Norrsken – drömmen om den gröna industrin: En måstebok

Det var ingen tillfällighet att den blåbruna regeringen bjöd in EU-kommissionen till möte i Kiruna i början av året. ”För oss var det självklart att resan skulle gå till norra Sverige. En tillväxtmotor som leder den gröna omställningen, skapar jobb och välfärd. Ett hopp för framtiden”, skrev de tre ministrarna Ebba Busch (KD), Johan Pehrson (L) och Andreas Carlson (KD) i en debattartikel i Dagens Industri, för att sedan klämma i med att:
”Det finns en gyllene möjlighet för norra Sverige att leda den nya industriella revolutionen och bli en motor för gröna innovationer som kan gynna nordligaste Sverige, hela landet och i förlängningen hela Europa.”

PER OLSSON

De blåbruna är långt ifrån ensamma i sina hyllningar till de väldiga satsningarna som har påbörjats i landets norra del. Det gör även den så kallade oppositionen, inkluderat Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar.
I boken Norrsken – drömmen om den gröna industrin skriven av den Guldspadevinnande journalisten och författaren Arne Müller (Ord & Visor förlag, 2023) hårdgranskas dessa hisnande satsningar. Bokens många fina bilder har tagits av fotografen Erland Segerstedt.
Totalt ska drygt 1 000 miljarder kronor investeras i olika och vad som sägs vara gröna industriprojekt under de kommande åren, vilket kommer att innebära en dramatiskt ökad energi- och resursanvändning samt innebära nya stora ingrepp i naturen.
Om alla projekt förverkligas och hur många nya jobb som egentligen kommer att skapas är en helt annan fråga. Mot bakgrund av en global kapitalism i kris, skärpt konkurrens om marknader och resurser kan det mycket väl visa sig att inte ens mångmiljardstöd från staten plus EU-pengar är tillräckligt för att projekten ska kunna genomföras enligt förväntningarna. Marknadskaos på hemmaplan efter decennier av nyliberalism bidrar dessutom till att det blir ännu svårare att mobilisera resurser och samordna de insatser som krävs för att bygga ut elnät, transporter, bostäder och välfärd.

Frågetecknen är många, men den avgjort viktigaste frågan är dock om dessa projekt utgör den ”gröna revolution” som behövs? Eller rentav bidrar till att binda samhället till en utveckling som är ohållbar.
Svaret på alla dessa frågor hittas i Norrsken – drömmen om den gröna industrin. En bok som varmt rekommenderas och som inte stannar med att ge fakta, argument utan också ett antikapitalistiskt alternativ. I likhet med Arne Müllers tidigare böcker – Smutsiga miljarder, Norrlandsparadoxen, Stockholm, städerna och resten samt Elbilen och jakten på metallerna – kommer denna bok att ge avtryck i samhällsdebatten, prisas och tjäna rollen som en ”aktivistbibel”.

De industri- och gruvsatsningar som boken granskar är unika och har bara sin motsvarighet i den industrialisering som präglade kapitalismens barndom. Bland satsningar finns:

• Northvolts batterifabrik i Skellefteå.
• Hybrit, ett samarbetsprojekt mellan SSAB, LKAB och Vattenfall, för fossilfri stålproduktion med hjälp av vätgas. Sedan 2020 har LKAB även målet att produktionen av järnmalm ska förädlas till järnsvamp med den nya revolutionerande vätgasmetoden som drastiskt skulle minska utsläppen.
• H2 Green Steel bygger en fabrik, som också ska producera fossilfritt stål med samma, vätgasbaserade metod, i Boden.
• I LKAB:s nya strategi ligger också att ta tillvara de värdefulla ämnen som finns i avfallet från järnmalmsgruvorna. Där ska bland annat sällsynta jordartsmetaller och fosfor, som används i konstgödsel, utvinnas ur gruvavfallet. Det handlar om 30 procent av dagens användning av sällsynta jordartsmetaller i Europa, fem gånger Sveriges behov av fosfor.
• Det spanska företaget Fertiberia vill använda vätgas för att framställa konstgödsel i en fabrik som ska byggas i Luleå.

Lägg därtill att i januari i år meddelade LKAB att Europas största fyndighet för sällsynta jordartsmetaller finns i Kiruna och att man planerar att kunna lämna in en ansökan om bearbetningskoncession under 2023.
Europa saknar idag helt brytning av sällsynta jordartsmetaller och LKAB är sannolikt på väg att bli ett av den europeiska kapitalismens viktigaste bolag.
Dessa fyndigheter i sin tur bidrar ytterligare till att satsningarna och mineraltillgångarna i norr blir en central del i EU:s strävan efter strategisk autonomi (att minska beroendet av inte minst den kinesiska kapitalismen) och det nya kalla krig som USA och Kina utkämpar och som även utvecklats till ett globalt mineralkrig.
Mot den bakgrunden är det inte förvånande att hela etablissemanget ser landets framtid i det som händer i norr och till och med illustrerar framtiden i en uppochnedvänd Sverigekarta. Stora klimatvinster, tiotusentals nya jobb och en snabb befolkningstillväxt utlovas.
Självfallet har inte riskkapitalisternas, Northvolt grundades av en riskkapitalist, eller Wallenbergarnas som har satsat miljarder i H2 Green Steel, hjärta börjat klappa för miljö och hållbarhet, utan precis som alltid är det vinst- och klassintresset som styr.
Med hjälp av billig el förväntas exempelvis ”grönt stål” bli väldigt lönsamt och Northvolts vd Peter Carlsson räknar med ”vinst på rekordtid”.
Med pengar och beställningar från biljättar som VW och Volvo Cars expanderar Northvolt snabbt. Produktionsplanerna för batterifabriken i Skellefteå (Europas största) har stadigt skruvats upp. Från att fabriken i Skellefteå skulle producera 32 gigawattimmar batterier, har det nu gått upp till 60 gigawattimmar. Dessutom ska Northvolt bygga en ny batterifabrik i Göteborg och en anläggning i Borlänge samt en batterifabrik i Tyskland.
Northvolt är långt ifrån ensamt om att expandera. Drygt 40 stycken stora batterifabriker håller på att byggas eller är på planeringsstadiet i Europa för att göra kontinenten till ledande på batterier.

Bygget av Skellefteåfabriken har kantats av avslöjanden om urusla arbetsvillkor, särskilt för de som har jobbat längst ut i underleverantörskedjan. Dumpade löner, dålig arbetsmiljö, olagligt mycket övertid och entreprenörer som har saknat kollektivavtal är några av de allvarliga missförhållanden som har uppdagats.
”Kommer Northvolt att bli inte bara en stor arbetsgivare – utan också en bra arbetsgivare?”, frågade IF Metall, GS-facket och Pappers tidning Dagens Arbete förra året och kunde bara hoppas på att det skulle bli ”ordning på Northvolt”.
Förhållandena vid bygget av Northvolts batterifabrik sänder en varning om vad som hotar på andra byggen när byggena ska bli klara till minsta möjliga kostnad. Trots erfarenheterna från Northvolt är den fackliga ledningen, särskilt IF Metalls ledning, i grunden odelat positiva och välkomnande i sin hållning till satsningarna. Det är en hållning som fackföreningsrörelsen behöver överge. Kapitalis­terna vill inte endast exploatera naturresurser till så liten kostnad som möjligt för att vinna konkurrensfördelar, utan också pressa ned kostnaderna för arbetskraften genom attacker på löner och arbetsvillkor.
Planerna på att framställa rent järn – järnsvamp – med hjälp av vätgas är revolutionerande. ”Det handlar verkligen om att förändra ståltillverkningen i grunden. I järnmalmen sitter järnatomerna ihop med syreatomer. För att befria järnet från syret har stålindustrin hittills använt sig av fossila bränslen. Restprodukten blir stora mängder koldioxid. Stålindustrin står för ungefär sju procent av alla koldioxidutsläpp i världen. Den metod som LKAB, SSAB och Vattenfall utvecklat inom Hybritprojektet bygger på att man istället använder sig av vätgas för att få syret att lossna från järnet. Istället för koldioxid blir restprodukten – ni kanske redan har räknat ut det – vattenånga.”
De nya metoderna för ståltillverkningen minskar utsläppen drastiskt. Myntet har dock även en annan sida. Det krävs enorma mängder vätgas, som inte är ofarlig, och i sin tur svårbegripligt stora mängder el för att framställa vätgasen. De aktuella beräkningarna från LKAB är att det kommer att krävas 70 terawattimmar per år. Det är hälften av dagens elanvändning i Sverige. Då är Sverige redan idag med i tio-i-topp-listan över länder med den högsta elanvändningen per person.”
H2 Green Steel har för avsikt att använda lika mycket el som hela Skåne län. Northvolts elanvändning kan bli lika stor som alla vattenkraftverk i Skellefteåälven producerar under ett år.
Elekvationen går helt enkelt inte ihop. Och bara stegen på vägen mot ännu fler vindkraftsparker och kärnkraftverk är risk- och konfliktfylld, kräver enorma mängder metaller och nya gruvor samt leder sannolikt också till ökade elpriser.
Avregleringen av elmarknaden har förändrat förutsättningarna för elförsörjningen. Det är avkastningen på det satsade kapitalet som styr och inte samhälleliga behov. Dessutom möter vindkraftens utbyggnad ett växande folkligt motstånd och hotar samebyar.

Billig el har varit en av den svenska kapitalismens viktigaste konkurrensfördelar och ännu finns ett elöverskott i Sverige. Det överskottet kommer emellertid inte på långt när kunna täcka de framtida behoven. Enligt arbetsgivarorganisation Teknikföretagen, kommer enbart industrisatsningarna i Norrland att öka elbehovet med cirka 90 TWh på bara drygt två decennier. Det motsvarar i storleksordningen tio normalstora kärnreaktorer (i landet finns idag totalt sex kärnreaktorer i drift) eller många tusen vindkraftverk.
I boken säger en av LKAB:s direktörer, Niklas Johansson, att man framförallt sätter sitt hopp till en utbyggnad av den landbaserade vindkraften, eftersom den är ”billigast. Kärnkraften är inte något som löser våra problem idag och kärnkraften skulle leda till högre priser på el”, säger LKAB:s Niklas Johansson i boken.
Sedan dess tycks LKAB ha ändrat uppfattning. Utöver nya vindkraftsparker ”anser LKAB att det kan behövas kärnkraft i norra Norrland för att klara av det enorma elbehovet de närmaste 20–25 åren, vilket bolaget lyfte när det senaste bokslutet presenterades” (SVT den 14 februari).

Innan det första batteriet eller ett första ton stål har tillverkats har det orsakats en hel del utsläpp. Det är ännu lång väg kvar till ”fossilfritt stål”. Utsläppen från H2 Green Steel i Boden beräknas, enligt företagets sätt att räkna, märk väl, att ligga på en tiondel av ett konventionellt stålverks. Det har också visat sig att företaget ska hämta järnmalm från Brasilien och Sydafrika, vilket ökar utsläppen.
Det kommer vidare att bli mycket svårt för att inte säga omöjligt så länge vinstintresset styr att kombinera en utveckling med många nya gruvor och ökad produktion för att svara upp mot det ökade behovet av metaller och samtidigt kraftfulla utsläppsminskningar i gruvbranschen.
”De investeringar som planeras i norra Sverige är i högsta grad materialintensiva. Det gör att de orsakar utsläpp som ligger över genomsnittsvärdet. Men även med genomsnittsvärdet blir utsläppen från de investeringar som planeras i Norrbotten under de kommande årtiondena mycket stora. Med planerade investeringar på 800 miljarder kronor hamnar utsläppen på nära 25 miljoner ton koldioxid under de kommande tjugo åren. Det kan jämföras med utsläppen från biltrafiken i Sverige som är ungefär tio miljoner ton årligen”.

Resurserna är inte oändliga och forskare varnar för att redan om fem år kommer det att uppstå problem med att få fram tillräckliga mängder av koppar och de viktigaste batterimetallarna.
Enbart Northvolt anser sig i nuläget behöva åtta procent av världsproduktionen av litium för sin fabrik i Skellefteå och ännu mer när produktionen är i full gång. I det mineralkrig som de kapitalistiska makterna utkämpar är fattiga människor och miljön förlorarna. Den globala efterfrågan på litium, även känt som vitt guld, förväntas öka 40 gånger fram till 2040, främst på grund av övergången till elbilar. ”Gräsrotsprotester och stämningar mot litiumutvinning ökar från USA och Chile till Serbien och Tibet, med anledning av den ökande oron för de sociala och miljömässiga konsekvenserna och den alltmer spända geopolitiken kring utbudet”, skrev brittiska Guardian den 24 januari i år.

Under senare år har det globala mineralkriget rasat som hårdast i Afrika och Latinamerika, två kontinenter som har stora tillgångar av exempelvis batterimetaller.
”Det storskaliga experiment i industriell klimatomställning som vi ser i norra Sverige är inte miljömässigt hållbart sin nuvarande form. Det vägval som näringsliv och de flesta politiker förordar kommer inte att vara i närheten av att klara de nödvändiga minskningarna av utsläppen som påverkar klimatet. Resursbehoven och ingreppen i naturen kommer att vara stora om man ser planerna i ett regionalt perspektiv. Om samma vägval gjordes på global nivå så skulle tillgången på ändliga resurser och energi sätta stopp, och minskningarna av utsläppen skulle bli alldeles för små, i värsta fall skulle de fortsätta att öka”, sammanfattar Arne Müller och tillägger:
”Fakta och forskning talar sitt tydliga språk. Det går att se klara begränsningar när det gäller tillgången på energi och metaller. Ett minst lika stort problem är motsättningen med en produktion som drivs av vinstintresset och behovet av en ekonomi som hanterar de knappa resurserna sparsamt”.
Det behövs djupgående samhällsförändringar för att möjliggöra en hållbar utveckling och global rättvisa, vilket i sin tur kräver att kapitalismen avskaffas för att ge plats för socialism och en demokratiskt planerad ekonomi.
Det handlar om hushållning och förvaltning, dagens slöseri med resurser och energi är som boken skriver ”chockerande” och fördelningen över världen är extremt ojämn. Bokens sista kapitel ”En annan väg” är ett program för en verklig omställning och kan man exempelvis genomföra stora samhällsförändringar för att samhället ska anpassas till bilen så kan man givetvis också ta steg i motsatt riktning.

I den globala klimatkampen, som fackföreningarna behöver ansluta sig till, gror också fröet till och hoppet om en annan väg. Eller som det heter i bokens slutord: ”Ett aktivt engagemang från människor kan skapa förändring. Historien är full av exempel på detta. Så vad annars finns att göra än att kavla upp armarna och ta itu med uppgiften”.
Köp och läs: Norrsken – drömmen om den gröna industrin. ■

---

Kan den gröna industrin rädda klimatet?

Möte 9 maj Folkets Hus i Husby kl 18.00. Guldspadevinnaren Arne Müller diskuterar sin nya bok Norrsken – Drömmen om den gröna industrin. Sänds även digitalt.

Arr: Socialistiskt Alternativ och tidningen Offensiv.