Norska busstrejken landade i svekavtal

av Trond Sverre Kolltveit, ISA i Norge // Artikel i Offensiv

8 000 busschaufförer strejkade runtom i Norge för bättre löner, lön som motsvarar verklig arbetstid och bättre arbetsvillkor. Den 1 oktober avblåstes strejken efter 12 dagar. NHO (motsvarande Svenskt Näringsliv) och ledningen i de fyra fackföreningarna slöt ett kompromissavtal.

Det var oenighet bland förhandlarna om att säga ja till förslaget. Det var bara en av de fyra förbundsledningarna som enhälligt sa ja. 
Nu ska avtalsförslaget ut till medlemmarna i de fyra facken. Medlemsomröstningarna inleddes i tisdags och ska vara avslutade den 22 oktober, och om det då visar sig att medlemmarna röstat nej till avtalet återupptas strejken igen efter fyra dagar.
Avtalsförslaget ger busschaufförerna 20 000 norska kronor mer per år, vilket är långt under bussbranschavtalet som slöts 2007. Där bestämdes det att chaufförerna gradvis skulle komma upp på industriarbetarnas nivåer. Men under de 13 år som har gått har avståndet till dem istället ökat. Därför var många av de strejkande upprörda över resultatet.
Det var arbetsgivarens ovilja att uppfylla avtalet som utlöste strejken. En förtroendevald i Oslo, Arnstein Garnes, säger till Fri Fagbevegelse: ”Det här var som att få ett slag i ansiktet.” Han säger att han har fått många telefonsamtal och SMS från missnöjda medlemmar.

Strejken fick stort stöd bland befolkningen; 85 procent stödde den. Pandemin har visat hur viktiga lågavlönade arbetare i frontlinjen är, och det är förmodligen därför de får utbredd sympati för kravet på högre löner. 
Strejkvakterna rapporterade också nästan bara positiva reaktioner. Fackföreningarnas ledning sa dessutom att strejkviljan och stödet för strejken var hög bland medlemmarna. 
Medlemmarna strejkade länge. Ledningen borde ha intensifierat strejken istället för att gå med på en kompromiss som har gjort många bussarbetare besvikna.
Strejken har också visat ett motstånd bland bussarbetare mot att omvandla kollektivtrafik till kommunala och privata företag, vilket pressar ner löner och arbetsvillkor. 
Bra kollektivtrafik kräver en socialistisk politik. 

Fackföreningsrörelsen behöver en kamplinje. Samtidigt som pandemin har visat att lågavlönade har viktiga och samhällsbärande jobb, till skillnad från aktiespekulanterna och det ökande antalet miljardärer, har de rikaste inte blivit mer ödmjuka. 
Arbetsgivarsidan och regeringen går istället på offensiven för att föra en politik för de rikaste. I den nya statsbudgeten sänks förmögenhetsskatten ännu mer, och NHO har lagt fram ett dokument där de kräver en radikalt mer nyliberal politik än den som för närvarande förs. De vill ha ännu fler skattelättnader och privatiseringar. 
Vid sitt riksmöte ville regeringspartiet Høyre ta bort förmögenhetsskatten helt. De gör detta samtidigt som klassklyftorna ökar dramatiskt i Norge. De är nu på samma nivå som på 1800-talet. 
En rapport från norska Statistiska centralbyrån visade också att skillnaderna har ökat mycket mer än forskarna har trott. Motståndet mot den växande ojämlikheten är stort. 

Kampen mot de växande klyftorna och för de lågavlönade kommer att öka i styrka. Det är möjligt att det även blir strejker i andra verksamheter, som exempelvis på förskolorna. 
Då behöver vi kämpa för fackföreningar och en ledning som istället för att förenas i nedslående kompromisser står upp för medlemmarna.