Norska högerregeringen: OK att dumpa giftavfall i havet

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Den norska regeringen har godkänt att gruvbolaget Nussir får lov att dumpa 30 miljoner ton gruvavfall rakt ner i Repparfjorden. Det handlar om giftigt gruvslam innehållande tungmetaller i en av Norges nationella laxfjordar som ligger inom sjösamiskt område.

Nussirgruvan är en koppargruva i Kvalsund som ligger i Nordnorge. Beslutet kom trots hård kritik från bland annat expertorganisationen Havsforskningsinstituttet. Fjorden är av enormt värde för lax. Dumpningen får enligt tillståndet inte avge partiklar i ytvattnet eller de 30 ytligaste metrarna där laxen lever. Dock kommer allt liv på bottnen att dö ut på grund av det giftiga gruvslammet, menar Havsforskningsintituttets forskare Terje van der Meeren i en kommentar till Expressen.

Bland kritikerna av beslutet finns miljöorganisationen Natur og ungdom som länge har protesterat mot gruvan. 100 000 personer har skrivit på en protestlista mot en av gruvans finansiärer. Nu säger Natur og ungdom att 4 500 personer är beredda att stoppa gruvplanerna genom direktaktion, exempelvis genom att kedja fast sig vid maskiner för att förhindra arbete vid gruvan. 
De lyfter fram det faktum att Norge är ett av fem länder som fortfarande tillåter dumpning av gruvavfall i havet. Svenska Sametinget lyfter även fram att Norge tillsammans med Turkiet var de enda av 53 länder som vid en internationell miljövårdskonferens 2016 röstade emot ett internationellt förbud mot dumpning av gruvavfall i havet.

Kritik mot gruvan och dumpningen av avfall i Repparfjorden har kommit från såväl norska som svenska Sametinget. I ett antaget uttalande från svenska Sametinget skrivs:
”Exploateringar inom traditionella samiska områden riskerar att utarma samiskt språk, näring och kultur. Därmed undergräver man det samiska folkets framtid. Detta är någonting som den norska regeringen inte bör ägna sig åt.”
Gruvindustrin använder nu miljörörelsens mål som slagträ för att vinna exploateringstillstånd. Nussirgruvan skryter om målsättningen att bli den första koldioxidfria gruvan och för att det handlar om koppar som utvinns menar de att det är viktigt för att nå målen om ett koldioxidfritt samhälle. 

Liknande uttalanden gjordes av Kalle Sundin från den socialdemokratiska tankesmedjan Gröna folkhemmet, som menade att mineralindustrin måste få tillstånd för fler gruvor för att kunna bygga vindturbiner och batterier. Då handlar det om metallerna kobolt och neodym.
Det tillbakavisas av Naturskyddsföreningen i ett direkt svar på Gröna folkhemmets debattartikel i DN. De lyfter dels fram att utveckling av metall- och mineralåtervinning till stor del skulle täcka våra behov, samtidigt som den nuvarande utvecklingen av såväl vindturbiner som batterier går mot en utfasning av dessa metaller. Till exempel används inte neodym i svenska vindturbiner.
Ett viktigt tillägg till debatten om jakten på metaller är att vi måste nyttja våra resurser utifrån behov istället för efter profit. Idag handlar det inte om klimatsäkring, det handlar om att företag som exploaterar naturtillgångar har fått en ny marknad; klimatmarknaden, att tjäna storkovan på att förstöra naturen med klimatomställning som ursäkt.

Men det är inte bara det biologiska värdet på markerna som står på spel; kulturvärdet är en viktig faktor då en stor del av markerna som exploateras ligger i Sápmi. Ett exempel är att det kinesiska gruvbolaget Elkem Salten vill att den norska staten exproprierar renskötseln på Nasafjäll, det vill säga tvångsinlöser och tvingar bort renskötseln från markerna. 
Nasafjäll, som delas mellan renskötande samer från såväl Norge som Sverige, har en kolonial historia av gruvbrytning sedan 1600-talet. Historiker hävdar att gruvbrytningen efter silver i Nasafjäll var startskottet för industriell exploatering av samiska marker. Den gamla silvergruvan ger fortfarande sviter på miljön där exempelvis vattnet nedströms gruvan är för giftigt för att drickas.
Gruvindustrin måste ställas mot vilka verkliga behov som finns; klimatet, naturen och människors sociala behov. Gruvindustrins utför ingen goodwill för varken klimat eller arbetare. 
Det är stora multinationella företag och banker som i slutändan gör det för att tjäna enorma summor.