över polisen som planerat överlåts från London till Stormont (sätet för Nordirlands maktde- lande regering) under de kommande två åren, kommer den storm som framkallas av framtida attentat mot polis eller militär personal att bli ännu mycket större än idag. Och utbrytarnas syfte är tydligt – de har inte resurser till att lansera en kampanj i samma skala som Provisoriska IRA gjorde under 1970- och 80-talen, men de kommer att fortsätta med sporadiska attentat just för att destabilisera den bräckliga maktdelningen inom Nordirlands regering.
Oppositionen mot Sinn Féin ökar i deras kärnområden och den beror inte bara på uteblivna framsteg i den nationella frågan, utan också på den korrekta uppfattningen att Sinn Féin är ett högerparti när det gäller sociala och ekonomiska frågor. När lågkonjunkturen fördjupas ökar möjligheten för oppositionella grupper att locka allt fler, i synnerhet bland ungdomar.
Attacken i Antrim kom vid en tidpunkt då arbetarklassen står inför ökande arbetslöshet och fattigdom. I ett sådant sammanhang står en upptrappning av gemensam arbetarkamp på dagordningen, som till exempel strejker och rörelser mot vårdnedskärningar. Attentat som dödsskjutningarna i Antrim kan samtidigt öka de sekteristiska motsättningarna och splittra arbetarklassens enhet i kampen.
Samtidigt som det inte finns något som helst stöd inom partierna för en kollaps för regeringen, finns det, bortsett från den ekonomiska politiken, stora klyftor mellan dem i nästan alla frågor, något som skulle kunna fälla regeringen. Mer sannolikt är det att regeringen fortsatt kommer att präglas av stillestånd i många nyckelfrågor, inklusive synen på attentat. Och en stor strid i en oförutsedd sekteristisk fråga skulle kunna explodera när som helst.
Redan från början av fredsprocessen under 1990-talet menade Socialist Party att ingen hållbar lösning kan hittas som bygger på obekväma kompromisser mellan sekteristiska politiker. Men Socialist Party framhöll också att den relativa freden efter paramilitärernas eldupphör 1994 skulle öppna möjligheten för en klassbaserad politik och för arbetarklassenhet att växa fram. Denna möjlighet kommer dock inte att finnas i all evighet.
Arbetarklassen och ungdomar kan inte lita på att Nordirlands parlament kan leverera en varaktig fred, minskade sekteristiska klyftor eller en ökad levnadsstandard. Paramilitära aktioners återvändsgränd erbjuder ingen utväg för unga människor på båda sidorna av konflikten och leder bara till ökad splittring. Arbetarklassen behöver ett eget parti, ett massparti som får stöd för ett socialistiskt alternativ till partiernas högerpolitik och de paramilitära grupperna, och som försöker överbrygga den sekteristiska kon- flikten istället för att cementera den. Fackföreningsrörelsens lednings passivitet, genom dess vägran att stödja uppbygget av ett massarbetarparti och deras fortsatta stöd till de traditionella partierna, leder bara till att de sekteristiska krafter som vill dra in massorna i konflikten igen ges större möjligheter att växa.
Socialist Party (CWI Irland)
Belfast [den 9 mars 2009]
Uppdatering: Efter det första attentatet den 7 mars, då två soldater sköts till döds av RIRA utförde CIRA en dödsskjutning på en polis måndagen den 9 mars. ICTU (irländska LO) arrangerade demonstrationer i flera städer runt om på Nordirland, med tu- sentals deltagare (onsdagen den 11 mars) i ett tyst tåg mot attentaten under parollen ”Inte i mitt namn”. Fler än 10 000 deltog i marschen i Belfast.
